Johannesevangeliet kapitel 17, vers 9-17 

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt. Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. 

För ett antal år sedan lyssnade jag till en predikan där predikanten citerade aposteln Paulus ord: ”Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.” Onekligen ett mycket vackert, och dessutom insiktsfullt uttalande, men… det var ju faktiskt inte Paulus som sa det, utan kyrkofadern Augustinus. Det finns fler exempel på bevingade ord som påstås komma från Bibeln, fast de egentligen inte gör det. Vem har inte hört – eller själv sagt – att Bibeln säger att ”Guds vägar äro outgrundliga”, att ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” eller, den kanske vanligast av dem alla, att vi som troende ”skall leva i världen, men inte av världen. 

Trots att det sistnämnda inte är ett exakt citat av någon specifik bibeltext är det likväl en teologisk princip med biblisk förankring, bl.a. i denna söndags evangelietext, som hämtas ur Jesu avskedstal till sina lärjungar i Johannesevangeliet. I avskedstalet har skillnaden mellan de människor som tagit emot respektive förkastat Jesus blivit allt tydligare. Jesus säger om lärjungarna att de inte tillhör världen, liksom han själv inte tillhör världen, men likväl så skall de stanna kvar i världen medan han återvänder till Fadern. 

En överhängande frestelse och fara, både för kyrkan och för den troende individen, är att hon drar sig undan världen – på ett eller annat sätt. Det är förståeligt, men att ta undan det lilla ljus som finns innebär samtidigt att fördöma världen till mörker. Jesus ber inte att Gud skall ta dem ut ur världen utan att han skall bevara dem för det onda”, eller ”den onde” som man också kan översätta. 

Eftersom den troende inte hör till världen, så kommer allt som står emot Gud – världen, köttet, djävulen – försöka locka henne i endera av två riktningar: antingen ut ur världen (isolering); eller in i världen (världslighet). Med andra ord, antingen dras ljuset undan, eller så kvävs det. Inget är ett bra alternativ. Vad den troende uppmanas till i evangelietexten är istället att vara kvar i världen, utan att för den sakens skull vara av världen. Det är en svår balansgång, men Jesus ber till Fadern att han skall bevara oss och helga – dvs. avskilja – oss, genom sitt ord. Detta innebär att den troende människan skall fortsätta leva i världen, med skilja sig från den i sitt sätt att leva i enlighet med Guds Ord. 

Det vilar naturligtvis ett ansvar på oss själva, men det är inte denna sida som Jesus understryker i bibeltexten här ovan. Där ber han istället att Gud skall bevara oss. Tack och lov är vi inte utelämnade åt vår egen kraft, urskiljningsförmåga eller påhittighet. Gud är med oss. Det är Gud som bevarar och helgar oss, så att vi kan vara ljus i en mörk värld. Låt oss därför, med en försiktig omformulering, stämma in Jesu bön och be: 

Gud, jag ber inte att du skall ta mig ut ur världen utan att du skall bevara mig för det onda. Amen