Tema: Förlorad och återfunnen

Lukasevangeliet 15:11–32

Fariséerna blev vid ett tillfälle upprörda över att Jesus umgicks, ja till och med åt, med tullindrivare och syndare. Som religiös ledare och lärare borde han veta bättre. Jesus försvarar och förklarar sig genom att berätta tre liknelser om det som varit förlorat men blivit återfunnet. Efter att ha talat om en herde som har 100 får men ger sig av på jakt efter ett enda bortsprunget får, och en kvinna som vänder upp och ned på hela huset för att finna ett borttappat mynt, säger Jesus följande:

¹¹Han sade: ”En man hade två söner. ¹²Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Det är lätt att tänka att sonen är en ung man som vill ge sig ut i världen och följa sina drömmar och ber sin pappa om ett förskott på arvet. Men ”förmögenheten” bestod inte av pengar på banken, utan i land, byggnader, djur, verktyg, osv. Det är som om sonen till en jordbrukare ber sin far skriva över ägandet av gården där familjen bor och arbetar och har sitt uppehälle av. För att kunna skifta sin egendom måste fadern inte bara överlåta ägandet till sin son, utan också ge honom tillåtelse att sälja denna, vilket annars var förbjudet så länge fadern levde. I en patriarkal kultur som denna var sonens önskan en fruktansvärt kränkande begäran som i praktiken innebar att han önskade att hans far var död och att han klippte alla band med sin familj. Som svar på hans skymf förväntades hans far slå honom med baksidan av sin hand och driva honom ur huset. Men mot förväntan, Då skiftade fadern sin egendom mellan dem i förskott. 

Den äldste sonen fick sina två tredjedelar, medan den yngre sin tredjedel (jfr 5 Mos 21:17). ¹³Några dagar senare hade den yngste sonen äntligen hittat någon som var skrupellös nog att göra affärer med honom sålt allt han ägde likviderat tillgångarna och han gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. 

¹⁴När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. ¹⁵Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. ¹⁶Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Att vakta svin var spe­ci­ellt förned­ran­de för en ju­de, ef­tersom svi­n ansågs vara ri­tu­ellt ore­na (jfr 3 Mos 11:7), men han var inte bara hungrig utan hade också förlorat familjens pengar, och om han skulle ha någon som helst chans att återvända och återupprätta sin heder var han tvungen att först tjäna tillbaka det han förlorat.

^1lib7Då kom han till besinning bokstavligen, ”kom till sig själv”. Här är det viktigt att inte förhasta sig så man tänker att sonen inser vad det är han gjort, ångrar sig och försöker göra bättring, utan han är fortfarande insnärjd i sin självupptagenhet och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. ¹⁸Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. ¹⁹Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare. Detta är inte en ärlig bekännelse, utan ett inställsamt försök att försöka övertala fadern att låta honom komma tillbaka, ²⁰Och han gav sig av hem till sin far.

Judiska källor berättar om den s.k. kezazah-ceremonin. Om en ung man gift sig med en omoralisk kvinna, eller förlorat familjens förmögenhet bland hedningar – vilket sonen i liknelsen gjort – tog man ett stort lerkärl av den typ man normalt förvarade vatten i, fyllde det med torkade nötter och säd och tog den till torget eller stadsporten, där man symboliskt slog sönder den och officiellt utropade att person X exkommunicerad från resten av samhället. Efter denna ceremoni skulle ingen vilja anställa, föda, upplåta husrum till sonen. Efter kezazah-ceremonin utförts har han inget annat val än att lämna staden.

Men Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och väl medveten om vad som väntade om de andra byborna hann före sprang han emot honom och omfamnade och kysste honom. Detta är slående. I mellanöstern på den här tiden sprang inte en äldre judisk man. För att kunna springa var han tvungen att fästa upp sina kläder, vilket exponerade hans bara ben, vilket ansågs som skamfyllt. Men ändå springer pappan i liknelsen. Fadern var villig att bära skammen för att upprätta sin son.

²¹Sonen sade som han hade planerat: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ ²²Men innan han hinner komma till den tredje delen av sitt försvarstal, ”Låt mig få gå som en av dina daglönare”. avbryter fadern och sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt som jag annars bara bär på de stora högtiderna och klä honom i den, och sätt en signetring på hans hand så att han kan underteckna dokument vilket signalerar att fadern litar på honom och sätt skor på hans fötter. När vi går tillbaka till byn kommer folk att se att vi försonats och respektera honom för min skull. ²³Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. ²⁴Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.

