månadsarkiv: april 2020

TREDJE SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN – Den gode herden

Johannesevangeliet 10:22–30 

22Nu inföll tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Det var vinter, 23och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. 24Då omringade judarna honom och sade: ”Hur länge skall du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet.” 25Jesus svarade: ”Jag har sagt er det, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig. 26Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. 27Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. 28Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. 29Vad min fader har gett mig är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. 30Jag och Fadern är ett.” 

Ett nytt ord för de flesta av oss, som vi nu fått lära oss med anledning av Corona-epidemin, är flock-immunitet. När en tillräckligt stor del av befolkningen – ”flocken” – är immuna mot en sjukdom så skyddas även de icke-immuna. Men är det inte lite lustigt vad detta begrepp implicerar. ”Flock” är ju inte ett ord vi vanligtvis brukar använda när vi talar om människor, utan om djur; en flock med fåglar, en flock vargar, eller en flock med får. Den sistnämnda kategorin – fårflocken – är en bild som Jesus använder vid ett flertal tillfällen för att tala om sina efterföljare och hans relation till dem som deras herde. Så även i denna söndags evangelietext. 

Texten inleds med att evangelisten anger såväl tidpunkten som platsen för de händelser som skall komma att utspelas: 22Nu inföll den så kallade tempelinvigningsfesten i Jerusalem. Denna högtid tillhörde inte vallfärdshögtiderna då judar förväntades vallfärda till Jerusalem, men många kom ändå för att vara med om den ljushögtid som ägde rum under åtta dagar, till minne av templets rening och återinvigning år 164 f.Kr. efter Antiochos IV:s religionsförföljelse. När det var dags att återinviga templet, säger traditionen att det bara fanns olja för en dag till den sjuarmade ljusstaken som skulle brinna i Templet, och att förbereda ny olja tog minst en vecka. Men ett under skedde och oljan räckte hela högtiden. Tempelinvigningsfesten – eller Chanukká som den benämns på Hebreiska – firas med början den 25 i den judiska månaden kislev, som infaller i november-december enligt den gregorianska kalendern. Det var alltså vinter och kallt i Jerusalem, 23och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet där de slutna ytterväggarna skyddade mot vintervädret. Den väldiga Tempelplatsen omgärdades ju på alla sidor av pelargångar. Den södra pelargången kallades ”Salomos pelarhall” eftersom man trodde att murverken här härstammade från tiden för Salomos tempel. Offentliga byggnader hade ofta pelarhallar, och dessa var populära platser för undervisning och diskussioner. 

24Då omringade judarna honom och sade: ”Hur länge skall du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet.” Frågan föranleddes av Jesu tidigare undervisning och gärningar i Jerusalem. Redan i 7:10 har Johannes berättat att Jesu beger sig till Jerusalem och under sin vistelse där gjorde han ett antal slående och svårtolkade påståenden. 

7:37–38 | 37Är någon törstig, så kom till mig och drick. 38Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger. 

8:12 | ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” 

8:28–29 | 28När ni har upphöjt Människosonen skall ni förstå att jag är den jag är och att jag inte gör något av mig själv utan talar så som Fadern har lärt mig. 29Och han som har sänt mig är med mig. Han lämnar mig inte ensam, eftersom jag alltid gör det som behagar honom.” 

8:58 | Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till. 

Utöver sina storslagna påståenden så har Jesus också botat en blind man på sabbaten, vilket gett upphov till häftiga diskussioner om huruvida han kan vara sänd av Gud. Å ena sidan var det otroligt att någon som inte var sänd av Gud skulle kunna göra ett sådan under; å andra sidan hade han ju brutit sabbaten och var en lagbrytare och syndare (9:1–39). Så nu ville ”judarna”, snarast de judiska ledarna/fariséerna, att Jesus skulle säga rakt ut om han var Messias eller inte. Det fanns säkert de av ledarna som var genuint intresserade av svaret, men ett direkt uttalande skulle också ge dem underlag för att antingen döma honom för blasfemi/hädelse i sin egen domstol, eller för att kunna dra honom inför den Romerske ståthållaren med en anklagelse om uppror. 

25Jesus svarade dem: ”Jag har redan sagt er det att jag är Messias, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig. Det är inte bara ord som kommunicerar. Jesu gärningar säger lika mycket som hans uttalanden om vem han är. T.ex. hade profeten Jesaja profeterat att när den Messianska tidsåldern bryter in: ”5Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. 6Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel.” (Jes. 35:5–6). Att Jesus botat en blind var så alltså en uppfyllelse av profetian som demonstrerade att han var Messias 26Men anledningen till att de judiska ledarna inte förstod vem Jesus är, var alltså inte att han inte visat dem tillräckligt vem han var, utan han säger till dem att ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. De som är 27Mina får de lyssnar till min röst, på liknande sätt som riktiga får känner igen sin herdes röst och följer hans ledning och jag känner dem, och de följer mig. Men Jesus är inte färdig där, med att förklara varför de judiska ledarna inte inser vem han är, utan han utvecklar sin tankegång och beskriver också de välsignelser som han ger till sina får/efterföljare: 28Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. 29Vad min fader har gett mig dvs. fåren/de troende är större än allt annat, och ingen kan rycka det ur min faders hand. 30Jag och Fadern är ett.” 

