Påskdagen – Matteus 28:1-20


Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen, kom Maria från Magdala och
den andra Maria för att se på graven. Då blev det ett kraftigt jordskalv, ty Herrens
ängel steg ner från himlen och kom och rullade undan stenen och satte sig på den.
Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Vakterna skakade av
skräck för honom och blev liggande som döda. Men ängeln sade till kvinnorna: ”Var
inte rädda. Jag vet att ni söker efter Jesus, som blev korsfäst. Han är inte här, han
har uppstått, så som han sade. Kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans
lärjungar och säg till dem: ’Han har uppstått från de döda, och nu går han före er
till Galileen. Där skall ni få se honom.’ Nu har jag sagt er detta.” De lämnade genast
graven, och fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta det för hans
lärjungar. Då kom Jesus emot dem och hälsade dem, och de gick fram, grep om hans
fötter och hyllade honom. Men Jesus sade till dem: ”Var inte rädda. Gå och säg åt
mina bröder att bege sig till Galileen. Där skall de få se mig.” Medan de var på väg
kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt
som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor
summa pengar och sade till dem: ”Säg att hans lärjungar kom under natten och
rövade bort honom medan ni sov. Om ståthållaren får höra detta skall vi tala med
honom så att ni inte behöver oroa er.” Soldaterna tog pengarna och gjorde som de
hade blivit tillsagda. Så vann detta rykte spridning bland judarna ända till denna
dag. De elva lärjungarna begav sig till Galileen, till det berg dit Jesus hade befallt
dem att gå. När de fck se honom där föll de ner och hyllade honom, men några
tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i
himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i
Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud
jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.”
Det är ett märkligt sammanträffande hur Folkhälsomyndighetens riktlinjer om social
isolering, med allt vad det innebär av begränsningar av våra liv, sammanfallit med
fastetiden, den del av kyrkoåret då många av oss avstår från det ena och det andra (godis,
sociala medier, tv-tittande, alkohol, kött, pengar, inköp, etc.) i förberedelse för påsken.
Genom att fasta från sådant vi vanligtvis nyttjar och njuter följer vi – om än symboliskt –
Jesus på hans väg genom lidande och död. Vad vi brukar avstå ifrån i vanliga fall, och hur
mycket vi tvingats ge upp i år, skiftar naturligtvis från person till person, men att inte
kunna träffa familj, släkt och vänner – hemma eller i kyrkan – så som vi är vana vid är
förmodligen den största uppoffringen av dem alla. Mycket av det som normalt sett gör

våra liv rikare har nu tagits ifrån oss, och har för många ersatts av oro, frustration och
ensamhet. Den ”fasteperiod” vi nu befnner oss i har dessutom inget givet slut i form av
en Påskdag. Det är en oviss och utdragen väntan, och vi vet inte heller vilken värld som
väntar efter karantänen.
Vi är många som letar efter ljusglimtar i nyhetsrapporteringen just nu. Bara något litet
för att göra tillvaron lättare. Närmar vi oss en fockimmunitet, eller är kanske fer människor
än vad man tidigare trott redan immuna? Kommer det ett test som visar vem som haft
viruset, så att dessa människor kan återgå till sina arbeten? Börjar man lätta på restriktioner
någonstans? Vänder börsen uppåt? Planar kurvan ut? Vi både får och bör glädja oss över
varje positivt besked, men samtidigt är det riskabelt att sätta sitt hopp till något så
fyktigt som att tillgången till skyddsutrustning ökar, att sjukvården än så länge orkar
med, eller att grundskolorna inte behövt stänga. Det är fortfarande mycket som kan
ändras, både till det bättre och och till det sämre, och vi kommer säkerligen få erfara
bakslag under vägens gång.
Den kristna tron ger inga direkta besked om Corona-viruset; det står inget i Bibeln om
Covid-19. Men Bibeln ger oss likväl en mer grundläggande, genomgående och
övergripande berättelse om hur Gud vänder mörker till ljus och död till liv. Sitt tydligaste
uttryck får detta i Jesu död och uppståndelse, genom vilka Gud besegrar alla ondskans
makter. I en krönika i Expressen citerar teologen Joel Halldorf den danska författarinnan
Karen Blixens ord: ”Du kan bära alla sorger om du förmår placera dem i en
berättelse.” Ett mycket klokt påstående, i min mening. Bibelns stora berättelse handlar
om hur historiens Gud leder allt mot ett lyckligt slut. Vi är en del av denna berättelse,
och oavsett vad som händer med dig och mig personligen just nu, så är slutet på
historien gott. Jag hoppas att du kan hämta kraft och hopp i detta faktum. Genom att
placera våra sorger i den stora berättelsen om Guds kamp emot, och seger över, ondskan
fnner vi kraft att orka bära det som tynger oss. Och som Påskdagens evangelietext här
ovan framhåller i den avslutande meningen så lovar Jesus att vara med oss alla dagar –
även de i karantän, präglade av ensamhet, oro, frustration och social isolering – till tidens
slut.
Amen.

Tobias Ålöw

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.