månadsarkiv: november 2020

Första söndagen i advent – Ett nådens år

Det börjat närma sig jul och kanske har du fått frågan om vad du önskar dig i julklapp. Jag lägger märke till att ju äldre jag blir desto svårare blir det för mig att svara på den frågan. Jag har redan allt jag behöver. Det enda jag kan önska mig är sådan jag möjligtvis begär. (I den händelse någon närstående råkar läsa detta ber jag denne/a notera att detta begär inte omfattar årets julklapp, ett stormkök. Om det råkar vara storm samtidigt som det är dags att äta middag kommer jag att tillaga maten inomhus. El-scootrar däremot framstår som både festliga och användbara.) 

I dagens evangelietext möter vi spänningen mellan det vi önskar och vill ha, och det som Gud vet att vi djupast sett behöver. Där vi kommer in i Matteus berättelse är det vår. Jesus och lärjungarna vallfärdade, tillsammans med mängder av andra judar, till Jerusalem för att fira påskhögtiden till minne av hur Gud befriat deras förfäder från slaveriet i Egypten. De hade vandrat till fots och nu tagit sig upp för den sista branta sträckan mellan Jeriko upp mot Jerusalem, men 1När de närmade sig Jerusalem och kom till den lilla byn Betfage som låg vid Olivberget längs med vägen till Jerusalem skickade Jesus i väg två lärjungar 2och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. 3Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.”

Detta kan verka trivialt, men här sker något avgörande i texten. Matteus vill inte att läsaren skall missförstå innebörden i de händelser han berättar om, så han lägger in en egen teologisk kommentar till det som händer och förklarar att 4Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: 5Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Matteus korta, men betydelsefulla anmärkning är en sammansättning av två profetiska uttalanden från Gamla Testamentet. De inledande orden,”Säg till dotter Sion…”, dvs, ”Säg till Jerusalems invånare…”, hämtar han från profeten Jesaja (62:11) där det står: Herren förkunnar över hela jorden: Säg till dotter Sion: Se, din räddare kommer. Sin segerlön har han med sig, de han vunnit går framför honom. Och så sätter Matteus ihop dessa ord med ett uttalande från profeten Sakarjas bok (9:9-10): ”Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.” I den ena texten talas det om kungen som kommer, medan den andra texten talar om räddaren eller räddningen. Det är egentligen ingen större skillnad, eftersom det är konungen som kommer med räddningen. Betoningen f ligger snarast på det sätt som konungen kommer på, dvs. ödmjukt ridande på en åsna, ett lastdjurs föl. En kontrast mot vad man kunde vänta sig. En kung red normalt inte in i sin huvudstad på en åsna. Han red in på en stridshäst, eller marscherade framför sina armé. Att Jesus rider in i Jerusalem på en åsna, är alltså ett påstående om vilken typ av kung han är. Han är inte är en krigare, inte en politisk/nationalistisk Messias, utan en ödmjuk fredsfurste. Han har inte kommit för att besegra romarna med våld, utan för att ta itu med och besegra all världens ondska på ett mycket djupare plan! Så 6Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. 7De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.
När Jesus rider in i Jerusalem på en åsna dramatiserar han alltså en gammaltestamentlig profetia om hur Israels kung anländer till Jerusalem. Anledningen till det var viktigt för Matteus att lägga in sin kommentar och förtydliga att det var Sakarjas profetia som gick i uppfyllelse var – och här sammanflyter  Matteus historiens och berättelsen dimensioner – att även om folkskarorna (och de ursprungliga läsarna) uppfattade det konungsliga anspråket i Jesus agerande, så gick deras tankar i första hand inte till Sakarja, utan till andra berättelser ur Israels Skrifter och historia. Bland annat så tänkte de på berättelsen om hur Salomo blev kung. Det berättas  i 1 Kungaboken att: 

