månadsarkiv: januari 2021

Andra söndagen efter Trettondedagen Tema – Livets källa

Johannesevangeliet 2:1–11 

På tredje dagen i veckan, dvs. tisdag hölls ett bröllop i byn Kana som låg ungefär en och halv mil norr om Nasaret där Jesus vuxit upp i Galileen, och Jesu mor Maria – som kan ha varit släkt eller vän till brudgummen eller bruden (ett icke-kanoniskt evangelium påstår att hon var moster till brudgummen; och det finns till och med uppgifter om att brudgummen i fallet var Johannes själv och att hans mor, Salome, var Marias syster) – var där och hjälpte till med det praktiska. Jesus och hans lärjungar som vid det här laget bestod av Simon Petrus, hans bror Andreas, deras vän Filippos, och Natanael som själv var från Kana (21:2) var också bjudna till bröllopet. Bröllop var – då som idag – högtidliga tillfällen och festligheterna varade i regel flera dagar. Ett nygift par reste inte bort för sin smekmånad utan stannade hemma, och under en vecka höll de öppet hus och festade med släkt, vänner och grannar. I ett liv där det fanns mycket fattigdom och ständigt hårt arbete var denna vecka av fest och glädje ett mycket speciellt tillfälle. Men då händer något katastrofalt. Vinet tog slut. Om vinet tog slut innebar detta en stor skam för brudens familj. Det finns till och med indikationer på att de kunde dras inför rätta, med tanke på att det kontrakt som upptecknades i samband med trolovningen specificerade såväl åtaganden vid bröllopsfesten som konsekvenserna om de inte uppfylldes. Flera centrala moment under vigselakten bestod, trots allt, i att en bägare med vin lyftes upp och välsignelser uttalades. Om vinet tog slut skulle inte bröllopsceremonin kunna genomföras. Katastrof! och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.” Maria kommer aldrig med någon uttryckliga önskan eller begäran, men det är underförstått i hennes ord att hon vill att Jesus skall använda sina förmågor för att åtgärda problemet. Men Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.” Svaret låter bryskt, men ”låt mig vara”, eller bokstavligen ”vad för mig och dig/vad har jag med dig att göra?”, var ett vardagligt uttryck. När det yttrades i ilska och med skärpa uttryckte de oenighet och förebråelse, men när det talades försiktigt angav det snarare missförstånd. Här i Johannes betyder det snarast: ”Oroa dig inte, du förstår inte riktigt vad som pågår, lämna det hela åt mig mig så skall jag ordna det på mitt eget sätt.” Likaså låter tilltalet ”kvinna” värre på svenska, än det gjorde på grekiska och/eller hebreiska där det var ett artigt tilltal (jfr. 19:26). Talet om hans ”stund”, som inte kommit, syftar dessutom i Johannesevangeliet på hans död och förhärligande, inte hans framträdande. Jesus säger alltså till Maria att helt enkelt lämna saker till honom. Så Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.” Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier i samband med att gästerna anlände till festen och tvättade sina fötter, och tvagningen av händerna innan måltiden och mellan rätterna; vart och ett av stenkärlen rymde omkring hundra liter. Jesus sade till tjänarna: gå bort till brunnen och ”Fyll kärlen med vatten”, och de gjorde som han sa och fyllde dem till brädden så att det sammanlagt blev omkring sexhundra liter. Sedan de kommit tillbaka sade han: ”Ös upp i ett mindre kärl av något ospecificerat slag och bär det till bröllopsvärden” som hade hedersuppdraget att ordna med bordsplacering, övervaka serveringen, och läsa de förskrivna välsignelserna, och det gjorde de. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Eftersom han inte visste varifrån det kom eller att ett under hade utförts — men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet — ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade och inte längre är så noga med smaken. Men du har gjort tvärtom och sparat det goda vinet ända till nu.”  

Så gjorde Jesus det första av sina sammanlagt sju tecken som Johannes kommer att berätta om (jfr. 2:1–11; 4:46–54; 5:1–15; 6:1–15; 6:16–21; 9:1–7; 11:14–44) och Johannes påminner om att; det var i Kana i Galileen som det gjordes. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom. 

