Matteusevangeliet kapitel 4, vers 1-11  

Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Jesus svarade: Det står skrivet: ‘Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.’ Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: ‘Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.’Jesus sade till honom: Det står också skrivet: ‘Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov. ‘Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: ‘Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.’ Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom. 

Med berättelsen om djävulens prövning av Jesus plockar Matteus upp och utvecklar den s.k. Israel-typologi som han initierat och tillämpat på Jesus i de föregående kapitlen. Matteus har, med andra ord, ansträngt sig för att framställa Jesus som ett nytt Israel, genom att låta sin nya berättelse om Jesus spegla den äldre gammaltestamentliga historien om Israels folk. Ett tydligt exempel på detta är när den heliga familjen lämnar Egypten dit de flytt pga. kung Herodes, och Matteus förklarar att detta skett ”för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.” (Matt 2:5). I sitt ursprungliga sammanhang i Hosea 1:11 är citat egentligen inte någon messiansk profetia, utan talar om Israels – Guds sons – uttåg ur Egypten. Passande nog, efter sitt eget uttåg, och korsande av Röda havet i form av sitt dop i Jordanfloden, förs Jesus – likt sina förfäder – ut i öknen för att prövas. Som Israeliterna vandrade fyrtio år i öknen är Jesus där i fyrtio dagar. 

Men öknen var mer än bara en geografisk term som länkade till berättelsen om Israeliternas ökenvandring. I antiken tänkte man sig i allmänhet att vildmarksområden hemsöktes av onda andar. Platsen för frestelseberättelsen blir på så sätt naturlig, och Matteus antyder att uppgörelsen mellan Jesus och djävulen inte äger rum på neutral mark, utan på djävulens hemmaplan. Djävulen inleder sitt test med att föreslå att ”om”, eller snarare eftersom, Jesus är Guds Son – som den himmelska rösten vid dopet hade proklamerat (jfr 3:17) – bör han förvandla de här stenarna till bröd. Men Jesus svarar att ”det står skrivet”, och citerar från 5 Mosebok 8:3, att”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.” Versen var ursprungligen en del av en passage där Moses påminde Israels folk om hur Gud först lät dem hungra i öknen och sedan matade dem med manna för att lära dem att de var beroende av honom. Att Jesus skulle förvandla stenar till bröd skulle vara liktydigt med att ifrågasätta Guds bestämmelse för sin Son, och därför avstår Jesus från det. 

Efter att ha stått emot den första frestelsen för djävulen Jesus från öknen till en plats högt upp på tempelmuren. Än en menar han att eftersom Jesus är Guds Son bör han göra något spektakulärt. Den här gången skall han kasta sig till marken nedanför och bevittna hur Gud kommer att rädda honom i enlighet med löftena i Ps 91:11–12, ”Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” Det verkar som att djävulen nu försöker använda Skriften själv i försök att få Jesus att synda eftersom Jesus hade citerat Skriften för att motstå det föregående testet. När allt kommer omkring, om – som Jesus hävdat – man skulle leva efter varje ord som kommer från Guds mun, varför inte detta ord om förvissning? Men Jesus svarar än en gång med att citera från 5 Mosebok, denna gång från 6:16, ”Det står också skrivet: ‘Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.” I sitt ursprungliga sammanhang var versen en referens till 2 Mos 17:1–17 och incidenten i Refidim, när Israel krävde vatten av Gud och Moses slog på berget och därmed prövade Herren. Som dessa skriftställen antyder gällde det andra testet Guds närvaro och beskydd. Löftet om gudomligt skydd var en del av förbundet mellan Gud och Israel och i den gammaltestamentliga skildringen av frestelsen vid Massah och Meribah ville den första ”förbundssonen”, Israels folk, att Gud skulle ge bevis på att han var med dem och på så sätt uppfylla sina förbundsförpliktelser. Nu: uppmanar djävulen Jesus, den nye förbundssonen, att utsätta sig själv för fara genom sin egen handling, för att utmana Gud att rädda hans liv i enlighet med förbundslöftena. Men Jesus vägrar. 