Då sade kung David: ”Kalla hit prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son.” De kom till honom, och han sade: ”Ta mina män med er och låt min son Salomo sitta upp på min mula och följ honom ner till Gichon.” Där skall prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till kung över Israel, och ni skall stöta i horn och ropa: Leve kung Salomo! Därefter skall ni följa honom tillbaka, och han skall komma hit och sätta sig på min tron. Han skall bli kung i mitt ställe, honom har jag förordnat till furste över Israel och Juda.” – ”Må Herren, din Gud, stadfästa detta”, sade Benaja, Jojadas son. ”Liksom Herren har varit med dig, konung, så må han vara med Salomo och göra hans välde ännu mäktigare än ditt, konung David!” Prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son, gick därifrån tillsammans med kereteerna och peleteerna. De lät Salomo sitta upp på kungens mula och förde honom till Gichon. Prästen Sadok hade hämtat oljehornet från Herrens tält och smorde Salomo till kung. Hornstötarna skallade och folkmassan ropade: ”Leve kung Salomo!” Alla slöt upp kring Salomo och följde honom tillbaka under flöjtspel och jubelrop, så starka att marken skalv. (1 King 1:32–40)

När Jesus sätter sig på åsnan och rider in i Jerusalem måste det ha varit svårt för folket att inte tänka på Jesus som en efterträdare till Salomo – Davids son – vilket de ju alldeles strax också uttryckligen kommer att kalla honom. De kunde de heliga skrifterna och de visste att Israel som nation hade nått sin höjdpunkt under Salomos dagar, och nu var det påväg att ske igen. Jesus från Nasaret, som hade gjort så många märkliga ting och som uppenbarligen ägde Guds kraft gjorde nu det Salomo en gång hade gjort. Så 8Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. 9Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” På liknande sätt som Jesus dramatiserar Sakarajas profetia, iscensätter folkskarorna en rad händelser från Israels skrifter och historia. De tre handlingarna som nämns – utbredande av mantlar och kvistar och hosianna ropen – säger något om hur folket uppfattade det som höll på att hända. I 2 Kungaboken berättas det om Jehu som besegrade den onde kung Ahab som sedan smörjs till kung. Notera hur officerarna agerar. 

När Jehu kom ut till de andra officerarna som var i tjänst hos hans herre frågade de honom: ”Är allt väl? Vad ville den där galningen dig?” Jehu svarade: ”Ni vet ju själva hur en sån där människa pratar.” – ”Slingra dig inte”, sade de andra, ”säg som det är!” Då upprepade Jehu vad den unge mannen sagt: ”Så säger Herren: Jag smörjer dig till konung över Israel.” Titta vad de gör där efter Genast tog alla sina mantlar och bredde ut framför honom på trappan, och de stötte i horn och ropade: ”Jehu är konung!” (2 Kungaboken 9:1-13). 

När folket breder ut sina mantlar framför Jesus är detta alltså en anspelning tillbaka på berättelsen om Jehu som med våld hade besegrat den onde kung Ahab. Folkets förhoppning var att Jesus skulle göra det samma med romarna.

Det andra folkskaran gjorde var att de skar kvistar från träden och strödde på vägen. Lite mindre än 200 år tidigare hade Israel ockuperat av de s.k. seleukiderna, vilket var en en rest av Alexander den Stores gamla rike, och den seleukidiske kungen Antiochus IV Epiphanes hade i ett försök att utrota den judiska religionen vanhelgat Templet i Jerusalem. Men i 2 Mackabéerboken berättas det om hur en man vid namn Judas Mackabeus lyckas besegra seleukiderna och rena Templet och så står det att, de höll en glad högtid i åtta dagar liksom vid lövhyddefesten, och de mindes hur de nyss hade tillbringat den högtiden i bergen och grottorna som vilda djur. Notera vad som sägs sedan: 

De tog alltså lövprydda stavar, grönskande grenar och palmkvistar i händerna och frambar lovsånger till honom som hade fört tempelreningen till dess lyckliga fullbordan. (2 Mack 10:7).

Att breda ut palmkvistar var alltså en anspelning på berättelsen om Judas Mackabeus och hur han med våld besegrat seleukiderna. Folkets förhoppning var att Jesus skulle göra det samma med romarna.
Men det slutar inte där. Folkskaran sätter också ord på sina förhoppningar och det tredje de gör är att de ropar: Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”. Detta är ett citat från den 188:e psalmen: 

”Herre, hjälp oss! Herre, ge framgång! Välsignad den som kommer i Herrens namn! Vi välsignar er från Herrens hus.” 

