månadsarkiv: mars 2021

PALMSÖNDAGEN – Vägen till korset

Markusevangeliet 11:1–11 När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.” De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!” Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.

Två processioner tågade in i Jerusalem den där vårdagen någon gång omkring år 30 e.kr. Den ena var en en, i brist på bättre ord, bonde-procession; den andra imperiell. Från öster red Jesus ned för Olivberget på en åsna, hyllad av sina efterföljare. Han kom från den lilla byn Nasaret, hans budskap var Guds rike, och hans efterföljare var bönder. På andra sidan av staden, från väst, tågade Pontius Pilatus – den romerska guvernören över Iduméen, Judéen och Samarien – in i spetsen för en kolonn bestående av det romerska imperiets kavalleri och soldater. Jesu procession förkunnade Gudsriket; Pilatus proklamerade imperiets makt. De två processionerna förkroppsligade den huvudsakliga konflikt som under veckan skulle leda fram till Jesu korsfästelse. Pilatus militära procession var en uppvisning av såväl det romerska imperiets makt och dess teologi. Även om detta är okänt för de flesta av oss idag, så var den imperiella processionen välkänd i Israel under det första århundradet. Evangelisten Markus, och de människor för vilka han skrev sitt evangelium kände väl till detta, för det var praxis bland de romerska guvernörerna över Judéen att bege sig till Jerusalem i samband med de judiska högtiderna. Inte för att de var särskilt intresserade av judisk fromhet, eller ville visa respekt för sina undersåtars tro. Nej, de ville vara på plats ifall – eller när – det blev problem. Och det blev det ofta, särskilt i samband med påsken – en högtid som firade det judiska folkets befrielse från ett annat tidigare imperium, Egypten. De trupper som åtföljde Pilatus hade som uppdrag att förstärka den garnison av soldater som redan var permanent stationerade i Antioniaborgen som överblickade Tempelplatsen. Soldaterna och Pilatus hade kommit upp från Caesarea Maritima, ungefär 10 mil västerut. Precis som så många andra guvernörer över Judéen och Samarien – både före och efter  honom själv – så hade Pilatus bosatt sig i den nya och praktfulla staden ute vid havet. Det var mycket trevligare där än i Jerusalem, som ju låg inåt landet, var trångsynt och inte sällan fientlig. Men i samband med de stora Judiska högtiderna färdades  alltså Pilatus, likt sina föregångare, till Jerusalem. Föreställ dig den imperiella processionens intåg i Jerusalem. Ett uppbåd av imperiets makt: kavalleri till häst, fotsoldater, rustningar, hjälmar, vapen, banér, gyllene örnar, och solen som glimmade i all metall och guld. Ljudet av marscherande soldater, klirrande rustningar, trummor. Dammet yr. De nyfikna, hänförda och förbittrade ögonen hos de som tittade på. Men Pilatus procession visade inte bara upp imperiets militära makt, utan också dess teologi. Enligt denna, var kejsaren av Rom inte bara härskare över romarriket, utan även Guds son. Det hade börjat med den störste av alla kejsaren, Augustus. Hans far, sa man, var guden Apollo vilken hade avlat honom inuti hans mor Atia. Inskriptioner från denna tid talar om honom som ”guds son”, ”herre” och ”frälsare”. Efter sin död så menade man att han hade stigit upp till himmelen för att ta sin plats bland de andra gudarna. Jesu intåg var en planerad mot-procession. Jesus hade planerat och förberett i förväg. När han närmar sig Jerusalem öster ifrån, skickar han två av sina lärjungar i förväg till byn lite längre fram längs vägen. Jesus sitter upp och rider ned för Olivberget omgiven av en skara entusiastiska och hängivna efterföljare Betydelsen av denna demonstration är tydlig. Jesus använder sig av symbolik hämtad från profeten Sakarja i Gamla Testamentet. Enligt profeten skulle en kung komma till Jerusalem, ridande på åsna. Hos Markus är den bibliska referensen implicit, men Matteus citerar den uttryckligen i sin skildring av samma händelse: ”Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.” (Matt 21:4-5). Resten av passagen från Sakarja beskrev vilken typ av kung detta skulle vara: ”Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.” (Sak 9:10). Denna kung, ridande på en åsna, skall bannlysa krig från Landet. Inga mer hästar och stridsvagnar, inga mer bågar. Han skulle vara en fridsfurste. Jesu procession ned för Olivberget var alltså en medveten mot-demonstration till det som skedde på andra sidan av staden. Pilatus procession förkroppsligade den makt, härlighet och det våld som kännetecknade imperiet som härskade över världen. Jesus procession förkroppsligade en alternativ vision – Gudsriket. Detta var en såväl religiös som politisk metafor. Religiöst sett var det Guds rike; politiskt sett var det Guds rike. ”Rike” var nämligen ett politisk begrepp under det första århundradet. Jesus och hans åhörare levde i flera riken och under flera olika regenter: det rike som tillhörde Herodes och hans söner, det rike som var den romerske kejsarens. Jesus skulle kunnat använda en annan terminologi. Han kunde talat till sina åhörare om Guds familj eller Guds folk, men han talade om just Guds rike, och detta antydde ett medvetet kontrasterande. Detta var ett rike som var annorlunda än alla andra de kände till. Två processioner tågade in i Jerusalem den där dagen, och samma alternativ möter än idag den som vill följa Jesus. Vilken procession går vi med?


