Det börjat närma sig jul och kanske har du fått frågan om vad du önskar dig i julklapp. Jag lägger märke till att ju äldre jag blir desto svårare blir det för mig att svara på den frågan. Jag har redan allt jag behöver. Det enda jag kan önska mig är sådan jag möjligtvis begär. (I den händelse någon närstående råkar läsa detta ber jag denne/a notera att detta begär inte omfattar årets julklapp, ett stormkök. Om det råkar vara storm samtidigt som det är dags att äta middag kommer jag att tillaga maten inomhus. El-scootrar däremot framstår som både festliga och användbara.)
I dagens evangelietext möter vi spänningen mellan det vi önskar och vill ha, och det som Gud vet att vi djupast sett behöver. Där vi kommer in i Matteus berättelse är det vår. Jesus och lärjungarna vallfärdade, tillsammans med mängder av andra judar, till Jerusalem för att fira påskhögtiden till minne av hur Gud befriat deras förfäder från slaveriet i Egypten. De hade vandrat till fots och nu tagit sig upp för den sista branta sträckan mellan Jeriko upp mot Jerusalem, men 1När de närmade sig Jerusalem och kom till den lilla byn Betfage som låg vid Olivberget längs med vägen till Jerusalem skickade Jesus i väg två lärjungar 2och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. 3Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.”
Detta kan verka trivialt, men här sker något avgörande i texten. Matteus vill inte att läsaren skall missförstå innebörden i de händelser han berättar om, så han lägger in en egen teologisk kommentar till det som händer och förklarar att 4Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: 5Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Matteus korta, men betydelsefulla anmärkning är en sammansättning av två profetiska uttalanden från Gamla Testamentet. De inledande orden,”Säg till dotter Sion…”, dvs, ”Säg till Jerusalems invånare…”, hämtar han från profeten Jesaja (62:11) där det står: Herren förkunnar över hela jorden: Säg till dotter Sion: Se, din räddare kommer. Sin segerlön har han med sig, de han vunnit går framför honom. Och så sätter Matteus ihop dessa ord med ett uttalande från profeten Sakarjas bok (9:9-10): ”Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.” I den ena texten talas det om kungen som kommer, medan den andra texten talar om räddaren eller räddningen. Det är egentligen ingen större skillnad, eftersom det är konungen som kommer med räddningen. Betoningen f ligger snarast på det sätt som konungen kommer på, dvs. ödmjukt ridande på en åsna, ett lastdjurs föl. En kontrast mot vad man kunde vänta sig. En kung red normalt inte in i sin huvudstad på en åsna. Han red in på en stridshäst, eller marscherade framför sina armé. Att Jesus rider in i Jerusalem på en åsna, är alltså ett påstående om vilken typ av kung han är. Han är inte är en krigare, inte en politisk/nationalistisk Messias, utan en ödmjuk fredsfurste. Han har inte kommit för att besegra romarna med våld, utan för att ta itu med och besegra all världens ondska på ett mycket djupare plan! Så 6Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. 7De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.