²⁵Men den äldste sonen var ute på fälten och arbetade, som han förmodligen alltid gjorde, och visste inte att hans bror kommit hem. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Som äldste son borde han inkluderats i beslutet om att hålla en fest och varit värd för festligheterna. Han anar oråd. Han borde gått in, men ²⁶Han kallade istället på en av tjänarna eller snarast en av de små pojkarna som var med i utkanten av festen och frågade vad som stod på. ²⁷Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen. Att sonen kommit hem välbehållen betyder inte att han kommit hem utan skada, utan att fadern tagit emot honom i frid, dvs. inte i ilska i avvaktan på att brodern skall hållas ansvarig för vad han gjort. Domen är alltså redan avkunnad och den äldre sonens perspektiv har inte tagits hänsyn till..’ ²⁸Då blev han arg och ville inte gå in. Vilket skämde ut hans far.

Fadern som förväntades ignorera sin oförskämde son, pausade nu musiken och serveringen av maten och kom ut och försökte tala honom till rätta, ²⁹men den äldre sonen tycker att hans far är orättvis och han svarade: ’Här har jag tjänat dig som en slav i alla dessa år och till skillnad från min yngre bror aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. ³⁰Men när han kommer hem, och notera vad han kallar honom för: din son, inte min bror som har levt upp din egendom tillsammans med horor vilket han egentligen inte vet att hans bror gjort, men förmodar och anklagar honom för, då slaktar du gödkalven.’ 

Men ³¹Fadern som förväntades tillrättavisa sin son och säga att det är nog, väljer att än en gång visa kärlek sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.  Du har inte förlorat din plats och roll som äldste son ³²Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”

Åhörarna väntar ivrigt på upplösningen. Vad skall den äldre sonen göra? Men Jesus slutar där. Han säger inget mer, och på så sätt bollar han tillbaka frågan till fariséerna. Hur skall de tänka och agera i förhållande till tullindrivarna och syndarna, vilka symboliserats av den yngre brodern i liknelsen.

Men liknelsen ställer också oss inför en fråga. Vi talar brukar tala om Liknelsen om den förlorade sonen, i singular. Men Jesu miniatyr-drama är egentligen en berättelse om två förlorade söner. I bägge fallen är relationen till fadern trasig och i behov av försoning. Vem av sönerna liknar du mest?  Är det ”svinet” till yngre son, eller den äldre bror-duktig? Oavsett vem du identifierar dig med, så talar Jesus starkt om att Gud älskar oss oavsett vad, och att vi skall ta efter hans exempel att älska även de som vi kan tycka är bortom räddning.

Tema: Skapelsen

Markusevangeliet kapitel 6, vers 30-44

Apostlarna samlades hos Jesus och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om. Han sade till dem: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma. Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann före dem. När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge. När det redan var sent på dagen kom lärjungarna till honom och sade: ”Trakten är öde och det är sent. Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.” Han svarade: ”Ge dem något att äta, ni själva.” — ”Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer och ge dem att äta?” frågade de. Han sade: ”Hur många bröd har ni? Gå och se efter.” De tog reda på det och sade: ”Fem bröd, och så två fiskar.” Då lät han dem säga åt folket att slå sig ner i matlag där det fanns grönt gräs. Och de lade sig ner i grupper om hundra eller femtio. Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick. Alla åt och blev mätta, och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. Det var fem tusen män som hade ätit.

Upprinnelsen till de händelser som utspelar sig i dagens evangelietext är att lärjungarna nyss kommit tillbaka från sitt första missionsuppdrag på egen hand (jfr 6:7–13). ³⁰Apostlarna samlades hos Jesus förmodligen i Kapernaum där de hade sin bas och utgångspunkt och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om. De var säkerligen glada och upprymda, men Jesus såg också på dem att de var slitna och i behov av vila, så ³¹Han sade till dem: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” Och så förklarar Markus, att Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. Så ³²De gav sig av i båten och seglade till en öde trakt förmodligenområdet kring Betsaida (jfr Luk 9:10) för att vara ensamma. 

³³Men man såg att de for och från land kunde man följa vart båten styrde och många fick veta det, och från alla städerna längs med vägen mellan Kapernaum till Betsaida skyndade folk dit till fots och hann före dem. 

Så ³⁴När han steg i land på den normalt sett öde platsen fick han se en stor skara människor ståoch vänta på dem. Man hade inte blivit förvånad om Jesus blivit irriterad vid det här laget. Men trots att hans lärjungar hade ett påtagligt behov återhämtning och att han själv tagit med sig med för att komma bort från folket, så berättar Markus att Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge. Man kan bara spekulera över vad de trötta och hungriga lärjungarna tänkte.