Flocken behöver sin herde. Vi får idag vara tacksamma över de ledare vårt land har och för den insats de gör för den svenska flocken. Låt oss be för dem; att Gud skall leda dem till kloka och rättfärdig beslut. Samtidigt är det varken Stefan Lövén eller Anders Tegnell som är vår herde ytterst sett, utan Jesus. Han är kyrkans herde. Han ger oss evigt liv. Han lovar att ingen som tillhör hans flock någonsin skall gå under, och att ingen och ingenting – inkluderat Corona- viruset – skall rycka oss ur hans hand. Det är ett löfte att ta fasta på i en tid som denna. 

Amen.

Andra söndagen i Påsktiden – Påskens vittnen

Johannesevangeliet 20:24–31
En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus
kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han
sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen
och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var
lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att
dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.”
Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut
din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas:
”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har
sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”Också många tecken som
inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa
har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni
genom att tro skall ha liv i hans namn.
Har du ett smeknamn? Jag kallades stundtals under min uppväxt för ”lill-Tobbe”, ”Tobbe-B”
eller ”Tobbe-2”, eftersom en av mina bästa kompisar också heter Tobias och man behövde
skilja på oss. Det var väl inga direkt nedlåtande smeknamn, även om det hade varit trevligare

att, som min vän blev, bli tilltalad och omtalad som ”stor-Tobbe”, ”Tobbe-A” eller ”Tobbe-
1”. Jesus lärjunge Tomas hade också ett smeknamn. ”Tomas Tvivlaren” brukar vi säga, men

Jesus och de andra lärjungarnas kallade honom egentligen för ”tvillingen” (vilket också var
betydelsen av hans namn). Tomas ådrog sig det tråkiga epitetet – ”tvivlaren” – pga. den
händelse som Johannes berättar om i söndagens evangelietext; dvs. för att han inte trodde att
Jesus uppstått från de döda om han inte själv fick se och röra vid honom.
Johannes berättar att: 24En av de tolv lärjungarna, Tomas, som kallades Tvillingen,
hade inte varit med när Jesus kom och visade sig för de övriga lärjungarna på kvällen
samma dag som han hade uppstått (20:19–23). Jesus hade vid detta tillgälle visat lärjungarna
både sina händer med spikhålen och sin sida där soldaten stuckit honom med sin lans (jfr.
20:24). 25De andra lärjungarna sade nu till honom när de möttes igen: ”Vi har sett
Herren”, och vi får förmoda att de också berättade för Tomas om hur Jesus visat dem
spikhålen och såret i sidan, men Tomas köpte inte vännernas vittnesbörd, utan han sade:
”Om jag inte själv får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen
och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” Tomas gör ingen hemlighet av att
han har svårt att acceptera det hans kamrater påstår. Om han skall kunna tro på något så
otroligt som att Jesus har uppstått från de döda så behöver han ordentliga bevis.
26En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med denna gång.
Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och

sade: ”Frid åt er alla.” På något sätt visste Jesus vad Tomas hade sagt. För 27Därefter
sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand
och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Det står inte huruvida Tomas tog
tillfället i akt och faktiskt kände på den uppståndne Jesus, eller om de räckte för honom att få se
mästaren, men 28Då svarade i alla fall Tomas: ”Min Herre och min Gud.”
29Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte
har sett men ändå tror.” Jesus tillrättavisar Tomas. Det är bra att han tror när han nu fått
se, men det hade varit bättre om han trott redan på de andra apostlarnas vittnesbörd.
Evangelisten Johannes fäller till sist in en egen kommentar och skriver att 30Också många
tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn.
31Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son,
och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn. Det är ingen slump att Johannes
placerat berättelsen om Tomas precis innan dessa ord. Johannes vet att de flesta av hans
läsare med egna ögon inte själva har sett Jesus under has liv och verksamhet, eller kommer få
se honom som uppstånden. Men han vill att de skall tro ändå på basis av hans vittnesbörd.
Saliga de som inte har sett men ändå tror.
Vi har mycket att lära oss av Tomas. Framförallt att som Tomas vara ärliga med våra tvivel
och inte låtsas tro när vi inte gör det. Tomas hanterade inte sina trostvivel genom att låtsas
som om att de inte fanns. Vi behöver inte dölja våra tvivel eller funderingar heller; även om
det ibland kan kännas frestande att göra så, särskilt när andra upprymt talar om de
trosupplevelser de varit med om. Jesus går Tomas tillmötes, trots hans tvivel, och ger honom
de ”bevis” han frågar efter. Detta innebär inte nödvändigtvis att vi får alla de bevis vi vill ha
eller tror oss behöva för vår tro, men det visar att det är ok att tvivla och att Gud går oss
tillmötes i våra bryderier. Förhoppningsvis leder våra tvivel så småningom fram till en första,
eller en djupare, bekännelse av Jesus som vår Herre och Gud.
Herre vår Gud. Hjälp oss som nu har firat påsk att bevara korsets och uppståndelsens evangelium i våra hjärtan
och vittna om det med våra liv. Genom Jesus, Kristus, vår Frälsare. Amen