När Jesus rider in i Jerusalem på en åsna dramatiserar han alltså en gammaltestamentlig profetia om hur Israels kung anländer till Jerusalem. Anledningen till att det var viktigt för Matteus att lägga in sin kommentar och förtydliga att det var Sakarjas profetia som gick i uppfyllelse var – och här sammanflyter Matteus historiens och berättelsens dimensioner – att även om folkskarorna (och de ursprungliga läsarna) uppfattade det konungsliga anspråket i Jesus agerande, så gick deras tankar i första hand inte till Sakarja, utan till andra berättelser ur Israels Skrifter och historia. Bland annat så tänkte de på berättelsen om hur Salomo blev kung. Det berättas i 1 Kungaboken att:
Då sade kung David: ”Kalla hit prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son.” De kom till honom, och han sade: ”Ta mina män med er och låt min son Salomo sitta upp på min mula och följ honom ner till Gichon.” Där skall prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till kung över Israel, och ni skall stöta i horn och ropa: Leve kung Salomo! Därefter skall ni följa honom tillbaka, och han skall komma hit och sätta sig på min tron. Han skall bli kung i mitt ställe, honom har jag förordnat till furste över Israel och Juda.” – ”Må Herren, din Gud, stadfästa detta”, sade Benaja, Jojadas son. ”Liksom Herren har varit med dig, konung, så må han vara med Salomo och göra hans välde ännu mäktigare än ditt, konung David!” Prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son, gick därifrån tillsammans med kereteerna och peleteerna. De lät Salomo sitta upp på kungens mula och förde honom till Gichon. Prästen Sadok hade hämtat oljehornet från Herrens tält och smorde Salomo till kung. Hornstötarna skallade och folkmassan ropade: ”Leve kung Salomo!” Alla slöt upp kring Salomo och följde honom tillbaka under flöjtspel och jubelrop, så starka att marken skalv. (1 Kon 1:32–40)
När Jesus sätter sig på åsnan och rider in i Jerusalem måste det ha varit svårt för folket att inte tänka på Jesus som en efterträdare till Salomo – Davids son – vilket de ju alldeles strax också uttryckligen kommer att kalla honom. De kunde de heliga skrifterna och de visste att Israel som nation hade nått sin höjdpunkt under Salomos dagar, och nu var det på väg att ske igen. Jesus från Nasaret, som hade gjort så många märkliga ting och som uppenbarligen ägde Guds kraft gjorde nu det Salomo en gång hade gjort. Så 8Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. 9Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” På liknande sätt som Jesus dramatiserar Sakarajas profetia, iscensätter folkskarorna en rad händelser från Israels skrifter och historia. De tre handlingarna som nämns – utbredande av mantlar och kvistar och hosiannaropen – säger något om hur folket uppfattade det som höll på att hända. I 2 Konungaboken berättas det om Jehu som besegrade den onde kung Ahab som sedan smörjs till kung. Notera hur officerarna agerar.
När Jehu kom ut till de andra officerarna som var i tjänst hos hans herre frågade de honom: ”Är allt väl? Vad ville den där galningen dig?” Jehu svarade: ”Ni vet ju själva hur en sån där människa pratar.” – ”Slingra dig inte”, sade de andra, ”säg som det är!” Då upprepade Jehu vad den unge mannen sagt: ”Så säger Herren: Jag smörjer dig till konung över Israel.” Titta vad de gör därefter. Genast tog alla sina mantlar och bredde ut framför honom på trappan, och de stötte i horn och ropade: ”Jehu är konung!” (2 Kungaboken 9:1-13).
När folket breder ut sina mantlar framför Jesus är detta alltså en anspelning tillbaka på berättelsen om Jehu som med våld hade besegrat den onde kung Ahab. Folkets förhoppning var att Jesus skulle göra det samma med romarna.
Det andra folkskaran gjorde var att de skar kvistar från träden och strödde på vägen. Lite mindre än 200 år tidigare hade Israel ockuperat av de s.k. seleukiderna, vilket var en en rest av Alexander den Stores gamla rike, och den seleukidiske kungen Antiochus IV Epiphanes hade i ett försök att utrota den judiska religionen vanhelgat Templet i Jerusalem. Men i 2 Mackabéerboken berättas det om hur en man vid namn Judas Mackabeus lyckas besegra seleukiderna och rena Templet och så står det att, de höll en glad högtid i åtta dagar liksom vid lövhyddefesten, och de mindes hur de nyss hade tillbringat den högtiden i bergen och grottorna som vilda djur. Notera vad som sägs sedan:
De tog alltså lövprydda stavar, grönskande grenar och palmkvistar i händerna och frambar lovsånger till honom som hade fört tempelreningen till dess lyckliga fullbordan. (2 Mack 10:7).
