Matteusevangeliet 3:13-17 

Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.” Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” 

När Jesus kom till Johannes för att bli döpt blev Johannes förvånad. Det var Johannes fasta övertygelse att det var han själv som behövde det Jesus hade att ge, inte tvärtom. Han hade ju nyss sagt till de religiösa ledarna att ”…han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler.” (3:11) Johannes dop signalerade bot och omvändelse, men om Jesus var den som han sade sig vara behövde han varken omvändelse eller förlåtelse från Gud.  

Men det fanns skäl till varför Jesus lät döpa sig, och det tycks ha att göra med hans “re-konstruktion” av Guds folk, eller ”himmelriket” som han oftast kallar det.  Judarna på den här tiden kände till och använde dopet, men bara för hedniska proselyter som konverterade till judendomen från någon annan tro. Att vara jude var (och är) dock inte i första hand ett anammande av en uppsättning trossatser, utan innebar ytterst och djupast att bli del av ett folk. Det var naturligt att den syndige och orene proselyten skulle döpas, men ingen jude tänkte att han själv – redan ättling till Abraham – skulle behöva låta döpa sig som om att han vore en hedning. Men nu insåg mängder av Jesu landsmän sin egen synd och sitt behov av omvändelse (jfr. 3:5–6). Gud hade inte övergivit sitt förbund med Israel, men det gick inte lägre leva på andras meriter. Nej, för att fortsätta vara, eller för att bli del (jfr 28:18–20), av det förnyade gudsfolket krävdes det personlig omvändelse och dop. 

Med Jesu dop målar Matteus samtidigt upp en kontrast mot de religiösa ledarna. B2000 översätter med ”många fariseer och saddukeer kom för att bli döpta” (3:7), men grundtextens poäng är snarast att de enbart kommit för att bevittna det som höll på att ske (jfr 21:32). Men med Jesus är det annorlunda. Som folkets sanne herde är han villig att gå före och gå tillsamman med sitt folk hela vägen. Han – som själv var fri från synd – var villig att döpa sig. ”Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” förklarar han (3:15). 

I sitt dop identifierade sig Jesus med de han kommit för att rädda. I vårt dop identifierar vi oss med honom. Detta innebär i förlängningen att orden som ljuder i samband med Jesu dop  ” Detta är min älskade son, han är min utvalde.” – också gäller oss; du och jag är också Guds älskade barn. 

Himmelske Fader. Du sände din Son till världen för att försona oss med dig och ge oss det eviga livet. Låt din Ande fylla oss med tro på din frälsning. Hjälp oss att bekänna den tro som vi är döpta till. Hör oss för Jesu Kristi skull. Amen