Tema: Förlorad och återfunnen

Lukasevangeliet 15:11–32

Fariséerna blev vid ett tillfälle upprörda över att Jesus umgicks, ja till och med åt, med tullindrivare och syndare. Som religiös ledare och lärare borde han veta bättre. Jesus försvarar och förklarar sig genom att berätta tre liknelser om det som varit förlorat men blivit återfunnet. Efter att ha talat om en herde som har 100 får men ger sig av på jakt efter ett enda bortsprunget får, och en kvinna som vänder upp och ned på hela huset för att finna ett borttappat mynt, säger Jesus följande:

¹¹Han sade: ”En man hade två söner. ¹²Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Det är lätt att tänka att sonen är en ung man som vill ge sig ut i världen och följa sina drömmar och ber sin pappa om ett förskott på arvet. Men ”förmögenheten” bestod inte av pengar på banken, utan i land, byggnader, djur, verktyg, osv. Det är som om sonen till en jordbrukare ber sin far skriva över ägandet av gården där familjen bor och arbetar och har sitt uppehälle av. För att kunna skifta sin egendom måste fadern inte bara överlåta ägandet till sin son, utan också ge honom tillåtelse att sälja denna, vilket annars var förbjudet så länge fadern levde. I en patriarkal kultur som denna var sonens önskan en fruktansvärt kränkande begäran som i praktiken innebar att han önskade att hans far var död och att han klippte alla band med sin familj. Som svar på hans skymf förväntades hans far slå honom med baksidan av sin hand och driva honom ur huset. Men mot förväntan, Då skiftade fadern sin egendom mellan dem i förskott. 

Den äldste sonen fick sina två tredjedelar, medan den yngre sin tredjedel (jfr 5 Mos 21:17). ¹³Några dagar senare hade den yngste sonen äntligen hittat någon som var skrupellös nog att göra affärer med honom sålt allt han ägde likviderat tillgångarna och han gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. 

¹⁴När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. ¹⁵Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. ¹⁶Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Att vakta svin var spe­ci­ellt förned­ran­de för en ju­de, ef­tersom svi­n ansågs vara ri­tu­ellt ore­na (jfr 3 Mos 11:7), men han var inte bara hungrig utan hade också förlorat familjens pengar, och om han skulle ha någon som helst chans att återvända och återupprätta sin heder var han tvungen att först tjäna tillbaka det han förlorat.

^1lib7Då kom han till besinning bokstavligen, ”kom till sig själv”. Här är det viktigt att inte förhasta sig så man tänker att sonen inser vad det är han gjort, ångrar sig och försöker göra bättring, utan han är fortfarande insnärjd i sin självupptagenhet och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. ¹⁸Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. ¹⁹Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare. Detta är inte en ärlig bekännelse, utan ett inställsamt försök att försöka övertala fadern att låta honom komma tillbaka, ²⁰Och han gav sig av hem till sin far.

Judiska källor berättar om den s.k. kezazah-ceremonin. Om en ung man gift sig med en omoralisk kvinna, eller förlorat familjens förmögenhet bland hedningar – vilket sonen i liknelsen gjort – tog man ett stort lerkärl av den typ man normalt förvarade vatten i, fyllde det med torkade nötter och säd och tog den till torget eller stadsporten, där man symboliskt slog sönder den och officiellt utropade att person X exkommunicerad från resten av samhället. Efter denna ceremoni skulle ingen vilja anställa, föda, upplåta husrum till sonen. Efter kezazah-ceremonin utförts har han inget annat val än att lämna staden.

Men Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och väl medveten om vad som väntade om de andra byborna hann före sprang han emot honom och omfamnade och kysste honom. Detta är slående. I mellanöstern på den här tiden sprang inte en äldre judisk man. För att kunna springa var han tvungen att fästa upp sina kläder, vilket exponerade hans bara ben, vilket ansågs som skamfyllt. Men ändå springer pappan i liknelsen. Fadern var villig att bära skammen för att upprätta sin son.

²¹Sonen sade som han hade planerat: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ ²²Men innan han hinner komma till den tredje delen av sitt försvarstal, ”Låt mig få gå som en av dina daglönare”. avbryter fadern och sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt som jag annars bara bär på de stora högtiderna och klä honom i den, och sätt en signetring på hans hand så att han kan underteckna dokument vilket signalerar att fadern litar på honom och sätt skor på hans fötter. När vi går tillbaka till byn kommer folk att se att vi försonats och respektera honom för min skull. ²³Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. ²⁴Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.

²⁵Men den äldste sonen var ute på fälten och arbetade, som han förmodligen alltid gjorde, och visste inte att hans bror kommit hem. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Som äldste son borde han inkluderats i beslutet om att hålla en fest och varit värd för festligheterna. Han anar oråd. Han borde gått in, men ²⁶Han kallade istället på en av tjänarna eller snarast en av de små pojkarna som var med i utkanten av festen och frågade vad som stod på. ²⁷Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen. Att sonen kommit hem välbehållen betyder inte att han kommit hem utan skada, utan att fadern tagit emot honom i frid, dvs. inte i ilska i avvaktan på att brodern skall hållas ansvarig för vad han gjort. Domen är alltså redan avkunnad och den äldre sonens perspektiv har inte tagits hänsyn till..’ ²⁸Då blev han arg och ville inte gå in. Vilket skämde ut hans far.

Fadern som förväntades ignorera sin oförskämde son, pausade nu musiken och serveringen av maten och kom ut och försökte tala honom till rätta, ²⁹men den äldre sonen tycker att hans far är orättvis och han svarade: ’Här har jag tjänat dig som en slav i alla dessa år och till skillnad från min yngre bror aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. ³⁰Men när han kommer hem, och notera vad han kallar honom för: din son, inte min bror som har levt upp din egendom tillsammans med horor vilket han egentligen inte vet att hans bror gjort, men förmodar och anklagar honom för, då slaktar du gödkalven.’ 

Men ³¹Fadern som förväntades tillrättavisa sin son och säga att det är nog, väljer att än en gång visa kärlek sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.  Du har inte förlorat din plats och roll som äldste son ³²Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”

Åhörarna väntar ivrigt på upplösningen. Vad skall den äldre sonen göra? Men Jesus slutar där. Han säger inget mer, och på så sätt bollar han tillbaka frågan till fariséerna. Hur skall de tänka och agera i förhållande till tullindrivarna och syndarna, vilka symboliserats av den yngre brodern i liknelsen.

Men liknelsen ställer också oss inför en fråga. Vi talar brukar tala om Liknelsen om den förlorade sonen, i singular. Men Jesu miniatyr-drama är egentligen en berättelse om två förlorade söner. I bägge fallen är relationen till fadern trasig och i behov av försoning. Vem av sönerna liknar du mest?  Är det ”svinet” till yngre son, eller den äldre bror-duktig? Oavsett vem du identifierar dig med, så talar Jesus starkt om att Gud älskar oss oavsett vad, och att vi skall ta efter hans exempel att älska även de som vi kan tycka är bortom räddning.