Att breda ut palmkvistar var alltså en anspelning på berättelsen om Judas Mackabeus och hur han med våld besegrat seleukiderna. Folkets förhoppning var att Jesus skulle göra det samma med romarna.
Men det slutar inte där. Folkskaran sätter också ord på sina förhoppningar och det tredje de gör är att de ropar: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”. Detta är ett citat från den 188:e psalmen:
”Herre, hjälp oss! Herre, ge framgång! Välsignad den som kommer i Herrens namn! Vi välsignar er från Herrens hus.”
Det låter kanske som ett from hyllningsrop, men det hebreiska ordet hoshianna är inte (ursprungligen) ett hyllningsrop, utan ett rop på hjälp och räddning. Det betyder ”rädda och fräls oss nu”. Folket ropar alltså att Jesus, Davids Son, dvs kungen, skall rädda dem, underförstått från Romarna.
10När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: ”Vem är han?” 11Och folket svarade: ”Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.” Än en gång ligger det en gammaltestamentlig text och förhoppning bakom det som händer. I 5 Mosebok säger Moses att:
Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till. Det var om detta du bad Herren, din Gud, när ni var församlade vid Horeb. Du sade: ”Jag vill inte höra Herrens, min Guds, röst igen, och denna väldiga eld vill jag inte mera se, ty då kommer jag att dö.” Då sade Herren till mig: ”Vad de säger är riktigt. Jag skall låta en profet lik dig träda fram ur deras bröders led. Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom. Men om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag utkräva vedergällning av den mannen. Och den profet som är så förmäten att han i mitt namn förkunnar något som jag inte har befallt honom att säga, eller som talar i andra gudars namn, den profeten skall dö.” (5 Mos 18:15–20)
En profet likt Moses, som befriat folket ur slaveriet i Egypten, skulle träda fram, och det var nu minnet av denna händelse Jesus och lärjungarna färdades till Jereusalem för att fira. Folket uttrycker än en gång sin förhoppning om att Jesus skall befria Israel ur hennes slaveri under de ogudaktiga hedningarna.
Men Jesus vet, och Matteus har redan berättat att saker och ting inte är så enkla. Jesus är påväg till Jerusalem, inte för att driva ut romarna, för att krönas som kung och sätta sig på Davids tron, utan för att korsfästas. Folket ville bli räddade från romarnas förtryck, att Israel skulle bli en stormakt igen som det hade varit under Davids, Salomos och Judas Mackabeus dagar, men Jesu hade en annan plan och en annan agenda: han skulle rädda hela världen från den djupare ondska som stod bakom Rom.
Jesu intåg i Jerusalem är på många sätt en lektion i hur krocken mellan våra önskningar och Guds svar kan se ut. Vi vänder oss så ofta till Gud när det är något vi vill ha. Ge mig ett jobb! Rädda mitt barn! Betala mina räkningar! Jesus vill svara på alla dessa böner. Men samtidigt måste han svara på sitt sätt. Kanske är det just eftersom Jesus säger ”ja” till våra djupaste behov – de som vi inte själva vet om eller bryr oss så mycket om – som han också ibland är tvungen att säga ”nej” till våra kortsiktiga och mer ytliga önskningar. Drågan är om vi ändå är villiga att följa honom.
Följer du Jesu för att han skall infria dina förhoppningar och dina önskningar. Sjunger du med i lovsången till honom, så länge han gör som du förväntar mig och vill, eller följer Jesus du för den han är och för det han gjort och vill göra. Jesus väg gick inte till tronen i Jerusalem utan genom svårigheter, strid och prövningar till döden på ett kors. Det var och det är Jesu väg; att mista sitt liv för att finna det. Hur långt du och jag är villiga att följa.
Nådens Gud, du som kommer till oss i Jesus Kristus, vapenlös men starkare än världens makter, hjälp oss att under detta nya kyrkoår ta emot dig i våra liv och i vår församling. Låt ditt Ord och dina sakrament ge oss ny kraft och glädje. I Jesu namn. Amen.