Matteusevangeliet kapitel 4, vers 1-11  

Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Jesus svarade: Det står skrivet: ‘Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.’ Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: ‘Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.’Jesus sade till honom: Det står också skrivet: ‘Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov. ‘Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: ‘Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.’ Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom. 

Med berättelsen om djävulens prövning av Jesus plockar Matteus upp och utvecklar den s.k. Israel-typologi som han initierat och tillämpat på Jesus i de föregående kapitlen. Matteus har, med andra ord, ansträngt sig för att framställa Jesus som ett nytt Israel, genom att låta sin nya berättelse om Jesus spegla den äldre gammaltestamentliga historien om Israels folk. Ett tydligt exempel på detta är när den heliga familjen lämnar Egypten dit de flytt pga. kung Herodes, och Matteus förklarar att detta skett ”för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.” (Matt 2:5). I sitt ursprungliga sammanhang i Hosea 1:11 är citat egentligen inte någon messiansk profetia, utan talar om Israels – Guds sons – uttåg ur Egypten. Passande nog, efter sitt eget uttåg, och korsande av Röda havet i form av sitt dop i Jordanfloden, förs Jesus – likt sina förfäder – ut i öknen för att prövas. Som Israeliterna vandrade fyrtio år i öknen är Jesus där i fyrtio dagar. 

Men öknen var mer än bara en geografisk term som länkade till berättelsen om Israeliternas ökenvandring. I antiken tänkte man sig i allmänhet att vildmarksområden hemsöktes av onda andar. Platsen för frestelseberättelsen blir på så sätt naturlig, och Matteus antyder att uppgörelsen mellan Jesus och djävulen inte äger rum på neutral mark, utan på djävulens hemmaplan. Djävulen inleder sitt test med att föreslå att ”om”, eller snarare eftersom, Jesus är Guds Son – som den himmelska rösten vid dopet hade proklamerat (jfr 3:17) – bör han förvandla de här stenarna till bröd. Men Jesus svarar att ”det står skrivet”, och citerar från 5 Mosebok 8:3, att”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.” Versen var ursprungligen en del av en passage där Moses påminde Israels folk om hur Gud först lät dem hungra i öknen och sedan matade dem med manna för att lära dem att de var beroende av honom. Att Jesus skulle förvandla stenar till bröd skulle vara liktydigt med att ifrågasätta Guds bestämmelse för sin Son, och därför avstår Jesus från det. 

Efter att ha stått emot den första frestelsen för djävulen Jesus från öknen till en plats högt upp på tempelmuren. Än en menar han att eftersom Jesus är Guds Son bör han göra något spektakulärt. Den här gången skall han kasta sig till marken nedanför och bevittna hur Gud kommer att rädda honom i enlighet med löftena i Ps 91:11–12, ”Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” Det verkar som att djävulen nu försöker använda Skriften själv i försök att få Jesus att synda eftersom Jesus hade citerat Skriften för att motstå det föregående testet. När allt kommer omkring, om – som Jesus hävdat – man skulle leva efter varje ord som kommer från Guds mun, varför inte detta ord om förvissning? Men Jesus svarar än en gång med att citera från 5 Mosebok, denna gång från 6:16, ”Det står också skrivet: ‘Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.” I sitt ursprungliga sammanhang var versen en referens till 2 Mos 17:1–17 och incidenten i Refidim, när Israel krävde vatten av Gud och Moses slog på berget och därmed prövade Herren. Som dessa skriftställen antyder gällde det andra testet Guds närvaro och beskydd. Löftet om gudomligt skydd var en del av förbundet mellan Gud och Israel och i den gammaltestamentliga skildringen av frestelsen vid Massah och Meribah ville den första ”förbundssonen”, Israels folk, att Gud skulle ge bevis på att han var med dem och på så sätt uppfylla sina förbundsförpliktelser. Nu: uppmanar djävulen Jesus, den nye förbundssonen, att utsätta sig själv för fara genom sin egen handling, för att utmana Gud att rädda hans liv i enlighet med förbundslöftena. Men Jesus vägrar. 

