Kyndelsmässodagen

Tema: Uppenbarelsens ljus

Den verkliga upptäcktsresan består inte i att söka efter nya vyer, utan att se med nya ögon. (Marcel Proust)

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag på den 31:a dagen efter att Jesus fötts tog de Josef och Maria honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag närmare bestämt i 4 Mosebok 18:15, att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren. Tanken var alltså att det första som kommer ur moderlivet skulle offras åt Gud, vilket var en ständig påminnelse om att allt tillhör Herren och att varje god gåva kommer från honom. Men en förstfödd människa offrade man naturligtvis inte, utan den förstfödde sonen friköptes till ett fastställt symboliskt värde. I denna ceremoni överlämnade pappan sin son till en präst i Templet och fick sedan honom tillbaka mot att han betalade en summa om fem silvermynt. — och tillägger Lukas, de hade också kommit till Templet för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. i 3 Mos 12:2-8, att en kvinna skulle göra efter att hon fött barn och hennes reningstid på 40 dagar kommit till ända. Lukas anger alltså två olika ritualer som båda skedde i Templet i Jerusalem, men inte på samma dag. Om Josef och Maria följde traditionen tog Josef först med sig Jesus den 31:a dagen för för at bära fram honom inför Herren, och tio dagar senare, på den 40 dagen, gick familjen tillsammans till Templet för att offra de två duvorna för Marias rening. Det är vid det första tillfället som följande äger rum:

     Lukas fortsätter att berätta att det I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst Messias. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, gjorde Anden på något sätt klart för Symeon att det är den där pojken som är Messias. Så Symeon gick fram till den lilla familjen, och så tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har nu i detta barn skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse både åt hedningarna icke-judarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem hela familjen.

     Symeon har tagit barnet i sin famn. Han har förkunnat att detta barn är frälsningen för alla folk, men så ser han på Maria, och vi kan ana hur hans ansikte blir mörkt av smärta. Han ser på den unga flickan och undrar om hon förstår vilken vattendelare hennes lille pojk kommer att bli. och han sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” Många kommer att bli upprättade, hitta en ny mening, ett nytt liv; men andra kommer att förargas, kommer att gå ännu djupare i sitt fall. Detta barn kommer att åstadkomma två effekter på människor: fall eller upprättelse. Något svenskt ”lagom” eller ”mittemellan” finns inte.

     Där i Jerusalems Tempel fanns också en kvinna med profetisk gåva, hon hette Hanna, var Fanuels dotter, och av Ashers stam. Hon var till åren kommen; och Lukas förklarar att som ung hade hon först varit gift i sju år, sedan hade hennes man dött och hon hade därefter levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Hanna tillbringade alltså sin tid i bön och fasta i kvinnornas förgård. Hon var alltid med på de dagliga bönerna i Templet klockan nio, tolv och tre, och på kvällsbönen. Just i den stunden som Symeon välsignade den heliga familjen kom hon fram även hon ledd av Anden, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla andra som väntade på Jerusalems befrielse.

     Så avslutar Lukas sin skildring och berättar att När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de inte till Betlehem där Jesus hade fötts, och som de kommit från, utan till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

     Man kan undra över vad Symeon väntade sig att få se när han, på Andens maning, gick till Templet. Förväntade han sig en ljusgestalt i skinande kläder? Skulle där vara en änglakör? Skulle barnet ha en gloria över sitt huvud? Vi vet inte, men Symeon går i alla fall till Templet, och mitt i folkvimlet ser han ett ungt par. Han ser en ung flicka med ett bebis i famnen, och han ser en pappa stå där bredvid med ett par duvor i handen. De var knappast de enda som uppfyllde en sådan beskrivning. Det var en vanlig alldaglig familj. Men Symeon hör Andens röst: Där är han! Och Symeons ögon öppnas. Med sina vanliga ögon ser han en ung mamma med en bebis i sin famn, men med sina inre ögon – med Andens ögon – ser han Guds Messias, Israels tröst.

Hur ofta letar vi int efter Gud i det ovanliga, det extraordinära, det övernaturliga, det speciella; men glömmer bort att han än närvarande även mitt i det vardagliga, alldagliga och vanliga. Om vi ändå hade ögon att se det.

Gud vår Fader, vi tackar dig för Jesus Kristus, som återspeglar din härlighet. Öppna våra ögon så att vi med Symeon och Hanna ser ljuset och prisar ditt namn. För Jesu Kristi skull. Amen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.