Johannesevangeliet 21:1–23
Söndagen evangelietext hämtas ur vad de flesta forskare menar är ett tillägg till Johannes-evangeliet – en sorts epilog. Avsnittet inleds med en sorts överskrift som sammanfattar vad den följande skildringen kommer att handla om: Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön.
Det gick till så: Enligt Johannes utspelar sig händelserna i texten vid Tiberiassjön, eller Galileiska sjön som den också kallades. Nu säger inte Johannes det uttryckligen, men enligt den kyrkliga traditionen så var lärjungarna mer specifikt vid en plats som kallas Tabgha, som låg vid den nordvästra delen av sjön, inte långt från Kafarnaum där några av Jesus lärjungar, bl.a. Petrus, bodde. Tabgha är enligt traditionen – och det här är viktigt – platsen där Jesus en gång kallade sina första lärjungar att följa honom.
Efter den inledande notisen fortsätter evangelisten Johannes att berätta vilka lärjungar det var som var där. Han skriver att Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner dvs. Jakob och Johannes och två andra lärjungar som han inte namnger. Dessa lärjungar, sju allt som allt var tillsammans. Och Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” Det kan verka som att detta bara är en notering om vad Petrus och de andra lärjungarna gjorde för stunden, men evangelisten vill samtidigt säga något mer. Att fiska var ju det som de här männen hade gjort innan de blev lärjungar till Jesus (jfr. Matt 4:18–22). Att Petrus och de andra nu gått och fiskat innebar alltså att han hade gått tillbaka sitt gamla liv. Det äventyr som Petrus upplevt med Jesus under de senaste åren verkade vara över. Visst, Jesus var uppstånden, han hade önskat dem sin frid, utgjutit sin Ande över Petrus och de andra, och sänt dem liksom Fadern sänt honom själv. Men Petrus verkar ändå ha varit förvirrad över vad som skulle hända, vad de skulle göra. Kanske var det så att han mest av allt var inte klar över var han och Jesus hade varandra.
Det var inte så konstigt. Strax innan korsfästelsen hade Jesus berättat för sina lärjungar att han skulle bli förråd av en av dem, och lite kryptiskt men med hänvisning till sin död, hade han sagt: ”Dit jag går kan ni inte komma.” (Joh 13:33). Som svar på detta hade Petrus sagt: ”Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Jag skall ge mitt liv för dig.” Men Jesus hade svarat honom: ”Du skall ge ditt liv för mig? Sannerligen, jag säger dig: tuppen skall inte gala förrän du tre gånger har förnekat mig.” (Joh 13) Och mycket riktigt, inte långt efter detta blev det precis som Jesus hade sagt:
Simon Petrus och en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen, och han följde med Jesus in på översteprästens gård, men Petrus stod kvar utanför porten. Den andre lärjungen, han som var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med tjänsteflickan som vaktade porten och tog med sig Petrus in. Men flickan vid porten sade till Petrus: ”Hör inte du också till den där mannens lärjungar?” Han svarade: ”Nej, det gör jag inte.” Tjänarna och vakterna stod och värmde sig vid en koleld som de hade tänt, eftersom det var kallt. Petrus stod där också och värmde sig tillsammans med dem… […] De sade till honom: ”Hör inte du också till hans lärjungar?” Petrus förnekade det: ”Nej, det gör jag inte.” Då sade en av översteprästens tjänare, en släkting till honom som Petrus hade huggit örat av: ”Såg jag dig inte tillsammans med honom i trädgården?” Petrus förnekade det än en gång. Och just då gol en tupp. (Joh 18:15-18, 25-27)
Petrus hade alltså – trots sin egen sturska försäkran om att det aldrig skulle ske, och att han skulle backa upp Jesus om det så kostar honom livet – förnekat sin Herre. Inte en gång, inte två gånger, utan tre gånger. Han hade inga ursäkter för vad han gjort. Detta plågade honom. Han visste att han hade svikit Jesus, sin vän och sin Herre, när han behövde honom som mest. Och visst, de hade träffats sedan detta hänt, men det var ändå något som var ouppklarat mellan honom och Jesus. Som mycket av det andra som Petrus föreslår i evangeliet framstår förslaget om att gå tillbaka till det gamla vanliga och börja fiska som ännu ett exempel på rätt motivation men fel beslut. Han visste inte hur han skulle gå vidare, så han valde att gå tillbaka. Familjen behövde mat på bordet, hyran skulle betalas, barnen behövde kläder, och det här med att fiska det kunde han ju. Så nu var han tillbaka på samma plats som där allting hade börjat, platsen där Jesus en gång kallat honom att följa honom när han stod där och fiskade. Cirkeln var sluten. Men planen fungerade inte.
Evangelisten berättar att De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. Märkligt. De var vana fiskare. De kände den här sjön utan och innan och visste precis var fisken fanns. Men denna natt fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna som fortfarande befinner sig ute på sjön, bara några hundra meter från land, förklarar Johannes lite längre fram förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” Detta måste ju framstått som rätt märkligt. Vad visste egentligen mannen på land om var fisken var i sjön. Men det ringde förmodligen en klocka för lärjungarna. Detta var bekant på något sätt. Samma sak hade ju hänt en gång tidigare. De hade fiskat hela natten utan att få något och så hade Jesus kommit och satt sig i båten och sagt att de skulle lägga ut näten på djupt vatten, och helt plötsligt var näten fulla av så mycket fisk att de höll på att gå sönder (jfr. Luk 5:1-11). Så De kastade ut nätet, och mycket riktigt nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade förstod vem det var som stod och pratade med dem från stranden och han sade då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet och simmade och/eller vadade in till stranden medan De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter.
Då de steg i land fick de se och notera nästa ord en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Återigen verkar det kanske som att Johannes bara noggrant beskriver vad som hände, men notisen om glödhögen har en djupare innebörd och påminner om Petrus förnekelse av Jesus. Det grekiska ordet för ”glödhög” förekommer nämligen bara två gånger i hela Bibeln; här i kap 21 och tidigare i kap 18, när Petrus står vid kolelden inne på översteprästens gård och förnekar Jesus. Detta är ingen slump. Jesus försöker skapa samma atmosfär som när Petrus förnekade honom.
Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som tydligen fortfarande låg kvar i vattnet som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder. Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.
När de hade ätit tog Jesus Petrus med sig och gick lite avsides, vi förstår detta av att det sägs lite längre fram att en av de andra lärjungarna ”följde efter” dem (jfr. v20). Petrus var säkert nervös för vad Jesus skulle säga. Detta var första gången de var ensamma sedan han hade förnekat Jesus och han väntade nog på att Jesus skulle ta upp detta och konfrontera honom. Men då sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär”. Lägg märke till skillnaden mellan de ord Jesus och Petrus använder. Det är en skillnad, både på svenska och på grekiska, mellan att älska respektive att ha någon kär. Att älska är något djupare och starkare. Man kan ha många människor kär, men det är bara några som man älskar. Jesus undrar om Petrus älskar honom mer än de andra. Han sätter fingret på en öm punkt för Petrus med denna fråga – nämligen hans självsäkerhet. ”Petrus, är det verkligen så att du älskar mig mer än alla de andra killarna som sitter där borta, och som varit med de senaste åren?” Och Petrus verkar nu ha kommit till någon typ av självinsikt, om att han inte nödvändigtvis var den ”bäste lärjungen” och svarar Jesus att han vet att han har honom kär. Han är lite försiktigare i sitt ordval, inte lika stursk som han brukar vara. Jesus sade då: ”För mina lamm på bete.”
Jesus har själv beskrivit sig som en herde tidigare i evangeliet och nu ger han samma uppgift till Petrus. Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Jesus ställer frågan än en gång, men nu frågar han inte om Petrus älskar honom ”mer än de andra”, utan bara om han älskar honom. Simon svarade: precis som han gjort tidigare: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” och nu använder Jesus inte ordet ”älskar” utan ”kär”, dvs samma ord som Petrus använt i sina svar, och Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” även om han hade gjort bort sig så borde Jesus veta att det inte hade med hans kärlek till honom att göra och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete.
Jesus är en skicklig själavårdare. Petrus hade förnekat honom tre gånger och nu ger Jesus honom chansen att bekräfta sin kärlek och överlåtelse till honom lika många gånger och på så sätt återgälda den skuld han kände. Men det stannar inte där, Jesus visar fortsatt och förnyat förtroende för Petrus och ger honom ett uppdrag. Petrus får inte bara en klapp på axeln, utan han behövde få höra att Jesus litade på honom. Han behövde ett uppdrag, och det är vad Jesus ger honom.
Samtidigt kan man tänka sig att Petrus var orolig för hur det skulle gå. Hans tidigare misslyckande kastade säkert sin skugga över honom fortfarande. Men så säger Jesus: Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.” Så lägger evangelisten in sin egen förklaring av dessa ord:(Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ”Följ mig!”
De var tillbaka där allting hade börjat. Petrus egen idé hade varit att gå tillbaka till sitt gamla liv, ni minns inledningens ”Jag ger mig ut och fiskar”, men Jesus ville att Petrus skulle gå vidare och han kallar honom på nytt att följa. Jesus har till och med blicken så mycket fäst på framtiden att han talar om Petrus död. Detta kan verka nedslående, men för Petrus måste det ha varit uppmuntrande. Han hade ju proklamerat att han var villig att dö för Jesus, men hade sedan förnekat honom tre gånger. Att nu få höra att han en dag faktiskt skall dö martyrdöden innebar ju att han då skulle hålla fast vid sin tro och vara Jesus trogen trots att det skulle kosta honom livet.
Kanske känner du att du också har misslyckats i din vandring tillsammans med Jesus. Kanske har du också haft goda intentioner, precis som Petrus, men när det väl blev allvar så kunde du inte leva upp ens till dina egna förväntningar, än mindre Guds. Jag tror att Jesus ord till Petrus också är hans ord till de av oss som känner så här. Jesus vill inte att du skall gå tillbaka utan han vill att du skall gå vidare och att du skall följa honom in i den uppgift han har för dig.
Livets Gud, du som skänker oss påskens glädje, låt oss bevara korsets och uppståndelsens evangelium i våra hjärtan så att vi dagligen dör från synden och uppstår till att leva i dig för evigt. Genom Jesus Kristus, vår Herre, som lever och verkar med dig, och den heliga Anden, från evighet till evighet. Amen.