Andra söndagen efter Trettondedagen Tema – Livets källa

Johannesevangeliet 2:1–11 

På tredje dagen i veckan, dvs. tisdag hölls ett bröllop i byn Kana som låg ungefär en och halv mil norr om Nasaret där Jesus vuxit upp i Galileen, och Jesu mor Maria – som kan ha varit släkt eller vän till brudgummen eller bruden (ett icke-kanoniskt evangelium påstår att hon var moster till brudgummen; och det finns till och med uppgifter om att brudgummen i fallet var Johannes själv och att hans mor, Salome, var Marias syster) – var där och hjälpte till med det praktiska. Jesus och hans lärjungar som vid det här laget bestod av Simon Petrus, hans bror Andreas, deras vän Filippos, och Natanael som själv var från Kana (21:2) var också bjudna till bröllopet. Bröllop var – då som idag – högtidliga tillfällen och festligheterna varade i regel flera dagar. Ett nygift par reste inte bort för sin smekmånad utan stannade hemma, och under en vecka höll de öppet hus och festade med släkt, vänner och grannar. I ett liv där det fanns mycket fattigdom och ständigt hårt arbete var denna vecka av fest och glädje ett mycket speciellt tillfälle. Men då händer något katastrofalt. Vinet tog slut. Om vinet tog slut innebar detta en stor skam för brudens familj. Det finns till och med indikationer på att de kunde dras inför rätta, med tanke på att det kontrakt som upptecknades i samband med trolovningen specificerade såväl åtaganden vid bröllopsfesten som konsekvenserna om de inte uppfylldes. Flera centrala moment under vigselakten bestod, trots allt, i att en bägare med vin lyftes upp och välsignelser uttalades. Om vinet tog slut skulle inte bröllopsceremonin kunna genomföras. Katastrof! och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.” Maria kommer aldrig med någon uttryckliga önskan eller begäran, men det är underförstått i hennes ord att hon vill att Jesus skall använda sina förmågor för att åtgärda problemet. Men Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.” Svaret låter bryskt, men ”låt mig vara”, eller bokstavligen ”vad för mig och dig/vad har jag med dig att göra?”, var ett vardagligt uttryck. När det yttrades i ilska och med skärpa uttryckte de oenighet och förebråelse, men när det talades försiktigt angav det snarare missförstånd. Här i Johannes betyder det snarast: ”Oroa dig inte, du förstår inte riktigt vad som pågår, lämna det hela åt mig mig så skall jag ordna det på mitt eget sätt.” Likaså låter tilltalet ”kvinna” värre på svenska, än det gjorde på grekiska och/eller hebreiska där det var ett artigt tilltal (jfr. 19:26). Talet om hans ”stund”, som inte kommit, syftar dessutom i Johannesevangeliet på hans död och förhärligande, inte hans framträdande. Jesus säger alltså till Maria att helt enkelt lämna saker till honom. Så Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.” Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier i samband med att gästerna anlände till festen och tvättade sina fötter, och tvagningen av händerna innan måltiden och mellan rätterna; vart och ett av stenkärlen rymde omkring hundra liter. Jesus sade till tjänarna: gå bort till brunnen och ”Fyll kärlen med vatten”, och de gjorde som han sa och fyllde dem till brädden så att det sammanlagt blev omkring sexhundra liter. Sedan de kommit tillbaka sade han: ”Ös upp i ett mindre kärl av något ospecificerat slag och bär det till bröllopsvärden” som hade hedersuppdraget att ordna med bordsplacering, övervaka serveringen, och läsa de förskrivna välsignelserna, och det gjorde de. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Eftersom han inte visste varifrån det kom eller att ett under hade utförts — men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet — ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade och inte längre är så noga med smaken. Men du har gjort tvärtom och sparat det goda vinet ända till nu.”  

Så gjorde Jesus det första av sina sammanlagt sju tecken som Johannes kommer att berätta om (jfr. 2:1–11; 4:46–54; 5:1–15; 6:1–15; 6:16–21; 9:1–7; 11:14–44) och Johannes påminner om att; det var i Kana i Galileen som det gjordes. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom. 

Mot slutet av sitt evangelium kommer Johannes att berätta ”Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (20:30–31). Syftet med Johannes berättelse är alltså att väcka tro på Jesus hos läsaren. De ”tecken” (grek. semeion) som omtalas hos Johannes är inte det samma som ”kraftgärningar (grek. dynamis) i de andra evangelierna. Bortsett från tjänarna och lärjungarna visste ingen ens att ett under hade skett. Det viktiga var inte undret i sig, utan vad det kommunicerade och pekade mot. Som Johannes förtydligar pekade detta första tecken på Jesus själv, som genom det ”uppenbarade sin härlighet”, och det gjorde så att ”hans lärjungar trodde på honom”. Genom att berätta om denna händelse vill Johannes väcka tro hos oss och visa på vem Jesus var och varför han kommit. Vin var ju en vanlig gammaltestamentlig metafor för den messianska tidsåldern. Exempelvis talade profeten Amos om Israels återupprättelse ”då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över” (Amos 9:13), och likaså profeterade Jesaja om hur Herren Sebaot skall ”hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin.” (Jes 25:6). Allt detta, säger Johannes, håller på att bli verklighet här och nu, på ett bröllop i en liten by på landsbygden.

O Gud, du som råder över himmel och jord, och som i din Son har uppenbarat din härlighet, öppna våra ögon och hjärtan, så att vi i hans ord och gärningar ser din kärlek. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.