Midsommardagen

Tema: Skapelsen

Markusevangeliet kapitel 6, vers 30-44

Apostlarna samlades hos Jesus och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om. Han sade till dem: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma. Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann före dem. När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge. När det redan var sent på dagen kom lärjungarna till honom och sade: ”Trakten är öde och det är sent. Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.” Han svarade: ”Ge dem något att äta, ni själva.” — ”Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer och ge dem att äta?” frågade de. Han sade: ”Hur många bröd har ni? Gå och se efter.” De tog reda på det och sade: ”Fem bröd, och så två fiskar.” Då lät han dem säga åt folket att slå sig ner i matlag där det fanns grönt gräs. Och de lade sig ner i grupper om hundra eller femtio. Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick. Alla åt och blev mätta, och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. Det var fem tusen män som hade ätit.

Upprinnelsen till de händelser som utspelar sig i dagens evangelietext är att lärjungarna nyss kommit tillbaka från sitt första missionsuppdrag på egen hand (jfr 6:7–13). 30Apostlarna samlades hos Jesus förmodligen i Kapernaum där de hade sin bas och utgångspunkt och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om. De var säkerligen glada och upprymda, men Jesus såg också på dem att de var slitna och i behov av vila, så 31Han sade till dem: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” Och så förklarar Markus, att Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. 32De gav sig av i båten och seglade till en öde trakt förmodligenområdet kring Betsaida (jfr Luk 9:10) för att vara ensamma. 

33Men man såg att de for och från land kunde man följa vart båten styrde och många fick veta det, och från alla städerna längs med vägen mellan Kapernaum till Betsaida skyndade folk dit till fots och hann före dem. 

34När han steg i land på den normalt sett öde platsen fick han se en stor skara människor ståoch vänta på dem. Man hade inte blivit förvånad om Jesus blivit irriterad vid det här laget. Men trots att hans lärjungar hade ett påtagligt behov återhämtning och att han själv tagit med sig med för att komma bort från folket, så berättar Markus att Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge. Man kan bara spekulera över vad de trötta och hungriga lärjungarna tänkte.

Och Jesus nöjer sig inte med en andakt med en kort betraktelse, utan dagen går, solen börjar sänka sig, och det börjar bli dags för middag, och 35När det redan var sent på dagen kom lärjungarna som uppenbarligen tyckte att det var nog med undervisning för en dag till honom och sade: ”Trakten är öde och det är sent. 36Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.” Underförstått: skicka iväg dem så att vi får äta och vila ifred.

Men 37Han svarade: ”Ge dem något att äta, ni själva.”

Lärjungarna tyckte att det var ett absurt förslag – ”Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer eller dagslöner och ge dem att äta?” frågade de. De hade förmodligen inte så mycket pengar ens i sina besparingar, än mindre på sig.

Men Jesus har en plan.38Han sade: ”Hur många bröd har ni? Gå och se efter.” Förmodligen hade de tagit med proviant som låg kvar i båten nere vid sjön.

De tog reda på det och sade: ”Fem små bröd, och så två torkade och saltade fiskar till pålägg.” Dettavar inte ens mat nog att mätta sig tolv lärjungar.

39Då lät han dem säga åt folket att slå sig ner i matlag där det fanns grönt gräs. Så lärjungarna går runt i folkskaran och ropar att folket skall sätta sig ned i grupper. 40Och de lade sig ner i grupper om hundra eller femtio. 41Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen som man ofta gjorde när man bad och läste tackbönen: ”Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden.”. Sedan bröt han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick. 42Alla åt och blev mätta, 43och man plockade till slut tolv korgar fulla med brödbitar och fisk som blivit överDetta trots att 44Det var fem tusen män och säkert minst lika många kvinnor och barn (jfr Matt 14:21) som hade ätit.

Evangelietexten talar om ett problem i behov av en lösning; femtusen män plus kvinnor och barn som är hungriga och behöver få mat. Lärjungarnas lösning är att skicka iväg folket så får de lösa problemet på egen hand. Ett annat alternativ hade varit att Jesus löste det själv. Han som botar sjuka, väcker upp döda, går på vatten, osv. skulle säkert kunna förvandla stenar till bröd. Men Jesus väljer att engagera och involvera lärjungarna i lösningen av problemet: ”Ge dem något att äta, ni själva”, säger han. Men när de jämför det enorma problemet med sina egna futtiga resurser blir de missmodiga.

Det är lätt att känna igen sig själv i lärjungarna. Både som enskilda troende, och tillsammans som kyrka, ställs vi stundtals inför enorma utmaningar. Vi vet från erfarenheten hur lätt det är att avfärda problemen med att antingen tänka att Gud får lösa det på egen hand, eller att någon annan får ta hand om det, eftersom det egentligen inte är mitt/vårt problem. Men det verkar som att Gud ofta vill involvera oss i lösningen. Han frågor oss: Vad har du? Vad kan du göra? Hur ofta tittar vi då inte, likt lärjungarna, på det vi har, och tänker att det är långt från tillräckligt för att göra det Gud ber oss om. Det är alldeles riktigt. Fem frallor och lite pålägg mättar inte tusentals människor. Inte i sig själva. Men evangelietext uppmanar oss att inte se på problem och utmaningar i ljuset av våra egna resurser, utan att frimodigt bära det vi är, har och kan inför Gud, så att han kan välsigna det. Om vi ger och gör vad vi kan, så är Gud mäktig att med resten. Det lilla vi har blir stort i Jesu händer. Amen.

O Gud, som är alltings skapare och vill bevara allt som lever, du som låter oss glädjas över ljuset, sänd din Ande att förnya jordens anlete. I dig är det som vi lever, rör oss och är till. Amen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.