Tema: Gud – Fader, Son och Ande

Johannesevangeliet kapitel 11, vers 18-27

Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”

Flaggan vajade på halv stång och det var sorg i Betania. Jesu vän, Lasarus, hade dött efter en tids sjukdom. Så fort Lasarus insjuknat hade hans systrar – Marta och Maria – sänt bud till Jesus och bett honom komma för att bota sin vän. Men dagarna gick. Jesus kom aldrig. Lasarus dog. Först efter att Lasarus legat i graven i fyra dagar behagar Jesus dyka upp.

Evangelisten Johannes förklarar att byn ¹⁸Betania där de tre syskonen bodde låg inte långt från Jerusalem, bara ungefär en halvtimmes väg (bokstavligen 15 stadier=3km) därifrån, på andra sidan Olivbergets krön, ¹⁹och många judar dvs. människor från Judéen, förmodligen från Jerusalem hade kommit ut till Betania och Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. I det varma medelhavsklimatet var det ju sed att begrava den döde näst intill omedelbart, och sedan följde en veckas sorg då vänner och släktingar kom och hälsade på den sörjande familjen.

²⁰När Marta hörde att Jesus var på väg till dem gick hon ut och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma i huset. Johannes avslöjar inte varför Maria väljer att stanna hemma. Kanske kände hon ett ansvar att ta hand om hemmet och representera familjen inför alla människor som kommit till dem. Bilden vi får av Maria och hennes syster i Lukas 10:38–42, är i mångt och mycket den samma. Maria tar ansvar för det praktiska, medan Marta vill vara i Jesu närhet. Men vi kan ana att Maria inte var helt nöjd med hur Jesus hanterat beskedet om att Lasarus var sjuk och behövde hans hjälp.

Marta kände förmodligen likadant som sin syster, men bestämmer sig för att konfrontera Jesus direkt. Hon går rakt på sak, och²¹Marta sade förebrående till Jesus: »Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.  Men samtidigt som hon är kritisk till hur Jesus har hanterat situationen, bär hon på ett hopp och hon tillägger: ²²Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.« Underförstått, om du ber Gud att han skall uppväcka Lasarus från de döda så kommer han att göra det.

²³Jesus sade: »Din bror kommer att uppstå.«

²⁴Marta tycks uppfatta Jesu ord som allmän sympati och/eller en religiös plattityd och svarade på ett lika religiöst korrekt sätt med att säga: »Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen någon gång i framtiden.« Det är nästan som att hon reciterar en trosbekännelse, som när vi i våra gudstjänster läser den apostoliska trosbekännelsen och bekänner att: ”Vi tror på… de dödas uppståndelse och ett evigt liv.” Det är ett fantastiskt hopp, men det är samtidigt – om vi skall vara helt ärliga – abstrakt, teoretiskt, avlägset.

Men det finns en annan sida av uppståndelsen som på ett mer intimt sätt hänger ihop med Jesus själv. ²⁵Då sade Jesus till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, ²⁶och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Detta betyder att för den som lever i tro på Jesus så är den kroppsliga döden inte någon verklig död. Den är en övergång till något nytt. Även om den troende människan dör kroppsligen, så kommer hon att uppstå till nytt liv med en ny kropp. Det eviga livet har redan börjat, här och nu, tillsammans med Jesus. Tror du detta?« frågar Jesus Marta.

²⁷Hon svarade: »Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.« Marta förstår att tron på uppståndelsen inte enbart handlar om att sätta sitt hopp till att något skall hända först vid tidens slut, utan att framtiden har tagit kroppslig gestalt i Jesus redan nu.

Tanken på uppståndelsen kommer oss olika nära i olika skeden av livet, och det är skillnad på att bekänna tron på uppståndelsen i recitationen av trosbekännelsen under en gudstjänst, respektive när en närstående har dött. Som Marta kan vi vara frustrerade över att Gud inte gripit in. Vi får vara det. Gud är stor nog att hantera våra frustration, frågor och anklagelser. Men evangelietexten påminner oss om att hoppet om uppståndelse inte är en abstrakt teori eller lärosats, utan en person. I sorgens mörka natt vill Jesus själv komma till oss, så som han kom till Marta och Maria.

Treenige Gud, du är större än vad ord kan utsäga. Av dig och genom dig och till dig är allting. Vi prisar ditt namn. Dig, helige Gud, tillhör all ära. Amen