Apostlagärningarna kapitel 2:1-11 

Något bland det sista Jesus gör innan sin himmelsfärd är att han ger sina lärjungar ett uppdrag – och inte vilket uppdrag som helst. I Apostlagärningarnas första kapitel läser vi hur Jesus säger till dem att de skall vittna om honom i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns. Jesus ger alltså sina lärjungar uppdraget att föra ut det glada budskapet om honom själv över hela jorden. En fullständigt övermäktig uppgift. Inte bara för elva unga män, som saknade mycket av det man annars skulle räkna som nödvändiga kvalifikationer, utan redan i sig själv. Men uppdraget att evangelisera världen är inte allt som Jesus säger. Beskrivningen av uppdraget föregås också av ett löfte om kraft, och Jesus uppmanar lärjungarna att vänta i Jerusalem tills att de blivit döpta i den helige Anden. 

Där vi kommer in i berättelsen är det femtio dagar efter påsken, då Jesus dött och uppstått, och Lukas berättar att När nu pingstdagen som var en av de tre stora vallfärdshögtiderna, då många judar reste till Jerusalem för att bära fram det första av skörden som offer till Gud i templet, kom då var de alla församlade de elva apostlarna, Maria Jesus mor, Jesu bröder och några fler – allt som allt omkring 120 personer. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, plötsligt börjar det låta som att det blåser upp till storm och dånet det fyllde hela huset där de satt. Men det är inte bara ett ljud som hörs, utan De såg också hur tungor som av eld alltså inte av eld, utan ”som av eld” fördelade sig och stannade på var och en av dem. Detta är viktigt. På Gamla Testamentets tid fylldes bara särskilda personer av den helige Ande, men här uppfylls profeten Joels ord om att det ska komma en tid då alla kan bli fyllda av Guds Ande (Joel 2:28– 32). Så tungorna som av eld stannar inte – som man annars kunde vänta sig – bara på apostlarna, som ju hade en särskild kallelse och ämbete, utan på var och en av de etthundratjugo, och Lukas skriver att Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Andens kraft börjar lärjungarna tala språk som de aldrig hade lärt sig. 

Lukas fortsätter att berätta att det I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. Antingen menar Lukas att de bodde där under högtiden, eller högtiderna – många stannade ju i Jerusalem för att kunna fira både påsk och pingst – eller att de hade bosatt sig i den heliga staden efter att tidigare ha levt i förskingringen. Det var ju faktiskt så att större delen av det judiska folket 

vid denna tid bodde utanför löfteslandet, och en del av dem flyttade tillbaka till sina fäders land och bosatte sig gärna i Jerusalem, den plats där man tänkte sig att Messias en gång skulle uppenbara sig. 

Hur som helst När dånet ljöd samlades hela skaran av fromma judar, och förvirringen blev stor bland dem när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de till varandra: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? De här människorna borde prata Arameiska och/eller hebreiska, på sin höjd kanske lite grekiska och latin, men här står de och pratar alla möjliga olika språk. Just Galiléer ansågs dessutom allmänt som obildade och hade en särskild, enligt många lite konstig, dialekt, så det var konstigt att de kunde prata så många olika språk. 

Sedan följer en lång lista över de länder och folk från vilka de som bevittnade pingstdagens under kom ifrån. Syftet med den uppräkningen är inte att vara uttömmande, utan snarare att ge exempel på spridningen och bredden av de folk som fick höra evangeliet. Lukas berättar hur de sa att: Vi är parther, meder, elamiter dvs hemmahörande i området kring nuvarande Iran, vi kommer från Mesopotamien dagens Irak, Judeen där Jerusalem låg, och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien alla områden i dagens Turkiet, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen i norra Afrika, vi har kommit hit från Rom i Italien, vi är både judar från födseln och proselyter som konverterat, vi är kretensare från ön Kreta och araber från Saudiarabien — ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: »Vad betyder detta? 