O Gud, som gav oss en förebild i ödmjukhet när du lät din Son bli människa och lida döden på korset, lär oss lydnad för din vilja och låt oss få del i hans uppståndelse. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen

TREDJE SÖNDAGEN I FASTAN

Kampen mot ondskan

1 Sam 17:1-54

1Filisteerna drog samman sina trupper till strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger i Efes Dammim mellan Soko och Aseka. 2Också Saul och israeliterna samlade sina styrkor. De slog läger i Terebintdalen och ordnade sig till strid mot filisteerna. 3Filisteerna stod på den ena bergssluttningen och israeliterna på den andra, med dalen mellan sig. 4Ur filisteernas led steg då fram en tvekampskämpe som hette Goljat från Gat. Han var tre meter lång 5och bar en hjälm av brons och ett harnesk med bronsfjäll som vägde omkring 60 kilo. 6Han hade benskenor av brons och en bronssabel i rem över axeln. 7Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom, och spetsen, som var av järn, vägde över sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare. 8Goljat gjorde halt och ropade bort mot de israelitiska leden: »Varför ställer ni upp till strid? Jag är filisteernas man och ni Sauls tjänare. Utse någon på er sida som får komma ner till mig. 9Om han är stark nog att kämpa mot mig och dödar mig, så blir vi era slavar. Men om jag vinner och dödar honom, då blir ni våra slavar och tjänar oss.« 10Och han fortsatte: »Jag utmanar Israels här: Skicka fram en man som kan kämpa med mig.« 11När Saul och alla israeliterna hörde filisténs utmaning blev de utom sig av skräck. 12David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj. Han hade åtta söner och var på Sauls tid redan till åren kommen. 13Hans tre äldsta söner hade följt Saul ut i kriget. De som dragit i fält var Eliav, den förstfödde, Avinadav, den andre, och Shamma, den tredje. 14David var yngst. De tre äldsta hade följt Saul, 15men David brukade då och då lämna Saul för att gå till Betlehem och valla sin fars får. 16Morgon och kväll i fyrtio dagars tid steg filistén fram och ställde sig där. 17Jishaj sade till sin son David: »Ta den här säcken rostad säd och de här tio bröden och skynda dig till dina bröder i lägret. 18Och de här tio ostarna skall du lämna till deras befälhavare. Sök upp dina bröder och se hur de har det och få med dig ett livstecken från dem. 19De är med Saul och den israelitiska hären i Terebintdalen och krigar mot filisteerna.« 20Tidigt nästa morgon lät David någon annan ta hand om fåren och gjorde som Jishaj hade sagt till honom; han tog med sig vad han skulle och gav sig i väg. Just då han kom fram till lägret drog hären ut för att ställa upp sig, och stridsropen skallade. 21Israeliter och filisteer ställde upp i slagordning mitt emot varandra. 22David lade ifrån sig packningen hos trossvakten och sprang bort till trupperna och hälsade på sina bröder. 23Medan han stod där och talade med dem trädde tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur filisteernas led och upprepade sin utmaning, och David hörde det. 24Alla israeliterna ryggade förskräckta tillbaka när de fick se honom. 25»Se på den där mannen«, sade de till varandra, »det är för att förödmjuka Israel som han visar sig. Den som kan besegra honom får stora rikedomar av kungen. Han får kungens dotter till hustru, och alla i hans släkt skall vara fria män i Israel.« 26David frågade dem som stod närmast: »Vilken belöning får den som slår ihjäl den där filistén och befriar Israel från vanäran? Och hur kan en oomskuren filisté få skymfa den levande Gudens här?« 27Man talade då om för honom vad som hade sagts om belöningen för den som slog ihjäl filistén. 28När Davids äldste bror Eliav fick höra hur han pratade med de andra blev han arg och sade: »Vad har du här att göra? Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag känner dig nog, din fräcka slyngel! Du har bara kommit för att titta på striden.« – 29»Vad har jag nu gjort?« sade David. »Jag frågade ju bara.« 30Han lämnade Eliav och frågade andra, och alla gav honom samma svar. 31Ryktet om vad David hade sagt spred sig, och även Saul hörde det och kallade honom till sig. 32Och David sade till Saul: »Låt dig inte skrämmas av honom, herre. Jag, din tjänare, skall gå ut och strida mot den där filistén.« – 33»Inte duger du till att slåss mot filistén«, svarade Saul, »du är ju bara en pojke, och han har varit krigare i hela sitt liv.« 34Men David sade: »Jag har vallat får åt min far. När det kom ett lejon och tog ett får ur hjorden 35sprang jag efter det, slog ner det och ryckte bytet ur käftarna på det. När det anföll mig grep jag det i manen och slog ihjäl det. 36Också en björn har jag fällt, och det skall gå likadant för den där oomskurne filistén som det gick för dem, eftersom han har skymfat den levande Gudens här.« 37Och han tillade: »Herren som har räddat mig från både lejon och björn, han skall rädda mig från den där filistén.« Då sade Saul till honom: »Gå. Herren är med dig.« 38Så klädde han David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. 39Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen – det hade han aldrig tidigare prövat. »Nej, med allt det här kan jag inte gå«, sade han till Saul, »jag har aldrig gjort det förr.« Och så lade han av sig rustningen. 40Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel. Med slungan i handen gick han emot filistén. 41Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. 42När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom – det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. 43»Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?« frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. 44»Kom hit«, ropade han, »så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.« 45David svarade: »Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. 46I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, 47och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld.«1748När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. 49Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. 50Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd. 51Nu sprang David fram och ställde sig över filistén, grep hans svärd och drog det ur skidan. Han gav honom dödsstöten och högg av huvudet med svärdet. När filisteerna såg att deras hjälte var död tog de till flykten. 52Då höjde Israels och Judas styrkor ett härskri och förföljde filisteerna ända bort mot Gat och fram till Ekrons portar. Ja, det låg fallna filisteer längs Shaarajimvägen ända till Gat och Ekron. 53Efter att ha jagat filisteerna vände israeliterna tillbaka och plundrade deras läger. 54David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.