Efter att ha avvärjt också den andra frestelsen i Jerusalem, för djävulen Jesus till ett namnlöst, högt berg. Denna nya miljö är passande för frestelsen. Inte bara för att berg var allmänt förknippade med gudomlig närvaro och därför var platser för dyrkan och uppenbarelse, utan också för att de bildade den typiska platsen för avgudadyrkan i Gamla Testamentet (jfr 5 Mos 12:1–2). Från berget visade djävulen Jesus alla världens riken och deras prakt och lovade att han skulle ge allt detta till Jesus, under förutsättning att han faller ner och dyrkar honom. Hade inte Gud, trots allt, sagt till sin utvalde: ”Be mig, så ger jag dig folken som arv och hela jorden som egendom.” (Ps 2:8) Djävulen verkar anta en ny strategi här. De tidigare frestelsernas subtilitet är nu som bortblåst. Medan djävulen tidigare framträtt som en jämlik men motsatt motståndare till Jesus, framställer han sig nu som en blivande beskyddare som kan ge Jesus kunglig makt och ära, och utmanar Jesus att bryta det första av de tio budorden: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.” (2 Mos 20:3). Även om slutmålet inte är fel i sig, och världsdherravälde kommer i slutändan att skänkas Jesus (jfr 28:18–20), är genvägen för att förvärva det helt missriktad. Men Jesus sväljer inte betet. I stället förvisar han djävulen och påpekar att det står skrivet: ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Orden är hämtade från 5 Mosebok 6:13, där det större textsammanhanget kopplar samman både land, härlighet och avgudadyrkan precis som Matt 4:8 verkar göra. Jesus frestas att hänge sig åt avgudadyrkan/Satansdyrkan för världens rikedomars skull, men minns förbundssonens skyldighet att inte glömma Herren, och vägrar att falla ned för att dyrka någon avgud. 

Efter Jesu avvisning låter djävulen honom vara, åtminstone för en tid, för att återvända först i 16:23, och änglar kommer nu fram och betjänar Jesus. 

Som vi sett har Matteus berättelse om Jesu frestelse många kopplingar bakåt till den gammaltestamentliga redogörelsen för hur Israels folk prövades i öknen. Men skildringen har också kopplingar framåt till oss själva. För även om ingen av oss är Guds son på samma sätt som Jesus, och ingen av oss prövas i öknen av djävulen, har vi genom vår omvändelse och pånyttfödelse blivit Guds barn, och som sådana går vi alla genom perioder av prövningar. Kanske låter det konstigt att man skulle prövas av djävulen. Men Matteus kommer också längre fram att berätta om hur Jesus konfronterar djävulen i form av både hans demoner (12:20–30), men också i andra människor. I Matt 16:1 (jfr 19:3; 22:18, 35) står det exempelvis att ”Fariseerna och saddukeerna kom fram till honom, och för att sätta honom på prov…”, precis som djävulen gjort i dagens evangelietext. Likaså möter Jesus på djävulen i Petrus när denne försöker hindra honom från att bege sig till Jerusalem och för att korsfästas (16:21–23), och Jesus säger: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” Av detta förstår vi att frestaren och frestelserna kan komma i många skepnader. Det gäller att vara på sin vakt.  

Det är också värt att notera att prövningen följer omedelbart på dopet, dvs. på en andlig höjdpunkt; och att djävulen gör entré först efter fyrtio dagar, när Jesus var som svagast. Den kristna erfarenhet bekräftar att det ofta är just efter starka andliga upplevelser, och/eller när vi redan är trötta, hungriga, ledsna, uppgivna, som prövningarna följer  Det kan vara bra att vara beredd på detta.

Det är också klokt att anamma Jesu strategi och möta frestelser med Skriften. Det gäller att vara fylld av Guds ord och veta vad Gud har sagt och inte sagt, för att kunna luta sig mot detta när man prövas.  

Till sist får vi – när prövningarna kommer – ta vår tillflykt till Gud, och vi kan be med psalmistens ord:  

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. Du skall lösa mig ur snaran de gillrat, du är min tillflykt. Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud. (Psalm 31:2–6) 

Första korinthierbrevet kapitel 13, vers 1-13Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit. Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå. När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

I dagens episteltext talar aposteln Paulus om kärlek. Han gör sitt bästa för att förklara vad kärlek är för sina läsare, men istället för att ge en definition ger han en beskrivning.