Ja vad betyder detta? Undret med tungotalet är inte häftigt trick för att påkalla uppmärksamhet eller fånga människors intresse – även om detta också sker – utan något som är intimt sammankopplat med missionsbefallningen och uppdraget att föra budskapet om Jesus till jordens yttersta gräns. Det är som att missionsbefallningen symboliskt och i miniatyr uppfylls på en och samma gång mitt i Jerusalem. Istället för att gå ut i världen till alla världens folk, så har världens folk nu kommit till Jerusalem, och får där höra budskapet om Jesus. Genom Pingstdagens språk-under gör Gud alltså klart att evangeliet skall nå ut till alla folk. Tidigare hade församlingen fått uppdraget att föra budskapet om Jesus till alla folk, nu hade de bevisligen också fått kraften för det. 

Trots att vi aldrig läser om en liknande händelse igen, så förstår vi av den fortsatta berättelsen i Apostlagärningarna att Guds Ande fortsätter att fylla och verka genom de troende. Inget av detta har ändrats till idag. Lika lite som att kyrkans uppgift att vittna om Jesus har ändrats, har kraften till att utföra detta uppdrag bytts ut. Gud vill att vi skall fyllas av hans Ande och låta honom verka genom oss. Det är min bön och förhoppning att du idag skall öppna ditt hjärta och låta dig fyllas av Guds helige Ande Amen 

Apostlagärningarna kapitel 1, vers 1-11 

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.” De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.” 

Lukas inleder Apostlagärningarna – hans berättelse som om den tidiga kyrkans historia – med en återkoppling till den första delen av hans dubbelverk, och skriver: I min första bok Lukasevangeliet, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Bakom vår översättning ”allt som Jesus gjorde och lärde” står det i grekiskan egentligen ”allt som Jesus började göra och lära”. Detta antyder att han ämnar fortsätta sin verksamhet. Men hur skall det gå till om han tas upp till himlen? En ledtråd hittar vi redan i omnämnandet av ”apostlar”, eller sändebud/representanter som man också skulle kunna översätta. Det verkar som att Jesus planerar fortsätta sin egen verksamhet genom sina apostlar efter sin himmelsfärd. Inte bara i bemärkelsen att de skall göra samma saker som han gjort, utan – på ett djupare plan – att han skall fortsätta sin gärning i och genom dem. 

Lukas ger sedan några glimtar från tiden mellan uppståndelsen och himmelsfärden och berättar att Han Jesus framträdde för dem lärjungarna efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Av det Lukas berättar förstår vi att de fyrtio dagarna inte var ett utdraget farväl, utan snarare starten på något nytt. Lärjungarna behövde tydligen bli än mer förvissade om att Jesus verkligen levde, och det fanns uppenbarligen ytterligare undervisning som de behövde ta till sig. 

Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.” Lukas har i sitt evangelium berättat om hur Jesus blev döpt i Anden precis innan han påbörjar sin verksamhet att undervisa och göra under. Nu lovar Jesus att hans apostlar, som skall fortsätta hans arbete, skall ta emot och uppfyllas av samme Ande som han själv tog emot när han trädde fram. 

Men De lärjungar som hade samlats verkar inte ha förstått vad Jesus talade om, utan frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” 

Men Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” Lärjungarna skulle inte fundera över tider och stunder för Guds plan. Det har Gud full koll på själv. Det är viktigare att de lägger sin tid, energi och fokus på att utföra det uppdrag som Jesus gett dem, nämligen att vittna om honom för hela världen. 

När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.” Lärjungarna hade givits ett uppdrag och 

lika lite som de skulle fundera över tider och stunder för Guds upprättande av Israel, var det nu tid att stå och titta mot himlen efter Jesus. När han kommer tillbaka så kommer de att märka det. Nu hade de viktigare saker att göra. Evangeliet skulle ju spridas från Jerusalem till jordens yttersta gräns. 

Berättelsen som sedan följer i Apostlagärningarna är just en skildring av evangeliets spridning, från Jerusalem till jordens yttersta gräns (representerat av Rom). Men som många läsare har noterat så slutar berättelsen lite märkligt, med att Paulus sitter fängslad i Rom. Det känns nästan som att historien inte fått ett riktigt slut. Trots att det finns både historiska och litterära förklaringar till detta, så ligger det även en teologisk poäng i det hela, nämligen att historien fortsätter. Jesus fortsätter verka i världen genom sin kyrka. 