Det finns strider som man inte kan vinna. Ibland är motståndaren överlägsen; ibland innebär en vinst samtidigt en förlust, som när man vinner en argumentation men förlorar en människa. Men det finns också strider som egentligen inte går att vinna, för att kampen håller oss borta från den verkliga strid vi är kallade att utkämpa.

I denna söndags gammaltestamentliga text – som alla som gått i söndagsskolan känner igen – är den unge herden David på väg att strida mot den fruktade jätten Goliat. David är själv bara en ung pojke. Långt från någon soldat. Egentligen har han inte ens kommit till slagfältet för att slåss, utanför att ta med mat sina äldre bröder. Men väl där upprörs David av Goliats provokationer och skändande av Israels Gud. David undrar: ”hur kan en oomskuren filisté få skymfa den levande Gudens här?” (17:26). Han tycker att någon måste göra något åt Goliat, och han är beredd att vara den personen. 

Förmodligen blottar Davids mod brödernas svaghet och de kände att deras lillebror fick dem att framstå som fegisar. Så: ”28När Davids äldste bror Eliav fick höra hur han pratade med de andra blev han arg och sade: »Vad har du här att göra? Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag känner dig nog, din fräcka slyngel! Du har bara kommit för att titta på striden.«” Eliav förnedrar och förminskar David, och vi får förmoda att David frestas här att dras in i en strid med sin bror. Det var säkert lockande att börja argumentera med brodern om vem som egentligen var starkast och modigast. Att stå upp för sig själv och markera att han inte tänkte ta nån skit. Men David agerar klokare än så. Han säger bara: 29»Vad har jag nu gjort?… Jag frågade ju bara.«” och så lämnade han Eliav.

Vad hade hänt om David börjat bråka med sin bror? Faran är att det hållit honom borta från den verkliga – långt viktigare – strid mot Goliat som Gud kallat honom att utkämpa.

Så kan det vara för oss också. Som efterföljare till Jesus är vi kallade till kamp mot ondskan i dess många former. Vi har en verklig och viktig strid att utkämpa. Men även vi lockas att ge oss in i strider där det egentligen inte finns något att vinna. Inte sällan för att skydda vår egen heder. Men även om vi skulle vinna den mindre kampen, innebär det att vi förlorar den större. Vi vinner striden, men förlorar kriget. Låt oss därför be Gud om vishet och insikt att förstå vilken strid han verkligen kallat oss till, så att vår tid och energi inte upptas av oväsentligheter, men också om modet och styrkan att kämpa trosvisst i Hans namn.

Gud, som är vår tillflykt när ondska och vanmakt drabbar oss, vi ber om vishet, läkedom, mod och styrka att i ditt namn bekämpa det onda och tro på dina möjligheter. I Jesu namn. Amen