Efter att ha avvärjt också den andra frestelsen i Jerusalem, för djävulen Jesus till ett namnlöst, högt berg. Denna nya miljö är passande för frestelsen. Inte bara för att berg var allmänt förknippade med gudomlig närvaro och därför var platser för dyrkan och uppenbarelse, utan också för att de bildade den typiska platsen för avgudadyrkan i Gamla Testamentet (jfr 5 Mos 12:1–2). Från berget visade djävulen Jesus alla världens riken och deras prakt och lovade att han skulle ge allt detta till Jesus, under förutsättning att han faller ner och dyrkar honom. Hade inte Gud, trots allt, sagt till sin utvalde: ”Be mig, så ger jag dig folken som arv och hela jorden som egendom.” (Ps 2:8) Djävulen verkar anta en ny strategi här. De tidigare frestelsernas subtilitet är nu som bortblåst. Medan djävulen tidigare framträtt som en jämlik men motsatt motståndare till Jesus, framställer han sig nu som en blivande beskyddare som kan ge Jesus kunglig makt och ära, och utmanar Jesus att bryta det första av de tio budorden: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.” (2 Mos 20:3). Även om slutmålet inte är fel i sig, och världsdherravälde kommer i slutändan att skänkas Jesus (jfr 28:18–20), är genvägen för att förvärva det helt missriktad. Men Jesus sväljer inte betet. I stället förvisar han djävulen och påpekar att det står skrivet: ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Orden är hämtade från 5 Mosebok 6:13, där det större textsammanhanget kopplar samman både land, härlighet och avgudadyrkan precis som Matt 4:8 verkar göra. Jesus frestas att hänge sig åt avgudadyrkan/Satansdyrkan för världens rikedomars skull, men minns förbundssonens skyldighet att inte glömma Herren, och vägrar att falla ned för att dyrka någon avgud. 

Efter Jesu avvisning låter djävulen honom vara, åtminstone för en tid, för att återvända först i 16:23, och änglar kommer nu fram och betjänar Jesus. 

Som vi sett har Matteus berättelse om Jesu frestelse många kopplingar bakåt till den gammaltestamentliga redogörelsen för hur Israels folk prövades i öknen. Men skildringen har också kopplingar framåt till oss själva. För även om ingen av oss är Guds son på samma sätt som Jesus, och ingen av oss prövas i öknen av djävulen, har vi genom vår omvändelse och pånyttfödelse blivit Guds barn, och som sådana går vi alla genom perioder av prövningar. Kanske låter det konstigt att man skulle prövas av djävulen. Men Matteus kommer också längre fram att berätta om hur Jesus konfronterar djävulen i form av både hans demoner (12:20–30), men också i andra människor. I Matt 16:1 (jfr 19:3; 22:18, 35) står det exempelvis att ”Fariseerna och saddukeerna kom fram till honom, och för att sätta honom på prov…”, precis som djävulen gjort i dagens evangelietext. Likaså möter Jesus på djävulen i Petrus när denne försöker hindra honom från att bege sig till Jerusalem och för att korsfästas (16:21–23), och Jesus säger: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” Av detta förstår vi att frestaren och frestelserna kan komma i många skepnader. Det gäller att vara på sin vakt.  

Det är också värt att notera att prövningen följer omedelbart på dopet, dvs. på en andlig höjdpunkt; och att djävulen gör entré först efter fyrtio dagar, när Jesus var som svagast. Den kristna erfarenhet bekräftar att det ofta är just efter starka andliga upplevelser, och/eller när vi redan är trötta, hungriga, ledsna, uppgivna, som prövningarna följer  Det kan vara bra att vara beredd på detta.

Det är också klokt att anamma Jesu strategi och möta frestelser med Skriften. Det gäller att vara fylld av Guds ord och veta vad Gud har sagt och inte sagt, för att kunna luta sig mot detta när man prövas.  

Till sist får vi – när prövningarna kommer – ta vår tillflykt till Gud, och vi kan be med psalmistens ord:  

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. Du skall lösa mig ur snaran de gillrat, du är min tillflykt. Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud. (Psalm 31:2–6)