Denna söndags – Domsöndagens – evangelietext hämtas ur Matteusevangeliets trettonde kapitel, dvs. det s.k. Liknelsetalet. Vi tänker ofta att liknelser var ett pedagogiskt verktyg som Jesus använde sig av för att göra sin förkunnelse mer begriplig och lättillgänglig för sina åhörare, men i Matteus framställning är liknelsernas syfte det direkt motsatta. Jesus talar till folket i liknelser för att de inte skall förstå (se Matt 13:10–17). Detta kan i våra öron låta både märkligt och sorgligt, men liknelsetalet följer i Matteusevangeliet som ett svar på folkskarornas tröghet att erkänna Jesus som kung och deras brist på omvändelse (kap 11–12).
Den sista liknelsen i liknelsetalet hämtar sin bild från fiskenäringen vid Galileiska sjön och Jesus förklarar att: 47Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. 48När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga.
Liknelsen talar om det stora fiskenät, som flera av Jesu lärjungar var bekanta med (jfr 4:18–22), som lades ut till sjöss men sedan drogs upp från land. Nätet – som är flera hundra meter långt, 3–4 m. högt i dess kanter och ca 8 m. högt på mitten och därmed bildade en halvt cirkulär flytande vägg – hade flöten av kork längst upp och sänken av bly eller sten lägst ned. Nätet lades på båtens akter, och medan halva fiskelaget seglade ut väntade andra hälften kvar på stranden med de två långa rep som var fästa i nätets ena sida. När man kommit till slutet av repet seglade man parallellt med stranden tills hela nätet lagts ut. Sedan återvände båten till stranden; de resterande fiskarna hoppade i land med de två andra repen, och nätet drogs slutligen in.
Galileiska sjön där Jesus berättade denna liknelse (jfr. 13:1) är hem för ett antal typer av fisk, och nätet förde urskillningslöst med sig alla de sorters fisk som kom i dess väg, såväl eftertraktade som icke-önskvärda. Uppskattningen av exakt hur många arter som finns i sjön varierar beroende på vem man frågar och hur man räknar, men det är bara omkring tio sorter som är av (kommersiellt) intresse för fiskare. Till dessa ”goda fiskar” hör den s.k. Petrusfisken som turister ofta äter när de besöker sjön; olika typer av karp vilka är vanliga vid judiska sabbats- och högtidsmåltider; samt sardiner vilka lades in och tillsammans med bröd utgjorde stapelföda för de människor som bodde i trakten runt sjön (jfr. Matt 14:13–21). Men i Galileiska sjön lever också ”kattfisk”, som är en fisksort som saknar fjäll, och enligt de gammaltestamentliga lagarna därför inte var tillåten som föda. I 3 Mosebok 11:9–10 står det:
9Detta är vad ni får äta av allt som lever i vatten: allt som har fenor och fjäll och lever i havens och flodernas vatten får ni äta. 10Men allt i hav och floder som inte har fenor och fjäll – vare sig smådjur eller andra vattendjur – det skall gälla som något avskyvärt för er. 11Avskyvärda skall de vara för er; av deras kött får ni inte äta, och deras döda kroppar skall ni betrakta med avsky. 12Alla vattendjur som saknar fenor och fjäll skall gälla som något avskyvärt för er. (3 Mosebok 11:9–10)
Men kattfisken var inte bara otillåten föda, utan till och med hatad. Eftersom den saknade fjäll menade man att den liknade en orm, och kattfisken kan vara den ”orm” som Jesus talar om när han retoriskt frågar sina lärjungar: ”9Finns det någon bland er som ger sin son… 10en orm när han ber om en fisk?” (Matt 7:9–10). Kattfisken är förmodligen den, eller en av de, ”dåliga fiskar” som sorteras ut och kastas bort. För efter att nätet dragits iland satta man sig ned på stranden och sorterade fångsten. Den fisk man ville behålla placerades i ”korgar”, vilket kunde inkludera kärl fyllda med vatten så att fisken skulle hålla sig färsk under transport, medan den fisk som inte kunde säljas eller tas hem slängdes bort.
49Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga 50och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.
Det är intressant att notera hur liknelsen – som säger något om ”himmelriket” – använder sig av terminologi från liknelsetalets inledning: ”1Den dagen gick Jesus hemifrån och satte sig vid sjön. 2Det samlades mycket folk omkring honom, och därför steg han i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden.” (13:1–2). Denna spegling är med största sannolikhet avsiktlig och antyder att det är dessa människor – som inte vill omvända sig och/eller erkänna Jesus som Messias – som utgör ”himmelriket” och jämförs med en fiskfångst i liknelsen. De är det nya gudsfolk som Jesus är i färd att samla omkring sig. Himmelriket är för Matteus i denna passage alltså inte en plats, utan ett kollektiv av människor. Men det är inte alla som i nuet tillhör himmelriket – Guds folk – som kommer göra det evinnerligen. Guds folk är nu en blandning av både rättfärdiga och orättfärdiga, men vid tidens slut skall Guds änglar rensa bort den ”dåliga fisken”. Jesus går inte in på detaljerna för urvalet här, men termerna ”rättfärdiga” och ”orättfärdiga” antyder åtminstone grunden för vilka som sorteras bort och slängs i den brinnande ugnen respektive förblir del av det nya gudsfolket. Den som följer Matteus berättelse från dess början till dess slut vet att rättfärdighet handlar om att göra Guds vilja så som den kommer till utryck i Skriften och som den tolkas och utläggs av Jesus (jfr. ex. 5:17–20; 7:21; 13:41–43). Liknelsen blir på så sätt en uppmaning till var och en av oss om att inte ta medlemskapet i Guds folk för givet. Vi måste göra vårt allt för att leva i enlighet med Guds vilja.
Men samtidigt som domsöndagen – den sista söndagen på kyrkoåret – manar till eftertanke genom texter som understryker vårt ansvar för hur vi lever våra liv, för våra gärningar och ogärningar, ger dessa texter också hopp. Liksom Jesus vann över ondskan och döden ger Gud nytt liv åt sin värld. Gud har sista ordet. Vi inte är utlämnade åt våra egna bedömningar, för-domar och domar. Domen ligger ytterst sett hos Gud, som har skapat oss och visat oss sitt ansikte i Jesus Kristus. Gud har sista ordet när det gäller världen och våra liv. På domens dag får vi därför tryggt förlita oss på Guds nåd, Kristi uppståndelse och hans seger över döden. Dyster hopplöshet ersätts av glädjefull väntan. Trots det allvarliga temat är domsöndagen alltså inte en ångestfull och skrämmande dag utan segerns dag. Vårt hopp vilar inte på vår egen rättfärdighet utan på Kristus.
Amen