Dessa ord – kärlekens lov, som stycket brukar kallas – är bland de vackraste som skrivits om kärleken, och det mesta Paulus säger framstår som omedelbart självklart och rimligt. Men mitt i detta stycke skriver han något om kärleken som får en att hoppa till: ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” Är detta verkligen sunt? Förespråkar inte Paulus precis den naiva och godtrogna inställning som man kan se i osunda relationer, där den ena parten systematiskt utnyttjar den andre? Är inte detta en grogrund för medberoende? Jo, visst kan det Paulus skriver – som det mesta här i livet – ta sig förvridna och osunda uttryck, men det förtar inte det faktum att det ligger en stor och viktig lärdom i dessa ord.

I alla relationer finns det förväntningar; oavsett om det är på jobbet, hemma, eller i kyrkan. Sedan finns det vad vi faktiskt upplever. Här är vad du sa att du skulle göra, här är vad jag upplevde att du gjorde. Detta är tiden du sa att du skulle vara hemma, men detta är då du faktiskt kom hem. Här är listan vi kom överens om, här är den del av listan du gjorde eller inte gjorde. Det finns alltså ofta ett glapp mellan vad vi förväntar oss och det vi upplever. Glappen finns alltid där, frågan är vad vi gör med dem?

Det är här Paulus ord kommer in och blir så viktiga: allt bär kärleken, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. För när det finns ett glapp mellan förväntan och verklighet väljer vi vad som placeras i glappet. Antingen tror vi det bästa, eller så antar vi det värsta. Den sanna kärleken väljer alltid det första. Det kanske låter konstigt, och vi tänker nog att det snarast är den andres beteende som avgör vad som placeras i glappet, men vi har mycket mer makt att bestämma över detta än vi vanligtvis tänker oss.

Det handlar om ett aktivt val att leta efter, eller till och med hitta på, en positiv förklaring. När det finns en skillnad mellan vad som lovats och vad som faktiskt händer, väljer kärleken – om vi skall tro Paulus ord – alltid att lita på den andra personen. Kärleken letar efter den mest generösa förklaringen till den andras beteende. Kärleken väljer alltid förtroende framför misstanke. Kärleken letar alltid, – letar efter en möjlighet att tro det bästa, snarare än att anta det värsta. Detta skapar marginal, luft, frihet, och utrymme i relationen.

Vi vet, av egen erfarenhet, att när vi vet att vi gjort bort oss (och vi brukar vara medvetna om detta själva, utan att någon förklarar det för oss), men ändå möts av förståelse, dras vi närmare den personen, gruppen eller sammanhanget. Gud har ju skapat oss som magneter efter acceptans. Dessutom känner vi av oss själva att vi vill göra bättre ifrån oss nästa gång. Men det motsatta är också sant.

Varje gång – även när det är berättigat – som vi väljer att anta det värsta försämrar vi relationen. När vi väljer att anta det värsta – även om vi har rätt – har vi tagit ett steg för att stänga relationen. Vi skyddar det inte längre till varje pris. Vi tål inte längre till varje pris. Vi böjer oss inte längre i kärlekens namn. Oavsett hur illa det här är, oavsett hur stort och återkommande glappet är, väljer vi vad vi fyller det med. Det ligger i vår makt att välja vad som placeras i glappet. Vår bästa chans att återställa och läka och skapa ett starkare förhållande är alltid att tro det bästa. Detta innebär inte att det inte finns stunder då man måste ha svåra samtal, men även i dessa stunder väljer kärleken att utgå från att det finns en bra förklaring.

Så nästa gång du upplever ett glapp, gör då mot andra vad du vill att de ska göra mot dig, anta det bästa, tro det bästa, för kärleken bär allt, tror allt, hoppas allt, och uthärdar allt.