Det låter kanske som ett from hyllningsrop, men det hebreiska ordet hoshianna är inte (ursprungligen) ett hyllningsrop, utan ett rop på hjälp och räddning. Det betyder ”rädda och fräls oss nu”. Folket ropar alltså att Jesus, Davids Son, dvs kungen, skall rädda dem, underförstått från Romarna.

10När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: ”Vem är han?” 11Och folket svarade: ”Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.” Än en gång ligger det en gammaltestamentlig text och förhoppning bakom det som händer. I 5 Mosebok säger Moses att: 

Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till. Det var om detta du bad Herren, din Gud, när ni var församlade vid Horeb. Du sade: ”Jag vill inte höra Herrens, min Guds, röst igen, och denna väldiga eld vill jag inte mera se, ty då kommer jag att dö.” Då sade Herren till mig: ”Vad de säger är riktigt. Jag skall låta en profet lik dig träda fram ur deras bröders led. Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom. Men om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag utkräva vedergällning av den mannen. Och den profet som är så förmäten att han i mitt namn förkunnar något som jag inte har befallt honom att säga, eller som talar i andra gudars namn, den profeten skall dö.” (5 Mos 18:15–20) 

En profet likt Moses, som befriat folket ur slaveriet i Egypten, skulle träda fram, och det var nu minnet av denna händelse Jesus och lärjungarna färdades till Jereusalem för att fira. Folket uttrycker än en gång sin förhoppning om att Jesus skall befria Israel ur hennes slaveri under de ogudaktiga hedningarna. 

Men Jesus vet, och Matteus har redan berättat att saker och ting inte är så enkla. Jesus är påväg till Jerusalem, inte för att driva ut romarna, för att krönas som kung och sätta sig på Davids tron, utan för att korsfästas. Folket ville bli räddade från romarnas förtryck, att Israel skulle bli en stormakt igen som det hade varit under Davids, Salomos och Judas Mackabeus dagar, men Jesu hade en annan plan och en annan agenda: han skulle rädda hela världen från den djupare ondska som stod bakom Rom.

Jesu intåg i Jerusalem är på många sätt en lektion i hur krocken mellan våra önskningar och Guds svar kan se ut. Vi vänder oss så ofta till Gud när det är något vi vill ha. Ge mig ett jobb! Rädda mitt barn! Betala mina räkningar! Jesus vill svara på alla dessa böner. Men samtidigt måste han svara på sitt sätt. Kanske är det just eftersom Jesus säger ”ja” till våra djupaste behov – de som vi inte själva vet om eller bryr oss så mycket om – som han också ibland är tvungen att säga ”nej” till våra kortsiktiga och mer ytliga önskningar. Drågan är om vi ändå är villiga att följa honom. 

Följer du Jesu för att han skall infria dina förhoppningar och dina önskningar. Sjunger du med i lovsången till honom, så länge han gör som du förväntar mig och vill, eller följer Jesus du för den han är och för det han gjort och vill göra. Jesus väg gick inte till tronen i Jerusalem utan genom svårigheter, strid och prövningar till döden på ett kors. Det var och det är Jesu väg; att mista sitt liv för att finna det. Hur långt du och jag är villiga att följa.

Nådens Gud, du som kommer till oss i Jesus Kristus, vapenlös men starkare än världens makter, hjälp oss att under detta nya kyrkoår ta emot dig i våra liv och i vår församling. Låt ditt Ord och dina sakrament ge oss ny kraft och glädje. I Jesu namn. Amen.

Domsöndagen: Kristi återkomst

Denna söndags – Domsöndagens – evangelietext hämtas ur Matteusevangeliets trettonde kapitel, dvs. det s.k. Liknelsetalet. Vi tänker ofta att liknelser var ett pedagogiskt verktyg som Jesus använde sig av för att göra sin förkunnelse mer begriplig och lättillgänglig för sina åhörare, men i Matteus framställning är liknelsernas syfte det direkt motsatta. Jesus talar till folket i liknelser för att de inte skall förstå (se Matt 13:10–17). Detta kan i våra öron låta både märkligt och sorgligt, men liknelsetalet följer i Matteusevangeliet som ett svar på folkskarornas tröghet att erkänna Jesus som kung och deras brist på omvändelse (kap 11–12).  