På så vis dras också du och jag in i berättelsen. Jesus ger oss samma uppdrag som han gav apostlarna, att vittna om honom för hela världen; och han ger oss samma kraft för att klara av det, den Helige Ande. Du behöver inte åka till andra sidan jorden för att bli missionär. Det går bra att – likt de första lärjungarna – börja precis där du är. Vi sänds att vittna om honom i Kållered och i hela Mölndal och Göteborg, ända till jordens yttersta gräns. Idag kan du skriva kyrkohistoria! 

Allsmäktige Gud, som sprängt tidens och rummets gränser och upphöjt Kristus till din högra sida, tack för att han alltid ber för oss. Ge oss genom din helige Ande kraft att vittna om honom, Jesus Kristus, vår Herre. Amen. 

Matteusevangeliet 6:5–8

5_{När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be} i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. ⁶Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. ⁷Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. 8Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. 

Min fru och jag försöker lära våra barn att be, och varje kväll ber någon av oss aftonbön med pojkarna. Först ber vi Gud som haver tillsammans, och sedan ber den av oss som nattar dem en fritt formulerad bön med egna ord. Vi tackar för Guds närvaro under dagen, ber om förlåtelse för misstag, lyfter upp familj och vänner i förbön, och lägger natten och den kommande dagen i Guds händer. 

Med denna rutin hoppas vi att bön skall bli en naturlig och självklar del av våra barns dag, och att de skall lära sig sätta ord på sina egna tankar inför Gud, men också att de skall ha en sorts mall för de stunder när de egna orden tryter. Vi gör inte detta för att någon av oss är expert på att be, utan för att vi tror at bön är viktigt. Vi vill att våra barn skall komma underfund med att de har möjlighet att tala med sin himmelske far om allt; det som gör dem glada och de är tacksamma över, om det som de ångar, och det som de oroar sig för. 

Jesus lärde sina lärjungar att be. Han gav dem dels en ”mall”, Fader vår, men talade också om mer bakomliggande motiv och mekanismer som påverkar hur vi ber. I Bönsöndagens evangelietext, som hämtas från Matteus 6:5–8, lär Jesus lärjungarna om bön genom två varnande exempel. Det första kopplar han samman med de s.k. ”hycklarna”, vilket här syftar på de skriftlärda och fariséerna. Jesus säger att ⁵När ni ber vilket han förutsätter att hans efterföljare gör, skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be offentligt i synagogorna och i gathörnen vilket inte var fel i sig, men problemet var att de inte gjorde det av kärlek till Gud, utan för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har därför redan fått ut sin lön. Vilket fiasko. Den enda lön de fick var människors beundran, men de gick samtidigt miste om det bönesvar som bara Gud kan ge. 

6_{Nej, när du ber, fortsätter Jesus, gå då in i din kammare, stäng dörren} och be sedan till din himmelske fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. När vi läser uppmaningen att ’gå in i sin kammare’ för att be, så tänker nog många av oss att det är en uppmaning att gå in på sitt rum där hemma och stänga dörren. Men det är tveksamt att det var vad Jesus talade om. Bara några versar senare kommer ju Jesus att lära sina lärjungar bönen Fader vår, vilket är en bön som är tänkt att bes tillsammans, vilket man kan se på pluralformerna: Vår fader…ge oss idag… förlåt oss våra skulder, osv. Problemet är inte så mycket gemensam eller offentlig bön i sig, som de felaktiga bakomliggande motiven. 

Det finns dock en annan förklaring till vad Jesus talar om. Många judar bar en böneschal – en s.k. tallit – vilken man drog över huvudet och stängde in sig i när man skulle be (se bilden). Detta var förmodligen den ” kammare” som Jesus talade om. Där inne såg man ingen, och andra kunde inte heller se en själv, utan fokus kunde riktas mot Gud. 

Det andra felaktiga sättet att be förknippar Jesus med hedningarna, dvs. icke- judrarna. Han fortsätter och säger: ⁷Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna som ofta använde så många olika gudsnamn och magiska ord som möjligt i sina böner, eftersom; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull som om de var nyckeln till att få det de ville ha. ⁸Gör inte som de, ty er fader i himmelen vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. 

Det sista uttalandet är betydelsefullt och antyder att bön i första hand inte handlar om att vi skall berätta för Gud vad vi behöver. Det vet han redan. Den himmelske fadern känner sina barn och alla våra behov. Bön är inte att delge Gud en önskelista, utan ett innerligt samtal och umgänge med Gud. 

