PALMSÖNDAGEN – Vägen till korset

Markusevangeliet 11:1–11 När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.” De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!” Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.

Två processioner tågade in i Jerusalem den där vårdagen någon gång omkring år 30 e.kr. Den ena var en en, i brist på bättre ord, bonde-procession; den andra imperiell. Från öster red Jesus ned för Olivberget på en åsna, hyllad av sina efterföljare. Han kom från den lilla byn Nasaret, hans budskap var Guds rike, och hans efterföljare var bönder. På andra sidan av staden, från väst, tågade Pontius Pilatus – den romerska guvernören över Iduméen, Judéen och Samarien – in i spetsen för en kolonn bestående av det romerska imperiets kavalleri och soldater. Jesu procession förkunnade Gudsriket; Pilatus proklamerade imperiets makt. De två processionerna förkroppsligade den huvudsakliga konflikt som under veckan skulle leda fram till Jesu korsfästelse. Pilatus militära procession var en uppvisning av såväl det romerska imperiets makt och dess teologi. Även om detta är okänt för de flesta av oss idag, så var den imperiella processionen välkänd i Israel under det första århundradet. Evangelisten Markus, och de människor för vilka han skrev sitt evangelium kände väl till detta, för det var praxis bland de romerska guvernörerna över Judéen att bege sig till Jerusalem i samband med de judiska högtiderna. Inte för att de var särskilt intresserade av judisk fromhet, eller ville visa respekt för sina undersåtars tro. Nej, de ville vara på plats ifall – eller när – det blev problem. Och det blev det ofta, särskilt i samband med påsken – en högtid som firade det judiska folkets befrielse från ett annat tidigare imperium, Egypten. De trupper som åtföljde Pilatus hade som uppdrag att förstärka den garnison av soldater som redan var permanent stationerade i Antioniaborgen som överblickade Tempelplatsen. Soldaterna och Pilatus hade kommit upp från Caesarea Maritima, ungefär 10 mil västerut. Precis som så många andra guvernörer över Judéen och Samarien – både före och efter  honom själv – så hade Pilatus bosatt sig i den nya och praktfulla staden ute vid havet. Det var mycket trevligare där än i Jerusalem, som ju låg inåt landet, var trångsynt och inte sällan fientlig. Men i samband med de stora Judiska högtiderna färdades  alltså Pilatus, likt sina föregångare, till Jerusalem. Föreställ dig den imperiella processionens intåg i Jerusalem. Ett uppbåd av imperiets makt: kavalleri till häst, fotsoldater, rustningar, hjälmar, vapen, banér, gyllene örnar, och solen som glimmade i all metall och guld. Ljudet av marscherande soldater, klirrande rustningar, trummor. Dammet yr. De nyfikna, hänförda och förbittrade ögonen hos de som tittade på. Men Pilatus procession visade inte bara upp imperiets militära makt, utan också dess teologi. Enligt denna, var kejsaren av Rom inte bara härskare över romarriket, utan även Guds son. Det hade börjat med den störste av alla kejsaren, Augustus. Hans far, sa man, var guden Apollo vilken hade avlat honom inuti hans mor Atia. Inskriptioner från denna tid talar om honom som ”guds son”, ”herre” och ”frälsare”. Efter sin död så menade man att han hade stigit upp till himmelen för att ta sin plats bland de andra gudarna. Jesu intåg var en planerad mot-procession. Jesus hade planerat och förberett i förväg. När han närmar sig Jerusalem öster ifrån, skickar han två av sina lärjungar i förväg till byn lite längre fram längs vägen. Jesus sitter upp och rider ned för Olivberget omgiven av en skara entusiastiska och hängivna efterföljare Betydelsen av denna demonstration är tydlig. Jesus använder sig av symbolik hämtad från profeten Sakarja i Gamla Testamentet. Enligt profeten skulle en kung komma till Jerusalem, ridande på åsna. Hos Markus är den bibliska referensen implicit, men Matteus citerar den uttryckligen i sin skildring av samma händelse: ”Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.” (Matt 21:4-5). Resten av passagen från Sakarja beskrev vilken typ av kung detta skulle vara: ”Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.” (Sak 9:10). Denna kung, ridande på en åsna, skall bannlysa krig från Landet. Inga mer hästar och stridsvagnar, inga mer bågar. Han skulle vara en fridsfurste. Jesu procession ned för Olivberget var alltså en medveten mot-demonstration till det som skedde på andra sidan av staden. Pilatus procession förkroppsligade den makt, härlighet och det våld som kännetecknade imperiet som härskade över världen. Jesus procession förkroppsligade en alternativ vision – Gudsriket. Detta var en såväl religiös som politisk metafor. Religiöst sett var det Guds rike; politiskt sett var det Guds rike. ”Rike” var nämligen ett politisk begrepp under det första århundradet. Jesus och hans åhörare levde i flera riken och under flera olika regenter: det rike som tillhörde Herodes och hans söner, det rike som var den romerske kejsarens. Jesus skulle kunnat använda en annan terminologi. Han kunde talat till sina åhörare om Guds familj eller Guds folk, men han talade om just Guds rike, och detta antydde ett medvetet kontrasterande. Detta var ett rike som var annorlunda än alla andra de kände till. Två processioner tågade in i Jerusalem den där dagen, och samma alternativ möter än idag den som vill följa Jesus. Vilken procession går vi med?


O Gud, som gav oss en förebild i ödmjukhet när du lät din Son bli människa och lida döden på korset, lär oss lydnad för din vilja och låt oss få del i hans uppståndelse. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.