O Gud, du som för vår skull lät din Son gå offrets väg, ingjut din kärlek i våra hjärtan, så att vi följer  honom och frälsta från syndens nöd får leva i dig för evigt. Genom din Son, Jesus Kristus vår Herre. Amen.
…

Tema: Uppenbarelsens ljus

Den verkliga upptäcktsresan består inte i att söka efter nya vyer, utan att se med nya ögon. (Marcel Proust)

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag på den 31:a dagen efter att Jesus fötts tog de Josef och Maria honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag närmare bestämt i 4 Mosebok 18:15, att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren. Tanken var alltså att det första som kommer ur moderlivet skulle offras åt Gud, vilket var en ständig påminnelse om att allt tillhör Herren och att varje god gåva kommer från honom. Men en förstfödd människa offrade man naturligtvis inte, utan den förstfödde sonen friköptes till ett fastställt symboliskt värde. I denna ceremoni överlämnade pappan sin son till en präst i Templet och fick sedan honom tillbaka mot att han betalade en summa om fem silvermynt. — och tillägger Lukas, de hade också kommit till Templet för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. i 3 Mos 12:2-8, att en kvinna skulle göra efter att hon fött barn och hennes reningstid på 40 dagar kommit till ända. Lukas anger alltså två olika ritualer som båda skedde i Templet i Jerusalem, men inte på samma dag. Om Josef och Maria följde traditionen tog Josef först med sig Jesus den 31:a dagen för för at bära fram honom inför Herren, och tio dagar senare, på den 40 dagen, gick familjen tillsammans till Templet för att offra de två duvorna för Marias rening. Det är vid det första tillfället som följande äger rum:

     Lukas fortsätter att berätta att det I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst Messias. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, gjorde Anden på något sätt klart för Symeon att det är den där pojken som är Messias. Så Symeon gick fram till den lilla familjen, och så tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har nu i detta barn skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse både åt hedningarna icke-judarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem hela familjen.

     Symeon har tagit barnet i sin famn. Han har förkunnat att detta barn är frälsningen för alla folk, men så ser han på Maria, och vi kan ana hur hans ansikte blir mörkt av smärta. Han ser på den unga flickan och undrar om hon förstår vilken vattendelare hennes lille pojk kommer att bli. och han sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” Många kommer att bli upprättade, hitta en ny mening, ett nytt liv; men andra kommer att förargas, kommer att gå ännu djupare i sitt fall. Detta barn kommer att åstadkomma två effekter på människor: fall eller upprättelse. Något svenskt ”lagom” eller ”mittemellan” finns inte.

     Där i Jerusalems Tempel fanns också en kvinna med profetisk gåva, hon hette Hanna, var Fanuels dotter, och av Ashers stam. Hon var till åren kommen; och Lukas förklarar att som ung hade hon först varit gift i sju år, sedan hade hennes man dött och hon hade därefter levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Hanna tillbringade alltså sin tid i bön och fasta i kvinnornas förgård. Hon var alltid med på de dagliga bönerna i Templet klockan nio, tolv och tre, och på kvällsbönen. Just i den stunden som Symeon välsignade den heliga familjen kom hon fram även hon ledd av Anden, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla andra som väntade på Jerusalems befrielse.

     Så avslutar Lukas sin skildring och berättar att När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de inte till Betlehem där Jesus hade fötts, och som de kommit från, utan till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

     Man kan undra över vad Symeon väntade sig att få se när han, på Andens maning, gick till Templet. Förväntade han sig en ljusgestalt i skinande kläder? Skulle där vara en änglakör? Skulle barnet ha en gloria över sitt huvud? Vi vet inte, men Symeon går i alla fall till Templet, och mitt i folkvimlet ser han ett ungt par. Han ser en ung flicka med ett bebis i famnen, och han ser en pappa stå där bredvid med ett par duvor i handen. De var knappast de enda som uppfyllde en sådan beskrivning. Det var en vanlig alldaglig familj. Men Symeon hör Andens röst: Där är han! Och Symeons ögon öppnas. Med sina vanliga ögon ser han en ung mamma med en bebis i sin famn, men med sina inre ögon – med Andens ögon – ser han Guds Messias, Israels tröst.

Hur ofta letar vi int efter Gud i det ovanliga, det extraordinära, det övernaturliga, det speciella; men glömmer bort att han än närvarande även mitt i det vardagliga, alldagliga och vanliga. Om vi ändå hade ögon att se det.