Nästa gång du ber, påminn dig om detta: att bön är ett samtal mellan dig och din himmelske fader som redan vet vad du behöver och be därefter. 

Gud, vår tillflykt och vår starkhet, tack för bönens gåva och möjlighet. Hör vår bön, svara oss i din kärlek, handla med oss efter din vilja. Låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i dig. I Jesu namn. Amen

Johannesevangeliet kapitel 17, vers 9-17 

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt. Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. 

För ett antal år sedan lyssnade jag till en predikan där predikanten citerade aposteln Paulus ord: ”Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.” Onekligen ett mycket vackert, och dessutom insiktsfullt uttalande, men… det var ju faktiskt inte Paulus som sa det, utan kyrkofadern Augustinus. Det finns fler exempel på bevingade ord som påstås komma från Bibeln, fast de egentligen inte gör det. Vem har inte hört – eller själv sagt – att Bibeln säger att ”Guds vägar äro outgrundliga”, att ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” eller, den kanske vanligast av dem alla, att vi som troende ”skall leva i världen, men inte av världen. 

Trots att det sistnämnda inte är ett exakt citat av någon specifik bibeltext är det likväl en teologisk princip med biblisk förankring, bl.a. i denna söndags evangelietext, som hämtas ur Jesu avskedstal till sina lärjungar i Johannesevangeliet. I avskedstalet har skillnaden mellan de människor som tagit emot respektive förkastat Jesus blivit allt tydligare. Jesus säger om lärjungarna att de inte tillhör världen, liksom han själv inte tillhör världen, men likväl så skall de stanna kvar i världen medan han återvänder till Fadern. 

En överhängande frestelse och fara, både för kyrkan och för den troende individen, är att hon drar sig undan världen – på ett eller annat sätt. Det är förståeligt, men att ta undan det lilla ljus som finns innebär samtidigt att fördöma världen till mörker. Jesus ber inte att Gud skall ta dem ut ur världen utan att han skall bevara dem för det onda”, eller ”den onde” som man också kan översätta. 

Eftersom den troende inte hör till världen, så kommer allt som står emot Gud – världen, köttet, djävulen – försöka locka henne i endera av två riktningar: antingen ut ur världen (isolering); eller in i världen (världslighet). Med andra ord, antingen dras ljuset undan, eller så kvävs det. Inget är ett bra alternativ. Vad den troende uppmanas till i evangelietexten är istället att vara kvar i världen, utan att för den sakens skull vara av världen. Det är en svår balansgång, men Jesus ber till Fadern att han skall bevara oss och helga – dvs. avskilja – oss, genom sitt ord. Detta innebär att den troende människan skall fortsätta leva i världen, med skilja sig från den i sitt sätt att leva i enlighet med Guds Ord. 

Det vilar naturligtvis ett ansvar på oss själva, men det är inte denna sida som Jesus understryker i bibeltexten här ovan. Där ber han istället att Gud skall bevara oss. Tack och lov är vi inte utelämnade åt vår egen kraft, urskiljningsförmåga eller påhittighet. Gud är med oss. Det är Gud som bevarar och helgar oss, så att vi kan vara ljus i en mörk värld. Låt oss därför, med en försiktig omformulering, stämma in Jesu bön och be: 

Gud, jag ber inte att du skall ta mig ut ur världen utan att du skall bevara mig för det onda. Amen 

Johannesevangeliet 13:31–35 

31 När Judas hade gått sade Jesus: “Nu har människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. ³²Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. ³³Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. ³⁴Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. ³⁵Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”. 

Jag tycker inte om fötter. Barnfötter är gulliga, de kan man till och med pussa på, men i princip alla andra typer av fötter därutöver har jag inte mycket till övers för. Fotsvett, fotsvamp, fotvårtor, hälsprickor, tåludd, liktornar – listan över otäckheter kopplat till fötter är lååång. Finns det någon annan kroppsdel som samlar lika många styggelser på en och samma begränsade yta? 