Den sista liknelsen i liknelsetalet hämtar sin bild från fiskenäringen vid Galileiska sjön och Jesus förklarar att: 47Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. 48När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga.  

Liknelsen talar om det stora fiskenät, som flera av Jesu lärjungar var bekanta med (jfr 4:18–22), som lades ut till sjöss men sedan drogs upp från land. Nätet – som är flera hundra meter långt, 3–4 m. högt i dess kanter och ca 8 m. högt på mitten och därmed bildade en halvt cirkulär flytande vägg – hade flöten av kork längst upp och sänken av bly eller sten lägst ned. Nätet lades på båtens akter, och medan halva fiskelaget seglade ut väntade andra hälften kvar på stranden med de två långa rep som var fästa i nätets ena sida. När man kommit till slutet av repet seglade man parallellt med stranden tills hela nätet lagts ut. Sedan återvände båten till stranden; de resterande fiskarna hoppade i land med de två andra repen, och nätet drogs slutligen in.  

         Galileiska sjön där Jesus berättade denna liknelse (jfr. 13:1) är hem för ett antal typer av fisk, och nätet förde urskillningslöst med sig alla de sorters fisk som kom i dess väg, såväl eftertraktade som icke-önskvärda. Uppskattningen av exakt hur många arter som finns i sjön varierar beroende på vem man frågar och hur man räknar, men det är bara omkring tio sorter som är av (kommersiellt) intresse för fiskare. Till dessa ”goda fiskar” hör den s.k. Petrusfisken som turister ofta äter när de besöker sjön; olika typer av karp vilka är vanliga vid judiska sabbats- och högtidsmåltider; samt sardiner vilka lades in och tillsammans med bröd utgjorde stapelföda för de människor som bodde i trakten runt sjön (jfr. Matt 14:13–21). Men i Galileiska sjön lever också ”kattfisk”, som är en fisksort som saknar fjäll, och enligt de gammaltestamentliga lagarna därför inte var tillåten som föda. I 3 Mosebok 11:9–10 står det: 

9Detta är vad ni får äta av allt som lever i vatten: allt som har fenor och fjäll och lever i havens och flodernas vatten får ni äta. 10Men allt i hav och floder som inte har fenor och fjäll – vare sig smådjur eller andra vattendjur – det skall gälla som något avskyvärt för er. 11Avskyvärda skall de vara för er; av deras kött får ni inte äta, och deras döda kroppar skall ni betrakta med avsky. 12Alla vattendjur som saknar fenor och fjäll skall gälla som något avskyvärt för er. (3 Mosebok 11:9–10) 

Men kattfisken var inte bara otillåten föda, utan till och med hatad. Eftersom den saknade fjäll menade man att den liknade en orm, och kattfisken kan vara den ”orm” som Jesus talar om när han retoriskt frågar sina lärjungar: 9Finns det någon bland er som ger sin son… 10en orm när han ber om en fisk?” (Matt 7:9–10). Kattfisken är förmodligen den, eller en av de, ”dåliga fiskar” som sorteras ut och kastas bort. För efter att nätet dragits iland satta man sig ned på stranden och sorterade fångsten. Den fisk man ville behålla placerades i ”korgar”, vilket kunde inkludera kärl fyllda med vatten så att fisken skulle hålla sig färsk under transport, medan den fisk som inte kunde säljas eller tas hem slängdes bort.  

49Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga 50och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.  