Påskdagen – Matteus 28:1-20


Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och
den andra Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens
ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den.
Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna skakade av
skräck för honom och blev liggande som döda. Men ängeln sade till kvinnorna: ”Var
inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han
har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans
lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er
till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta.” De lämnade genast
graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans
lärjungar. Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans
fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: ”Var inte rädda. Gå och säg åt
mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.” Medan de var på väg
kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt
som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor
summa pengar och sade till dem: ”Säg att hans lärjungar kom under natten och
rövade bort honom medan ni sov. Om ståthållaren får höra detta skall vi tala med
honom så att ni inte behöver oroa er.” Soldaterna tog pengarna och gjorde som de
hade blivit tillsagda. Så vann detta rykte spridning bland judarna ända till denna
dag. De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt
dem att gå. När de fck se honom där föll de ner och hyllade honom, men några
tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i
himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i
Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud
jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Det är ett märkligt sammanträffande hur Folkhälsomyndighetens riktlinjer om social
isolering, med allt vad det innebär av begränsningar av våra liv, sammanfallit med
fastetiden, den del av kyrkoåret då många av oss avstår från det ena och det andra (godis,
sociala medier, tv-tittande, alkohol, kött, pengar, inköp, etc.) i förberedelse för påsken.
Genom att fasta från sådant vi vanligtvis nyttjar och njuter följer vi – om än symboliskt –
Jesus på hans väg genom lidande och död. Vad vi brukar avstå ifrån i vanliga fall, och hur
mycket vi tvingats ge upp i år, skiftar naturligtvis från person till person, men att inte
kunna träffa familj, släkt och vänner – hemma eller i kyrkan – så som vi är vana vid är
förmodligen den största uppoffringen av dem alla. Mycket av det som normalt sett gör

våra liv rikare har nu tagits ifrån oss, och har för många ersatts av oro, frustration och
ensamhet. Den ”fasteperiod” vi nu befnner oss i har dessutom inget givet slut i form av
en Påskdag. Det är en oviss och utdragen väntan, och vi vet inte heller vilken värld som
väntar efter karantänen.
Vi är många som letar efter ljusglimtar i nyhetsrapporteringen just nu. Bara något litet
för att göra tillvaron lättare. Närmar vi oss en fockimmunitet, eller är kanske fer människor
än vad man tidigare trott redan immuna? Kommer det ett test som visar vem som haft
viruset, så att dessa människor kan återgå till sina arbeten? Börjar man lätta på restriktioner
någonstans? Vänder börsen uppåt? Planar kurvan ut? Vi både får och bör glädja oss över
varje positivt besked, men samtidigt är det riskabelt att sätta sitt hopp till något så
fyktigt som att tillgången till skyddsutrustning ökar, att sjukvården än så länge orkar
med, eller att grundskolorna inte behövt stänga. Det är fortfarande mycket som kan
ändras, både till det bättre och och till det sämre, och vi kommer säkerligen få erfara
bakslag under vägens gång.
Den kristna tron ger inga direkta besked om Corona-viruset; det står inget i Bibeln om
Covid-19. Men Bibeln ger oss likväl en mer grundläggande, genomgående och
övergripande berättelse om hur Gud vänder mörker till ljus och död till liv. Sitt tydligaste
uttryck får detta i Jesu död och uppståndelse, genom vilka Gud besegrar alla ondskans
makter. I en krönika i Expressen citerar teologen Joel Halldorf den danska författarinnan
Karen Blixens ord: ”Du kan bära alla sorger om du förmår placera dem i en
berättelse.” Ett mycket klokt påstående, i min mening. Bibelns stora berättelse handlar
om hur historiens Gud leder allt mot ett lyckligt slut. Vi är en del av denna berättelse,
och oavsett vad som händer med dig och mig personligen just nu, så är slutet på
historien gott. Jag hoppas att du kan hämta kraft och hopp i detta faktum. Genom att
placera våra sorger i den stora berättelsen om Guds kamp emot, och seger över, ondskan
fnner vi kraft att orka bära det som tynger oss. Och som Påskdagens evangelietext här
ovan framhåller i den avslutande meningen så lovar Jesus att vara med oss alla dagar –
även de i karantän, präglade av ensamhet, oro, frustration och social isolering – till tidens
slut.
Amen.

Tobias Ålöw