Pingstdagen

Apostlagärningarna kapitel 2:1-11 

Något bland det sista Jesus gör innan sin himmelsfärd är att han ger sina lärjungar ett uppdrag – och inte vilket uppdrag som helst. I Apostlagärningarnas första kapitel läser vi hur Jesus säger till dem att de skall vittna om honom i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns. Jesus ger alltså sina lärjungar uppdraget att föra ut det glada budskapet om honom själv över hela jorden. En fullständigt övermäktig uppgift. Inte bara för elva unga män, som saknade mycket av det man annars skulle räkna som nödvändiga kvalifikationer, utan redan i sig själv. Men uppdraget att evangelisera världen är inte allt som Jesus säger. Beskrivningen av uppdraget föregås också av ett löfte om kraft, och Jesus uppmanar lärjungarna att vänta i Jerusalem tills att de blivit döpta i den helige Anden. 

Där vi kommer in i berättelsen är det femtio dagar efter påsken, då Jesus dött och uppstått, och Lukas berättar att När nu pingstdagen som var en av de tre stora vallfärdshögtiderna, då många judar reste till Jerusalem för att bära fram det första av skörden som offer till Gud i templet, kom var de alla församlade de elva apostlarna, Maria Jesus mor, Jesu bröder och några fler – allt som allt omkring 120 personer. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, plötsligt börjar det låta som att det blåser upp till storm och dånet det fyllde hela huset där de satt. Men det är inte bara ett ljud som hörs, utan De såg också hur tungor som av eld alltså inte av eld, utan ”som av eld” fördelade sig och stannade på var och en av dem. Detta är viktigt. På Gamla Testamentets tid fylldes bara särskilda personer av den helige Ande, men här uppfylls profeten Joels ord om att det ska komma en tid då alla kan bli fyllda av Guds Ande (Joel 2:28– 32). Så tungorna som av eld stannar inte – som man annars kunde vänta sig – bara på apostlarna, som ju hade en särskild kallelse och ämbete, utan på var och en av de etthundratjugo, och Lukas skriver att Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Andens kraft börjar lärjungarna tala språk som de aldrig hade lärt sig. 

Lukas fortsätter att berätta att det I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. Antingen menar Lukas att de bodde där under högtiden, eller högtiderna – många stannade ju i Jerusalem för att kunna fira både påsk och pingst – eller att de hade bosatt sig i den heliga staden efter att tidigare ha levt i förskingringen. Det var ju faktiskt så att större delen av det judiska folket 

vid denna tid bodde utanför löfteslandet, och en del av dem flyttade tillbaka till sina fäders land och bosatte sig gärna i Jerusalem, den plats där man tänkte sig att Messias en gång skulle uppenbara sig. 

Hur som helst När dånet ljöd samlades hela skaran av fromma judar, och förvirringen blev stor bland dem när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de till varandra: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? De här människorna borde prata Arameiska och/eller hebreiska, på sin höjd kanske lite grekiska och latin, men här står de och pratar alla möjliga olika språk. Just Galiléer ansågs dessutom allmänt som obildade och hade en särskild, enligt många lite konstig, dialekt, så det var konstigt att de kunde prata så många olika språk. 

Sedan följer en lång lista över de länder och folk från vilka de som bevittnade pingstdagens under kom ifrån. Syftet med den uppräkningen är inte att vara uttömmande, utan snarare att ge exempel på spridningen och bredden av de folk som fick höra evangeliet. Lukas berättar hur de sa att: Vi är parther, meder, elamiter dvs hemmahörande i området kring nuvarande Iran, vi kommer från Mesopotamien dagens Irak, Judeen där Jerusalem låg, och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien alla områden i dagens Turkiet, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen i norra Afrika, vi har kommit hit från Rom i Italien, vi är både judar från födseln och proselyter som konverterat, vi är kretensare från ön Kreta och araber från Saudiarabien — ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: »Vad betyder detta? 

Ja vad betyder detta? Undret med tungotalet är inte häftigt trick för att påkalla uppmärksamhet eller fånga människors intresse – även om detta också sker – utan något som är intimt sammankopplat med missionsbefallningen och uppdraget att föra budskapet om Jesus till jordens yttersta gräns. Det är som att missionsbefallningen symboliskt och i miniatyr uppfylls på en och samma gång mitt i Jerusalem. Istället för att gå ut i världen till alla världens folk, så har världens folk nu kommit till Jerusalem, och får där höra budskapet om Jesus. Genom Pingstdagens språk-under gör Gud alltså klart att evangeliet skall nå ut till alla folk. Tidigare hade församlingen fått uppdraget att föra budskapet om Jesus till alla folk, nu hade de bevisligen också fått kraften för det. 

Trots att vi aldrig läser om en liknande händelse igen, så förstår vi av den fortsatta berättelsen i Apostlagärningarna att Guds Ande fortsätter att fylla och verka genom de troende. Inget av detta har ändrats till idag. Lika lite som att kyrkans uppgift att vittna om Jesus har ändrats, har kraften till att utföra detta uppdrag bytts ut. Gud vill att vi skall fyllas av hans Ande och låta honom verka genom oss. Det är min bön och förhoppning att du idag skall öppna ditt hjärta och låta dig fyllas av Guds helige Ande Amen 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.