Det är intressant att notera hur liknelsen – som säger något om ”himmelriket” – använder sig av terminologi från liknelsetalets inledning: ”1Den dagen gick Jesus hemifrån och satte sig vid sjön. 2Det samlades mycket folk omkring honom, och därför steg han i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden.” (13:1–2). Denna spegling är med största sannolikhet avsiktlig och antyder att det är dessa människor – som inte vill omvända sig och/eller erkänna Jesus som Messias – som utgör ”himmelriket” och jämförs med en fiskfångst i liknelsen. De är det nya gudsfolk som Jesus är i färd att samla omkring sig. Himmelriket är för Matteus i denna passage alltså inte en plats, utan ett kollektiv av människor. Men det är inte alla som i nuet tillhör himmelriket – Guds folk – som kommer göra det evinnerligen. Guds folk är nu en blandning av både rättfärdiga och orättfärdiga, men vid tidens slut skall Guds änglar rensa bort den ”dåliga fisken”. Jesus går inte in på detaljerna för urvalet här, men termerna ”rättfärdiga” och ”orättfärdiga” antyder åtminstone grunden för vilka som sorteras bort och slängs i den brinnande ugnen respektive förblir del av det nya gudsfolket. Den som följer Matteus berättelse från dess början till dess slut vet att rättfärdighet handlar om att göra Guds vilja så som den kommer till utryck i Skriften och som den tolkas och utläggs av Jesus (jfr. ex. 5:17–20; 7:21; 13:41–43). Liknelsen blir på så sätt en uppmaning till var och en av oss om att inte ta medlemskapet i Guds folk för givet. Vi måste göra vårt allt för att leva i enlighet med Guds vilja. 

Men samtidigt som domsöndagen – den sista söndagen på kyrkoåret – manar till eftertanke genom texter som understryker vårt ansvar för hur vi lever våra liv, för våra gärningar och ogärningar, ger dessa texter också hopp. Liksom Jesus vann över ondskan och döden ger Gud nytt liv åt sin värld. Gud har sista ordet. Vi inte är utlämnade åt våra egna bedömningar, för-domar och domar. Domen ligger ytterst sett hos Gud, som har skapat oss och visat oss sitt ansikte i Jesus Kristus. Gud har sista ordet när det gäller världen och våra liv. På domens dag får vi därför tryggt förlita oss på Guds nåd, Kristi uppståndelse och hans seger över döden. Dyster hopplöshet ersätts av glädjefull väntan. Trots det allvarliga temat är domsöndagen alltså inte en ångestfull och skrämmande dag utan segerns dag. Vårt hopp vilar inte på vår egen rättfärdighet utan på Kristus. 
Amen

Söndagen före Domsöndagen – Vaksamhet och väntan

Predikan på ekumenisk gudstjänst i Apelgårdens kyrka 2020 av och med Diakon Anna Johannesson

Luk 17:20-30

20 Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem: “Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. 21 Inte heller skall man kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Ty se, Guds rike är mitt ibland er.”mitt ibland er I det följande talar Jesus om sig själv (jfr Matt 12:28). 22 Till sina lärjungar sade han: “Det skall komma en tid, då ni längtar efter att få se en enda av Människosonens dagar, men ni kommer inte att få det. 23 Man skall säga till er: Se, där är han, eller: Här är han. Men gå inte dit, och följ inte med. 24 Ty liksom blixten flammar till och lyser från himlens ena ända till den andra, så skall Människosonen vara på sin dag. 25 Men först måste han lida mycket och bli förkastad av detta släkte.26Som det var på Noas tid, så skall det vara under Människosonens dagar. 27 Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom och gjorde slut på dem alla. 28 På samma sätt var det på Lots tid: de åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, 29 men den dag då Lot gick ut från Sodom lät Gud eld och svavel regna från himlen och gjorde slut på dem alla. 30 På samma sätt skall det vara den dag då Människosonen uppenbarar sig.

Ett jordiskt rike är geografiskt utbrett, väl avdelat med landsgränser åt alla olika håll. Det finns regler för att försöka upprätthålla ordning i riket. För att kunna hålla dessa regler finns lagar och poliser till hjälp. Man måste ha pass och/el tillstånd för att kunna ta sig in och ut, eller få stanna i riket. 

Hur är det då med Guds rike?

Fariséerna undrade över detta och ställde frågan till Jesus. Egentligen var frågan “när Guds rike skulle komma” De verkade redan ha det andra klart för sig hur eller vad Guds rike är.