Och Jesus nöjer sig inte med en andakt med en kort betraktelse, utan dagen går, solen börjar sänka sig, och det börjar bli dags för middag, och ³⁵När det redan var sent på dagen kom lärjungarna som uppenbarligen tyckte att det var nog med undervisning för en dag till honom och sade: ”Trakten är öde och det är sent. ³⁶Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.” Underförstått: skicka iväg dem så att vi får äta och vila ifred.

Men ³⁷Han svarade: ”Ge dem något att äta, ni själva.”

Lärjungarna tyckte att det var ett absurt förslag – ”Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer eller dagslöner och ge dem att äta?” frågade de. De hade förmodligen inte så mycket pengar ens i sina besparingar, än mindre på sig.

Men Jesus har en plan.³⁸Han sade: ”Hur många bröd har ni? Gå och se efter.” Förmodligen hade de tagit med proviant som låg kvar i båten nere vid sjön.

De tog reda på det och sade: ”Fem små bröd, och så två torkade och saltade fiskar till pålägg.” Dettavar inte ens mat nog att mätta sig tolv lärjungar.

³⁹Då lät han dem säga åt folket att slå sig ner i matlag där det fanns grönt gräs. Så lärjungarna går runt i folkskaran och ropar att folket skall sätta sig ned i grupper. ⁴⁰Och de lade sig ner i grupper om hundra eller femtio. ⁴¹Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen som man ofta gjorde när man bad och läste tackbönen: ”Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden.”. Sedan bröt han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick. ⁴²Alla åt och blev mätta, ⁴³och man plockade till slut tolv korgar fulla med brödbitar och fisk som blivit över. Detta trots att ⁴⁴Det var fem tusen män och säkert minst lika många kvinnor och barn (jfr Matt 14:21) som hade ätit.

Evangelietexten talar om ett problem i behov av en lösning; femtusen män plus kvinnor och barn som är hungriga och behöver få mat. Lärjungarnas lösning är att skicka iväg folket så får de lösa problemet på egen hand. Ett annat alternativ hade varit att Jesus löste det själv. Han som botar sjuka, väcker upp döda, går på vatten, osv. skulle säkert kunna förvandla stenar till bröd. Men Jesus väljer att engagera och involvera lärjungarna i lösningen av problemet: ”Ge dem något att äta, ni själva”, säger han. Men när de jämför det enorma problemet med sina egna futtiga resurser blir de missmodiga.

Det är lätt att känna igen sig själv i lärjungarna. Både som enskilda troende, och tillsammans som kyrka, ställs vi stundtals inför enorma utmaningar. Vi vet från erfarenheten hur lätt det är att avfärda problemen med att antingen tänka att Gud får lösa det på egen hand, eller att någon annan får ta hand om det, eftersom det egentligen inte är mitt/vårt problem. Men det verkar som att Gud ofta vill involvera oss i lösningen. Han frågor oss: Vad har du? Vad kan du göra? Hur ofta tittar vi då inte, likt lärjungarna, på det vi har, och tänker att det är långt från tillräckligt för att göra det Gud ber oss om. Det är alldeles riktigt. Fem frallor och lite pålägg mättar inte tusentals människor. Inte i sig själva. Men evangelietext uppmanar oss att inte se på problem och utmaningar i ljuset av våra egna resurser, utan att frimodigt bära det vi är, har och kan inför Gud, så att han kan välsigna det. Om vi ger och gör vad vi kan, så är Gud mäktig att med resten. Det lilla vi har blir stort i Jesu händer. Amen.

O Gud, som är alltings skapare och vill bevara allt som lever, du som låter oss glädjas över ljuset, sänd din Ande att förnya jordens anlete. I dig är det som vi lever, rör oss och är till. Amen.

Tema: Vårt dop

Matteusevangeliet kapitel 3, vers 11-12

Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”