Mina vänner vet att jag känner på detta vis, så när jag en varm sommardag 2006 blev ”kidnappad” för min svensexa var ett av uppdragen naturligtvis att jag skulle massera främlingars fötter. Jag försökte göra det bästa av situationen och erbjöd mina tjänster till en möhippa lite längre bort på samma gräsmatta. Detta var tydligen fusk och alldeles för enkelt enligt mina vänner. Som straff hittade de istället ett gäng killar som gick runt med kängor i den 25-gradiga värmen. Där fick jag ligga på knä utmed Avenyn – iklädd spandexbyxor och mantel – och masserade dessa svettiga, likbleka, fötter i storlek 46, med sockludd mellan tårna, tills mina vänner inte tyckte det var roligt längre. Det tog ett bra tag… 

Aversion mot fötter är inte med nödvändighet något personligt, utan också något kulturellt betingat. I den tid och kultur som Jesus levde i var omhändetagandet av en annan persons fötter bokstavligen slavgöra. 

I denna söndags evangelietext ger Jesus sina lärjungar ett ”nytt bud”, nämligen att de skall älska varandra såsom han har älskat dem. Om de gör det, säger Jesus, då kommer alla förstå att de är hans lärjungar. 

Hur älskar man då som Jesu? Det största och tydligaste exemplet på hans kärlek är naturligtvis döden på korset. Men i ärlighetens namn är korsdöden något så enormt och unikt att den är praktisk omöjlig att ha som konkret exempel för hur vi skall älska vår nästa. Sannolikheten att någon av oss kommer bli korsfäst, 

eller behöver ge sitt liv för sin nästa, är försvinnande liten, nästan obefintlig. Så hur älskar vi som Jesus? 

Jesus även gav också ett annat, mer näraliggande och vardagligt, exempel på vad det innebär att älska såsom han har älskat för oss att ta efter. Alldeles innan han ger lärjungarna det nya budet tvättar han deras fötter. Evangelisten Johannes berättar _{De hade samlats till måltid… Han steg upp från bordet, tog av sig manteln} och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig. När han kom till Simon Petrus sade denne till honom: »Herre, skall du tvätta mina fötter!« Jesus svarade: »Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.« Petrus sade: »Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!« Jesus sade till honom: »Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.« Då sade Simon Petrus: »Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet. «Men Jesus sade till honom: »Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren. Och ni är rena, dock inte alla.« Han visste nämligen vem som skulle förråda honom, och därför sade han att de inte alla var rena. När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen sade han till dem: »Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så. (Joh 13:2–17) 

Jesus kanske tyckte det var lika äckligt med fötter som jag gör. Här hade han 24 mansfötter att tvätta och torka. Inte en enda möhippa i sikte. Jesus intar likväl en tjänarens roll och tvättar sina lärjungars fötter. 

Även om fottvagning ligger oss närmare än att bli korsfästa, så tycks ändå inte poängen med Jesu exempel vara att vi måste just tvätta varandras fötter. Denna praxis var en naturlig och integrerad del i den kultur som Jesus och lärjungarna levde i. Så är det inte för oss. Vi går inte till vardags i sandaler, på dammiga vägar, och har därför inte samma behov av att tvätta just fötterna. Det skulle förmodligen bara bli pinsamt och konstigt för alla parter om vi försökte oss på detta idag. 

Den underliggande principen, och mer grundläggande poängen, med Jesu agerande tycks istället vara att älska varandra genom att sätta andra högre än oss själva. Det handlar om att göra sådant som vi egentligen tycker är under vår egen värdighet; sådan som vi menar inte ingår i vår anställning, som jag antingen skall ha mer i lön för att göra, eller som någon annan med lägre lön får ta hand om, sådant som är för simpelt för någon med min utbildning/erfarenhet/långa och trogna tjänst/position, etc. Du kan säkert fylla i listan själv med anledningar till varför det finns vissa saker som du helt enkelt inte gör. 

Jag misstänker – baserat på egen erfarenhet – att det finns möjligheter att öva sig i att älska som Jesus redan i det egna hemmet. Fundera över om det finns någon syssla där hemma som du av en eller annan anledning inte brukar ägna dig åt utan helst överlåter – till make, hustru, barn, barnbarn, föräldrar, grannar, vänner – och gör den sedan. Inte för att ”samla poäng”, utan för att Jesus gett dig ett nytt bud, nämligen att älska som han. Eller, finns det kanske något annat sätt att sätta andra människors vilja, önskningar och behov framför dina egna? Om vi älskar som han, då kommer alla förstå att vi är hans lärjungar!