Enligt den judiska uppfattning skulle Messias komma och bygga upp Guds rike på jorden. Messias skulle vara härskare, en mäktig härskare som skulle komma och befria Israel från romarna och till slut ta över världen. Så enligt denna uppfattning var Guds rike en bättre variant av våra jordiska länder. Så hur, var de helt klara över, frågan var nu när detta skulle ske?

Så Jesus var tvungen och få bort denna uppfattning som de hade om Guds rike. “Det är inte något man kan se med sina egna ögon, säger han, man kan inte peka ut det och säga; där är det.” Vi kan inte jämföra det med våra kungariken, som vi alldeles tydligt kan se, Guds rike är osynligt! Det går inte att realisera, sätta en gräns runt eller försvara med tvång/våld.  

Guds rike är en relation, det är ingen plats. Den som har en relation med Jesus är med i Guds rike och det får plats hur många som helst, det finns inget stopp. Vi behöver aldrig avslå några asylansökningar eller stänga några gränser. 

När vi nu inte kan se Guds rike med våra ögon och vi kan inte känna på Guds rike med våra händer. Utan istället har det med relationer att göra, då kan ju inte Guds rike finnas utan människor! Om vi tänker att vi tar bort alla människor från Sverige, så finns ju landet ändå kvar. Den geografiska gränsen som visar var Sverige ligger försvinner ju inte, utan den finns ju ändå kvar. Men om vi tänker på Guds rike så finns det inga gränser utan det är de som är medborgare som gör så riket finns. 

Guds rike började med en enda människa, den människan var Jesus Kristus, sen kom de lärjungar som Jesus kallade. De har fört det vidare från människa till människa, det har spridits från generation till generation över hela världen… Alla människor som tillhör Jesus är med i Guds rike! Det börjar i dopet för oss som enskilda människor, vi föds på nytt och iklär oss Kristus. 

Jesus säger Guds rike bär vi inom oss.Det finns till av oss människor och är inte beroende av en särskild geografisk plats.” Jag tror också att det betyder att Guds rike är en kraft inom oss som inte är uppfylld, ännu. Guds rike är osynligt men du och jag är kallade att göra det synligt. För att Guds rike ska uppfyllas måste våra hjärtan förvandlas. Om världen ska få möjlighet att förvandlas måste vi göra det, det måste börja hos dig och mig. 

Så då åter till ursprungsfrågan: “När kommer Guds rike?” Vad är då svaret? Jesus ger inget riktigt svar. Men jag tänker att ett svar kan vara; det beror på dig och på mig! Vi är kallade att göra det synligt, det finns redan osynligt inuti oss. När det sker är upp till dig och mig!

Samtidigt säger Jesus också att Guds rike är något synligt. “Lika synlig som blixten som flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont.” Det finns någon sorts dubbelhet som brukar beskrivas som redan nu – men ännu inte! Redan finns Guds rike inom oss, ännu är det osynligt, men tiden närmar sig när det kommer att bli synligt. Du och jag är kallade att vara med i denna process, men i slutändan är det Gud det beror på.

En aktiv tid av väntan då vi får vara med och förverkliga detta, att göra Guds rike synligt. Om vi inte lever med Guds rike för våra ögon blir vi så vana vid tillvaron här och nu att vi tror att det är så det ska vara. Risken är att det då kan bli som på “Noas dagar: man åt och drack och levde sitt liv utan en tanke på att det skulle bli ett slut.”

Kan det bli så med oss också, vi blir så upptagna med vårt eget att vi glömmer det vi väntar på. Guds rike får kanske inte plats i tanken. Man kanske måste se över sitt liv, pröva sig själv och sättet man lever på. Prioriteter; var ligger ditt fokus? 

Jag tror att en större andlig vaksamhet börjar i beslutet. Att ge tid och rum för honom som kommer. Skapa en plats inne i ditt inre och säg: “Kom Herre Jesus”. Komma ihåg att Guds rike finns inuti dig. Öva upp vår längtan som annars kanske försvinner med all vårt materiella överflöd. Nu i en tid av oro med det amerikanska valet, Covid-19 som länge funnits med oss som ett orosmoln och som nu blivit intensivare igen. Vi behöver hålla fast vid hoppet, Jesus!