Gud vår Fader, vi tackar dig för Jesus Kristus, som återspeglar din härlighet. Öppna våra ögon så att vi med Symeon och Hanna ser ljuset och prisar ditt namn. För Jesu Kristi skull. Amen

När han efter han kommit ned från berget där han håll sin s.k. Bergspredikan (kap. 5–7) gick in i Kafarnaum där han nu bodde (4:13) kom det en romersk officer fram till honom och bad om hjälp: ”Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.” Nu skulle man kunna tänka sig att den godhjärtade och omtänksamme Jesus skulle skynda till undsättning, men Jesus är måttligt intresserad av att hjälpa officeren och hans tjänare. Han hade ju – som han skall förtydliga lite längre fram i evangeliet ”inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” (15:24) – och det är först efter uppståndelsen som alla folk skall göras till lärjungar. Så Jesus sade: ”Skall då jag komma och bota honom?” Frågan uttrycker tveksamhet och reservation. Men Officeren som förmodligen kände till de problem det innebar för en jude att komma hem till en hedning som han själv, och respekterade Jesu tveksamhet svarade: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.” Officeren trodde alltså – utifrån sig egen personliga erfarenhet av hur militär ordergivning fungerar – att Jesus hade sådan auktoritet över sjukdomar att det skulle räcka med ett enda ord från hans sida. Hans tjänare låg förlamad, men om Jesus bara sa ”gå” eller ”kom” – precis som han själv kommenderade sina soldater – skulle tjänarens förlamning släppa sitt grepp och han skulle kunna gå igen.

Jesus blev mycket förvånad över officerens svar och starka tro och sade till dem som följde honomlärjungarna och folkskarorna: ”Sannerligen, inte hos någon jude i Israel har jag funnit en så stark tro. Och så blickar han framåt: Jag säger er att många hedningar skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Uttrycket ”himmelriket”, som används med en rad olika betydelser i Matteusevangeliet i stort, syftar här – som de geografiska referenserna antyder – på det heliga Landet, där det messianska styret en dag skall upprättas och där den messianska banketten skall hållas. Men rikets egna barn dvs. de nuvarande invånarna i Landet skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” Orden svider, men det är viktigt att notera att detta inte innebär någon ersättningsteologi, där frälsningen tas ifrån judarna och ges till hedningarna. Jesus själv var jude, hans lärjungar var judar, patriarkerna var judar, och de skulle alla vara med i himmelriket. Jesus ord är istället ett påpekande om att inte alla som berömmer sig av och förlitar sig på sin judiska identitet (jfr 3:7–12) skall komma utgöra del av det förnyade gudsfolk – i vilket även de hedningar som konverterat skulle ingå (jfr 28:18–20) – som han var i färd att samla runt sig själv, på basis av personlig rättfärdighet snarare än släktskap med Abraham. Detta var en skarp varning att förkunnelsen omvändelse (3:2, 4:17; 10:7) på största allvar. 

Och till officeren sade Jesus: ”Gå. Du trodde och det skall ske.” Och i det ögonblicket blev pojken frisk. 

Skildringen berättar om hur en hedning i förväg får del av de välsignelser som följde med Messias ankomst och rikets upprättande. Som hedningarna idag får även vi sätta vår tro och tillit till den judiske Messias. Vi får be om hjälp med både våra egna och andras problem, sjukdomar inkluderat. Men den stora utmaningen för oss är att ställa oss frågan vad det innebär att erkänna och underordna sig Jesu makt och auktoritet. Vad innebär det att – som den romerske officeren – kalla honom ”Herre”? Detta handlar knappast om en allmän medvetenhet om att det finns en övernaturlig dimension bortom den ordinarie tillvaron, eller att ha en allmän tillit till en avlägsen gud. Kristen tro handlar om tillit, förtröstan, övertygelse om att den ende Guden gett sin makt till Jesus och att han nu utövar den för att rädda världen och att därför hålla alla de bud han har gett. 

Barmhärtighetens och tröstens Gud, förbarma dig över vår svaghet, så att vi kan få kraft att tro på dina löften och kan leva tryggs under ditt mäktiga beskydd. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.