Första korinthierbrevet kapitel 13, vers 1-13Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit. Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå. När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

I dagens episteltext talar aposteln Paulus om kärlek. Han gör sitt bästa för att förklara vad kärlek är för sina läsare, men istället för att ge en definition ger han en beskrivning.

Dessa ord – kärlekens lov, som stycket brukar kallas – är bland de vackraste som skrivits om kärleken, och det mesta Paulus säger framstår som omedelbart självklart och rimligt. Men mitt i detta stycke skriver han något om kärleken som får en att hoppa till: ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” Är detta verkligen sunt? Förespråkar inte Paulus precis den naiva och godtrogna inställning som man kan se i osunda relationer, där den ena parten systematiskt utnyttjar den andre? Är inte detta en grogrund för medberoende? Jo, visst kan det Paulus skriver – som det mesta här i livet – ta sig förvridna och osunda uttryck, men det förtar inte det faktum att det ligger en stor och viktig lärdom i dessa ord.

I alla relationer finns det förväntningar; oavsett om det är på jobbet, hemma, eller i kyrkan. Sedan finns det vad vi faktiskt upplever. Här är vad du sa att du skulle göra, här är vad jag upplevde att du gjorde. Detta är tiden du sa att du skulle vara hemma, men detta är då du faktiskt kom hem. Här är listan vi kom överens om, här är den del av listan du gjorde eller inte gjorde. Det finns alltså ofta ett glapp mellan vad vi förväntar oss och det vi upplever. Glappen finns alltid där, frågan är vad vi gör med dem?

Det är här Paulus ord kommer in och blir så viktiga: allt bär kärleken, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. För när det finns ett glapp mellan förväntan och verklighet väljer vi vad som placeras i glappet. Antingen tror vi det bästa, eller så antar vi det värsta. Den sanna kärleken väljer alltid det första. Det kanske låter konstigt, och vi tänker nog att det snarast är den andres beteende som avgör vad som placeras i glappet, men vi har mycket mer makt att bestämma över detta än vi vanligtvis tänker oss.

Det handlar om ett aktivt val att leta efter, eller till och med hitta på, en positiv förklaring. När det finns en skillnad mellan vad som lovats och vad som faktiskt händer, väljer kärleken – om vi skall tro Paulus ord – alltid att lita på den andra personen. Kärleken letar efter den mest generösa förklaringen till den andras beteende. Kärleken väljer alltid förtroende framför misstanke. Kärleken letar alltid, – letar efter en möjlighet att tro det bästa, snarare än att anta det värsta. Detta skapar marginal, luft, frihet, och utrymme i relationen.

Vi vet, av egen erfarenhet, att när vi vet att vi gjort bort oss (och vi brukar vara medvetna om detta själva, utan att någon förklarar det för oss), men ändå möts av förståelse, dras vi närmare den personen, gruppen eller sammanhanget. Gud har ju skapat oss som magneter efter acceptans. Dessutom känner vi av oss själva att vi vill göra bättre ifrån oss nästa gång. Men det motsatta är också sant.

Varje gång – även när det är berättigat – som vi väljer att anta det värsta försämrar vi relationen. När vi väljer att anta det värsta – även om vi har rätt – har vi tagit ett steg för att stänga relationen. Vi skyddar det inte längre till varje pris. Vi tål inte längre till varje pris. Vi böjer oss inte längre i kärlekens namn. Oavsett hur illa det här är, oavsett hur stort och återkommande glappet är, väljer vi vad vi fyller det med. Det ligger i vår makt att välja vad som placeras i glappet. Vår bästa chans att återställa och läka och skapa ett starkare förhållande är alltid att tro det bästa. Detta innebär inte att det inte finns stunder då man måste ha svåra samtal, men även i dessa stunder väljer kärleken att utgå från att det finns en bra förklaring.

Så nästa gång du upplever ett glapp, gör då mot andra vad du vill att de ska göra mot dig, anta det bästa, tro det bästa, för kärleken bär allt, tror allt, hoppas allt, och uthärdar allt.

O Gud, du som för vår skull lät din Son gå offrets väg, ingjut din kärlek i våra hjärtan, så att vi följer  honom och frälsta från syndens nöd får leva i dig för evigt. Genom din Son, Jesus Kristus vår Herre. Amen.
…