Redan nu – men ännu inte. I nattvarden ser vi detta som allra tydligast. Å ena sidan färdkost, som ger styrka, som behövs på den fortsatta vandringen. Å andra sidan himmelrikets måltid som redan är färdig.  En försmak av vad som väntar oss vid människosonens dagar. Det är paradoxen för oss kristna: När vi går fram till nattvardsbordet är vi redan framme, samtidigt som vi är på väg.

Amen

Tjugoandra söndagen efter trefaldighet

Frälsningen

Tron är bara början…

Växer du i andlig mognad eller blir du bara äldre? Vi säger ofta i kyrkan att allt som behövs för att bli frälst är man tror på Gud och tar emot den försoning som skänks oss genom korset. Det är riktigt i sig, men som vi skall se i söndagens episteltext från 2 Petrusbrevet är tron bara början. Gud vill att vi skall växa och bli mer och mer lika Jesus. Men andlig mognad händer inte av sig själv, utan kräver en medveten ansträngning från vår sida.

Petrus börjar sin undervisning med att betona det som redan är givet oss av Gud när han skriver att 3…allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss. 4Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld. Lägg märke till hur Petrus inleder sin undervisning i det som Gud redan har gjort och gett som gåva. Han slår fast att Gud redan har skänkt oss allt vi behöver för vårt liv och vår tjänst för honom. Allt detta är oss redan givet. Men gåvan för med sig förpliktelser och Petrus fortsätter: 5Sök därför med all iver dvs. med all kraft ni kan uppbåda att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, 6till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, 7till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. 8Ty om allt detta och inte bara tron finns hos er och får växa till blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. 

Petrus placerar alltså ansvaret för att utveckla de egenskaper som räknas upp – styrka, kunskap, självbehärskning, uthållighet, gudsfruktan, broderlig omtanke och kärlek – på den troende. Det är hon som måste göra allt hon kan, på basis och i kraften av allt det Gud givit, för att utveckla dessa egenskaper och foga dem till tron. 

 9Men den som saknar detta ser ingenting i sin närsynthet; han har glömt hur han blev renad från sina tidigare synder och hur Gud befriat honom från det gamla livet så att han nu kan leva ett sunt och rättfärdigt liv för Herren. Nej 10Gör i stället allt ni kan, bröder, för att befästa er ställning som kallade och utvalda. Gör ni det kommer ni aldrig på fall, 11ty då skall ni få fritt och öppet tillträde till vår herre och frälsare Jesu Kristi eviga rike.

Jag vill växa i min tro, men jag vet av erfarenhet hur det brukar gå när jag skall göra för många saker samtidigt… det blir inte mycket gjort av någonting. Kedjan av karaktärsdrag som Petrus räknar upp – styrka, kunskap, självbehärskning, uthållighet, gudsfruktan, broderlig omtanke och kärlek – är onekligen överväldigande och risken är överhängande att om jag försöker ge mig på allt samtidigt så faller allt till marken. Kanske känner du igen dig? Det är därför bättre att börja med en av dessa egenskaper. Det måste inte vara ”styrka”, bara för att det är den egenskap som nämns först. Uppräkningen skall inte förstås som om att egenskaperna kommer i en bestämd ordningsföljd där den ena följer ur den föregående. Det handlar snarare om olika sidor av samma sak med ett inre sammanhang. Tänk dig ekrar som utgår från ett gemensamt nav på ett hjul. Jag tror att det bästa är att starta med den egenskap där du vet att det finns mest arbete att göra. 

Varför inte skriva upp denna egenskap på en lapp att sätta på badrumsspegeln eller någon annan plats där du ser den, och sedan medvetet försöka göra någonting varje dag för att låta denna sida av tron växa till.

Gud, du är som en fader och en moder för oss och samlar dina barn som hönan samlar kycklingarna under sina vingar. Ge oss ömhet och tröst så vi håller ut i hoppet. I Jesu namn. Amen.