Mot slutet av sitt evangelium kommer Johannes att berätta ”Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (20:30–31). Syftet med Johannes berättelse är alltså att väcka tro på Jesus hos läsaren. De ”tecken” (grek. semeion) som omtalas hos Johannes är inte det samma som ”kraftgärningar (grek. dynamis) i de andra evangelierna. Bortsett från tjänarna och lärjungarna visste ingen ens att ett under hade skett. Det viktiga var inte undret i sig, utan vad det kommunicerade och pekade mot. Som Johannes förtydligar pekade detta första tecken på Jesus själv, som genom det ”uppenbarade sin härlighet”, och det gjorde så att ”hans lärjungar trodde på honom”. Genom att berätta om denna händelse vill Johannes väcka tro hos oss och visa på vem Jesus var och varför han kommit. Vin var ju en vanlig gammaltestamentlig metafor för den messianska tidsåldern. Exempelvis talade profeten Amos om Israels återupprättelse ”då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över” (Amos 9:13), och likaså profeterade Jesaja om hur Herren Sebaot skall ”hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin.” (Jes 25:6). Allt detta, säger Johannes, håller på att bli verklighet här och nu, på ett bröllop i en liten by på landsbygden.

O Gud, du som råder över himmel och jord, och som i din Son har uppenbarat din härlighet, öppna våra ögon och hjärtan, så att vi i hans ord och gärningar ser din kärlek. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Första söndagen efter trettondedagen – tema: Jesu dop

Matteusevangeliet 3:13-17 

Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.” Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” 

När Jesus kom till Johannes för att bli döpt blev Johannes förvånad. Det var Johannes fasta övertygelse att det var han själv som behövde det Jesus hade att ge, inte tvärtom. Han hade ju nyss sagt till de religiösa ledarna att ”…han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler.” (3:11) Johannes dop signalerade bot och omvändelse, men om Jesus var den som han sade sig vara behövde han varken omvändelse eller förlåtelse från Gud.  

Men det fanns skäl till varför Jesus lät döpa sig, och det tycks ha att göra med hans “re-konstruktion” av Guds folk, eller ”himmelriket” som han oftast kallar det.  Judarna på den här tiden kände till och använde dopet, men bara för hedniska proselyter som konverterade till judendomen från någon annan tro. Att vara jude var (och är) dock inte i första hand ett anammande av en uppsättning trossatser, utan innebar ytterst och djupast att bli del av ett folk. Det var naturligt att den syndige och orene proselyten skulle döpas, men ingen jude tänkte att han själv – redan ättling till Abraham – skulle behöva låta döpa sig som om att han vore en hedning. Men nu insåg mängder av Jesu landsmän sin egen synd och sitt behov av omvändelse (jfr. 3:5–6). Gud hade inte övergivit sitt förbund med Israel, men det gick inte lägre leva på andras meriter. Nej, för att fortsätta vara, eller för att bli del (jfr 28:18–20), av det förnyade gudsfolket krävdes det personlig omvändelse och dop. 

Med Jesu dop målar Matteus samtidigt upp en kontrast mot de religiösa ledarna. B2000 översätter med ”många fariseer och saddukeer kom för att bli döpta” (3:7), men grundtextens poäng är snarast att de enbart kommit för att bevittna det som höll på att ske (jfr 21:32). Men med Jesus är det annorlunda. Som folkets sanne herde är han villig att gå före och gå tillsamman med sitt folk hela vägen. Han – som själv var fri från synd – var villig att döpa sig. ”Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” förklarar han (3:15)

I sitt dop identifierade sig Jesus med de han kommit för att rädda. I vårt dop identifierar vi oss med honom. Detta innebär i förlängningen att orden som ljuder i samband med Jesu dop  ” Detta är min älskade son, han är min utvalde.” – också gäller oss; du och jag är också Guds älskade barn. 

Himmelske Fader. Du sände din Son till världen för att försona oss med dig och ge oss det eviga livet. Låt din Ande fylla oss med tro på din frälsning. Hjälp oss att bekänna den tro som vi är döpta till. Hör oss för Jesu Kristi skull. Amen 

Trettondedag jul (Epifania) Tema: – Guds härlighet i Kristus

Matteusevangeliet 2:1–12 

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: »Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.« När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: »I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.« Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. »Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet«, sade han, »och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.« Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land. 

I samband med vintersolståndet den 21:e december 2020 bjöd himlen på ett litet ”julmirakel”, när de två största planeterna i vårt solsystem – Jupiter och Saturnus – möttes i det som kallas för en stor konjunktion. Trots att planeterna egentligen befann sig hundratals miljoner kilometer ifrån varandra stod de, från jorden sett, så nära varandra att det blev svårt att skilja dem åt och framträdde som en enda stjärna. Trots att de två planeterna är i konjunktion med ungefär tjugo års mellanrum, när Jupiter hämtar in och går förbi den långsammare Saturnus, har de inte sedan gryningen den 4:e mars 1226 radat upp sig så tätt och tydligt på himlen. På årets mörkaste dag, under det mörkaste året på länge,fick natthimlen sin egen ”julstjärna”.  