Där vi kommer in i Matteus berättelse är Johannes Döparen i full färd med att förkunna himmelrikets ankomst och döpa människor i Jordanfloden. Utöver stora folkskaror, berättas det att många fariséer och saddukéer kommit ut till Johannes för att bli döpta av honom. Åtminstone står det så i Bibel 2000. Men vad Matteus säger är snarare bara att de ”kommit till hans dop”, inte för att själva låta sig döpas, utan för att kritiskt inspektera vad som försiggick. Johannes kallar dem för ”huggormsyngel”, och säger till dem att de inte skall inbilla sig att de kan undkomma Guds kommande dom med hänvisning till sitt avlägsna släktskap med Abraham. De måste också bära ”sådan frukt som hör till omvändelsen” (3:8). Detta innebär att de dels behöver låta döpa sig som ett tecken på omvändelse, men framförallt också att de behövde börja leva på ett nytt sätt i enlighet med sitt dop. För yxan är redan satt till roten på träden, säger Johannes, och varje träd – även döpta Abrahams-ättlingar – som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden, säger Johannes. Bilden är hämtad från Gamla Testamentet, där profeter som Jesaja (5:1–7) och Jeremia (11:16) jämfört gudsfolket med ett träd eller en plantering, och dess frukt med ett liv i enlighet med Guds vilja. Men genom att tala om träden i flertal understryker Johannes att var och en skall dömas för sig. Gudsfolket är under omdaning och det är inte nog att ha Abraham som förfader –  ”…Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar.” (3:9) – utan var och en måste personligen omvända sig och personligen leva ett rättfärdigt liv.

Johannes fortsätter, och även om han talar i första hand till fariséerna och saddukéerna så är hans ord relevanta för folkskarorna med. Han säger: ¹¹Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig dvs Jesus är starkare än jag, och jag är inte värdig att utföra det bokstavliga slavgörat att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Här måste vi vara försiktiga så att vi inte läser in Apostlagärningarnas skildring av de första kristnas dop i den helige Ande, då tungor som av eld fördelade sig på de troende (jfr. Agp 2:1–4). Vad Döparen säger är snarare att när Messias kommer så skall han skilja mellan människor beroende på om de faktiskt omvänt sig eller inte, inte bara på basis av om de låtit döpa sig eller inte. De verkligen omvända skall han döpa med helig Ande och låta bli del av det av gudsfolket, medan de övriga skall bli döpta med eld, dvs. straffade genom att kastas i den eviga elden (jfr 25:41).

För att verkligen driva hem sin poäng målar Johannes Döparen upp en verbal bild för sina åhörare. Han säger om Jesus att ¹²Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.” Bilden som hämtas från jordbruket var sannolikt bekant för de första åhörarna. De visste att efter det att vetet skördats, och eventuellt ogräs rensats bort och bränts upp (jfr Matt 13:24–30), bars det till tröskplatsen – en yta av sten eller hårt packad jord (inte sällan med en kant runt) – ofta på en höjd. Där lades det på marken och man tröskade skörden – dvs. skiljde på agnarna och vetet – genom att trampa eller dra en släde över den, så att det hårda ytterhöljet (agnarna) krossades och skiljdes från kärnan (jfr. Luk 6:1). Blandning av agnar och vete på marken rensade man sedan med hjälp av ett verktyg liknade en högaffel eller kratta – den s.k. kastskoveln – med vilken man kastade upp det den blandade skörden i luften, så att vinden kunde blåsa bort de lättare agnarna medan den tyngre säden föll tillbaka till marken. Säden samlades sedan ihop från tröskplatsen för förvaring tills det var dags att mala den till mjöl, medan agnarna krattades ihop och brändes upp.

Johannes döparen använder alltså en välkänd sedvana inom jordbruket för att tala om vad Jesus kommit för att göra, nämligen att skilja mellan goda och onda. De som nu låtit döpa sig skulle veta att dopet i sig inte var något magiskt skydd inför domen. Den sista gallringen väntade fortfarande och det gällde att förbereda sig.

På samma sätt är det med oss. Ingen av oss kan förlita sig på släktskap med någon annan för sin räddning undan Guds kommande dom. Vi kanske inte kan hänvisa till något biologiskt släktskap med Abraham, men det spelar heller ingen roll att man vuxit upp i en kristen familj, är pastors-son/dotter, eller att både farfar och farfarsfar varit predikanter. Ingen av oss kan förlita sig på någon annan människas rättfärdighet. Omvändelsen och dopet är något personligt.

Jag hoppas du inte missförstår mig nu, och tänker att jag förminskar dopets kraft och betydelse, eller förkunnar självrättfärdighet. Matteusevangeliet har mer att säga som kompletterar den bild av frälsning som framkommer här. Likväl är denna texts budskap att vi inte heller ska förlita oss på bara vårt dop som om att det är tillräckligt i sig självt. Dopet är ett sakrament och Gud föder oss på nytt, men den nya födseln måste också följas av ett nytt liv präglat av rättfärdighet. Abrahams sanna ättlingar, arvtagarna till de löften som Gud gav till Abraham, är de som bär rättfärdighetens frukt och lever sina liv i enlighet med Guds vilja. Ingen av oss lyckas med detta till fullo – vi faller i ärlighetens namn rätt långt därifrån – men detta fråntar oss inte ansvaret att så långt det kommer an på oss leva i vårt dop.

Livets Gud, tack för att du genom dopet förenar oss med Kristus i hans död och uppståndelse. Hjälp oss att dag för dag leva i vårt dop och mogna i vår tro. I Jesu namn. Amen

Tema: Gud – Fader, Son och Ande

Johannesevangeliet kapitel 11, vers 18-27

Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”

Flaggan vajade på halv stång och det var sorg i Betania. Jesu vän, Lasarus, hade dött efter en tids sjukdom. Så fort Lasarus insjuknat hade hans systrar – Marta och Maria – sänt bud till Jesus och bett honom komma för att bota sin vän. Men dagarna gick. Jesus kom aldrig. Lasarus dog. Först efter att Lasarus legat i graven i fyra dagar behagar Jesus dyka upp.

Evangelisten Johannes förklarar att byn ¹⁸Betania där de tre syskonen bodde låg inte långt från Jerusalem, bara ungefär en halvtimmes väg (bokstavligen 15 stadier=3km) därifrån, på andra sidan Olivbergets krön, ¹⁹och många judar dvs. människor från Judéen, förmodligen från Jerusalem hade kommit ut till Betania och Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. I det varma medelhavsklimatet var det ju sed att begrava den döde näst intill omedelbart, och sedan följde en veckas sorg då vänner och släktingar kom och hälsade på den sörjande familjen.

²⁰När Marta hörde att Jesus var på väg till dem gick hon ut och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma i huset. Johannes avslöjar inte varför Maria väljer att stanna hemma. Kanske kände hon ett ansvar att ta hand om hemmet och representera familjen inför alla människor som kommit till dem. Bilden vi får av Maria och hennes syster i Lukas 10:38–42, är i mångt och mycket den samma. Maria tar ansvar för det praktiska, medan Marta vill vara i Jesu närhet. Men vi kan ana att Maria inte var helt nöjd med hur Jesus hanterat beskedet om att Lasarus var sjuk och behövde hans hjälp.

Marta kände förmodligen likadant som sin syster, men bestämmer sig för att konfrontera Jesus direkt. Hon går rakt på sak, och²¹Marta sade förebrående till Jesus: »Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.  Men samtidigt som hon är kritisk till hur Jesus har hanterat situationen, bär hon på ett hopp och hon tillägger: ²²Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.« Underförstått, om du ber Gud att han skall uppväcka Lasarus från de döda så kommer han att göra det.

²³Jesus sade: »Din bror kommer att uppstå.«

²⁴Marta tycks uppfatta Jesu ord som allmän sympati och/eller en religiös plattityd och svarade på ett lika religiöst korrekt sätt med att säga: »Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen någon gång i framtiden.« Det är nästan som att hon reciterar en trosbekännelse, som när vi i våra gudstjänster läser den apostoliska trosbekännelsen och bekänner att: ”Vi tror på… de dödas uppståndelse och ett evigt liv.” Det är ett fantastiskt hopp, men det är samtidigt – om vi skall vara helt ärliga – abstrakt, teoretiskt, avlägset.

Men det finns en annan sida av uppståndelsen som på ett mer intimt sätt hänger ihop med Jesus själv. ²⁵Då sade Jesus till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, ²⁶och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Detta betyder att för den som lever i tro på Jesus så är den kroppsliga döden inte någon verklig död. Den är en övergång till något nytt. Även om den troende människan dör kroppsligen, så kommer hon att uppstå till nytt liv med en ny kropp. Det eviga livet har redan börjat, här och nu, tillsammans med Jesus. Tror du detta?« frågar Jesus Marta.

²⁷Hon svarade: »Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.« Marta förstår att tron på uppståndelsen inte enbart handlar om att sätta sitt hopp till att något skall hända först vid tidens slut, utan att framtiden har tagit kroppslig gestalt i Jesus redan nu.

Tanken på uppståndelsen kommer oss olika nära i olika skeden av livet, och det är skillnad på att bekänna tron på uppståndelsen i recitationen av trosbekännelsen under en gudstjänst, respektive när en närstående har dött. Som Marta kan vi vara frustrerade över att Gud inte gripit in. Vi får vara det. Gud är stor nog att hantera våra frustration, frågor och anklagelser. Men evangelietexten påminner oss om att hoppet om uppståndelse inte är en abstrakt teori eller lärosats, utan en person. I sorgens mörka natt vill Jesus själv komma till oss, så som han kom till Marta och Maria.

Treenige Gud, du är större än vad ord kan utsäga. Av dig och genom dig och till dig är allting. Vi prisar ditt namn. Dig, helige Gud, tillhör all ära. Amen