Markusevangeliet kapitel 15, vers 21-41
En man som just kom förbi på väg in mot Jerusalem från landet, Simon från staden Kyrene i dagen Lybien, som var far till Alexandros och Rufus som Markus läsare uppenbarligen kände till (jfr Rom 6:13), tvingade de enligt Romersk lag att bära tvärslån till hans kors. De förde Jesus till det ställe som på Arameiska kallas Golgota (det betyder Skallen) och förmodligen var belägen där Gravkyrkan står idag. Där gav de honom vin med myrra vilket var ett vinbaserat bedövningsmedel som förmögna judiska kvinnor i Jerusalem bekostade utifrån Ords 31:6 – ” Ge vin åt dem som har det svårt, ge de bedrövade att dricka…” – för att lindra de dödsdömdas plågor, men han tog inte emot det. De korsfäste honom, och de delade hans kläder – skjortan, manteln, sandalerna, gördeln och huvudbonaden – mellan sig genom att kasta lott om dem. Den som skulle avrättas kläddes nämligen av, och kläderna ansågs tillhöra bödlarna. Det var vid tredje timmen (omkring kl. nio på morgonen) som de korsfäste honom. På anslaget med anklagelsen mot honom som enligt romersk sed anbragtes på avrättningsredskapet stod det: Judarnas konung vilket innebar att Jesus dömdes som upprorsman. Tillsammans med honom korsfäste de två rövare eller snarare upprorsmän, den ene till höger och den andre till vänster om honom. Avrättningar genomfördes normalt sett på väl synliga platser, och traditionens Golgota låg på Jesu tid strax utanför stadsmuren, intill en av stadens utfartsvägar och De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar —hjälp dig själv nu och stig ner från korset.” Likaså gjorde översteprästerna och de skriftlärda narr av honom sinsemellan och sade: ”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han som är Messias, Israels konung, nu får han stiga ner från korset, så att vi kan se det och tro på honom.” Också de som var korsfästa tillsammans med honom skymfade honom. Vid sjätte timmen (omkring kl. 12) föll ett mörker kanske orsakat av de stoftmoln som kan följa av sandstormar i öknen och driva in och förmörka solen över hela jorden och varade till nionde timmen (omkring kl. 15). Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst på Arameiska, med de inledande order från Psalm 22: ‘Eloi, Eloi, lema sabachtani?’ (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod intill hörde det och sade: ”Han ropar på Elia.” Det var en vanlig uppfattning bland judarna att profeten Elia kunde komma och rädda en rättfärdig man i nöd. En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin dvs.den enkla dryck som soldater och arbetare släckte törsten med, satte den på en käpp och gav honom att dricka och sade: ”Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom.” Med ett högt rop slutade Jesus att andas. Och då brast förhänget ett tio meter högt draperi som i templet avskilde det allra heligaste i två delar, uppifrån och ända ner. När officeren som stod vänd mot honom såg honom ge upp andan på det sättet sade han: ”Den mannen måste ha varit Guds son.” Längre bort stod också några kvinnor och såg på, och bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor och Salome. De hade följt med honom och tjänat honom när han var i Galileen. Och där var många andra kvinnor, de som hade gått med honom upp till Jerusalem.
Från korset ropar Jesus: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Han hade tagit vårt liv på sig själv. Han hade gjort vårt arbete, mött våra frestelser, och burit våra prövningar. Han hade lidit allt som livet kunde ge. Han hade upplevt både vänners svek och fienders hat. Han hade känt den mest brännande smärta som livet hade att erbjuda. Fram till detta ögonblick hade Jesus gått igenom alla erfarenheter av livet utom en – han hade aldrig känt av följden av synden. Om det är något synd gör, så skiljer det oss från Gud. Det sätter en barriär mellan oss och Gud. Det var den enda mänskliga erfarenhet vilken Jesus aldrig hade gått igenom tidigare. Men nu kom det över honom – inte för att han hade syndat, utan för att för att identifiera sig så fullständigt med vår mänsklighet var han tvungen att gå igenom det. I detta fruktansvärda, dystra, ögonblick identifierade sig Jesus verkligen med människans synd. Denna erfarenhet måste ha varit dubbelt plågsam för Jesus, eftersom han aldrig hade vetat hur det var att vara skild från Gud. Men det är också därför som han kan förstå vår situation så väl och vi aldrig behöver frukta för att komma till honom när synden skiljer oss från Gud. Eftersom han själv har gått igenom det, kan han hjälpa andra som går igenom det. Det finns inget djup av mänsklig erfarenhet som Kristus inte har rört.
När Jesus dör rämnar förlåten i Templet. Vägen till Gud är nu vidöppen. In i det allra heligaste fick endast översteprästen gå en gång om året, på försoningsdagen, men nu är ridån sönderriven och vägen till Gud ligger vidöppen för varje människa.
Helige Gud, tack för att din Sons död på korset har räddat oss från den eviga döden. När ångest drabbar och vi frågar varför du har övergivit oss, bär oss genom mörkret till ljuset i ditt rike. I Jesu namn. Amen.