         Om det var samma astronomiska fenomen som de österländska stjärntydarna bevittnade och som kallade dem att söka judarnas nyfödde konung är inte säkert. Det kan ha rört sig om en komet eller en supernova, men vi vet också att Jupiter som sågs som den kungliga planeten, och Saturnus som representerade judarna, var i konjunktion med varandra vid tre tillfällen under år 7 före vår tideräkning. En mycket ovanligt astronomisk företeelse som kan ha lockat astronomer från österlandet att bege sig ut på en lång och mödosam resa för att finna judarnas nyfödde kung.  

Oavsett hur det faktiskt förhöll sig med astronomin – och det tycks inte vara författarens ärende att förklara detta – så berättar Matteus om hur stjärntydare från österlandet kom till Jerusalem för att söka efter judarnas nyfödde kung, Messias. Vi är förmodligen så vana vid berättelsen att vi inte reagerar, men detta är slående. För trots att Jesus senare kommer att inta ett initialt avvisande förhållningssätt till hedningar, och säga till sina lärjungar att »Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå i stället till de förlorade fåren i Israels folk. « (10:5–6), och till den kananeiska kvinnan som ber honom om hjälp att han »…inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.« (15:24), så är de första – utanför den omedelbara familjen – att förstå att Jesus är Messias icke-judar. Matteus föregriper på så sätt slutet av sin berättelse, och med episoden om de österländska stjärntydarna antyder han hur det messianska folket till slut skall utvidgas, nämligen genom att hedningarna bjuds in. För judarnas kung – Messias – är hela världens, även vår, Herre. Låt oss därför, likt de österländska stjärntydarna, falla ned och hylla honom, och i enlighet med missionsbefallningen bli hans lärjungar. 

Gud, som i Kristus uppenbarar dig för världen, låt oss alla få se din härlighet. Led oss med ditt ljus till platser där vi kan möta dig och för oss på vägar där vi kan tjäna dig. I Jesu namn. Amen. 

Nyårsdagen – tema: I Jesu namn

När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande. (Luk 2:21)


Till sommaren är det tolv år sedan vårt äldste son föddes och vi ställdes inför beslutet om vad han skulle heta. Vi hade två förslag, ”Henry” eller ”Alvin”, och bestämde oss efter lite betänketid för det senare. Vi valde inte ”Alvin” pga dess betydelse – vilket kom att visa sig vara ”vit” och därmed passade rätt bra på vår lille lintott – utan för att vi helt enkelt tyckte att det lät fint.
Annat var det under nytestamentlig tid. Man tänkte sig då att det fanns en intim koppling mellan namn och identitet, och att namnet sa något om individen och dess uppgift, syfte, karaktär och liv. Exempelvis betyder Adam ”jord”, och Eva ”livgivare”. Så var det även med namnet Yeshua, som via grekiska i latin kommit att översättas med ”Jesus” i svenska biblar. Namnet – som är en förkortning av Yehoshua, vilket i Gamla Testamentet översätts med ”Josua” – är som så många andra namn teoforiskt och innehåller ett gudsnamn, nämligen ”Ye” som i ”YHWH” (Herren). Den exakta etymologin är något omdiskuterad, men den första delen av namnet har alltså med YHWH att göra medan den andra delen har med verben ”frälsa, hjälpa, befria” att göra (jfr ”hosianna”, Ps 118:25). Namnet betyder alltså ”Gud räddar/frälser”, vilket  förklarar ängelns ord till Maria: ”…du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” (Matt 1:21)
Det känns onekligen gott att få börja det nya året i Jesu namn. Vi lämnar nu 2020 och allt elände det fört med sig och vi får se med tro och tillförsikt fram emot en ljusare framtid. Inte bara pga av ett vaccin och det ljus i tunneln det innebär, utan framförallt för att vårt hopp djupast och ytterst står till den Gud som räddar och som kommit till oss i Jesus.

O Gud, du som lät din ende Son bli människors frälsare, hjälp oss att upphöja hans namn på jorden, så att vi får se hans härlighet i ditt himmelska rike. Genom samme din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen