Johannesevangeliet kapitel 10, vers 1-10  

”Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade. Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd. 

Herde-metaforen är mycket vanlig i Bibeln. Detta är inte förvånande, då större delen av Judéen var en central platå, som sträckte sig från Bethel till Hebron. Marken där var till största delen grov och stenig, och området fungerade därför mycket bättre som betesmark än som jordbruksland. Därmed var det oundvikligt att en vanligt förekommande figur just var herden, och denna verklighet satte sitt avtryck på de heliga texterna. 

Herden förde inget enkelt liv. Ingen flock betade utan en herde, och han var aldrig ledig. Fåren fordrade konstant övervakning. Inte bara för de farliga ravinerna och fårens benägenhet för att gå vilse, utan också för att herden var tvungen att skydda flocken mot både vilda djur – särskilt vargar – och tjuvar. Ständig vaksamhet, mod och tålmodig kärlek till flocken, var herdens nödvändiga egenskaper.  

Förhållandet mellan får och herde i Israel/Palestina skiljer sig också en hel del från Sverige. Hos oss hålls får till stor del för deras kött; men i Israel/Palestina till stor del för deras ull. Detta får till följd att fåren ofta är med sin herde under många år och att de utvecklar en mer ”personlig” relation.  

I Gamla Testamentet är både Gud och hans Messias ofta avbildade som en herde, och folket som en flock. Mest bekant är kanske den 23:e Psalmen, ”Herren är min herde, mig skall inget fattas…”  (jfr. Ps 77:20; 79:13); men även folkets ledare beskrivs som herdar (jfr. Jer 23:1–4; Hes 34). Bilden förs sedermera över även till Nya Testamentet, där Jesus beskrivs som ”den gode herden”: han är herden som riskerar sitt liv för att söka och rädda det enda förlorade fåret; han har medlidande med folket eftersom de är som får utan herde; hans lärjungar är hans lilla flock; när han – herden – blir tagen skingras fåren. Ordet och metaforen ”herde” bör alltså måla en bild för oss av Gud kärleks ständiga vaksamhet och tålamod. 

Mer specifikt säger Jesus att han kommit för att människor ”skall ha liv, och liv i överflöd.” Att vara en efterföljare till Jesus – att veta vem han är och vad han menar – är att ha ett överflöd av liv. När vi försöker leva våra egna liv blir det tråkigt och nedslående. När vi vandrar med Jesus följer en ny vitalitet – ett överflöd av liv. Det är först när vi lever med Kristus som livet verkligen blir värt att leva, och vi lever i ordets verkliga bemärkelse. 

Barmhärtige Gud, som lät din Son ge sitt liv för oss för att sedan uppstå, låt honom vara vår herde, och leda oss genom kamp och fara, till vila, glädje och evigt liv. I Kristi, den uppståndnes namn. Amen