Gud – Fader, Son och Ande 

Idag är det heliga trefaldighets dag och temat för denna söndag är Gud – Fader, Son och Ande. Således är det på sin plats att vi påminner oss om en av den kristna trons mest centrala läror och mysterier, nämligen att Gud är treenig.  

Låt oss börja med att notera att själva begreppet ”treenighet” inte hittas i Bibeln. Det är istället resultatet av kyrkans försök att filosofiskt/teologiskt försöka förklara Bibelns samlade vittnesbörd om Fadern, Sonen och Anden, vilka alla framhålls som Gud, men ändå som olika personer. HERREN är en (5 Mos 6:4), och han är Fadern, Sonen och den helige Ande (Matt. 28:19). Som kristna tror och bekänner vi alltså att det bara finns en enda Gud, men att denna Gud är tre personer – eller som kyrkofadern Tertullianus uttryckte det, Gud är ”Ett väsen, tre personer.” Normalt sett reciterar vi under våra gudstjänster, tillsammans med den världsvida kyrkan, varje söndag den Apostoliska trosbekännelsen, enligt vilken vi tror på:

Gud Fader allsmäktig,
himmelens och jordens skapare. 

Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den Helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda. 

Vi tror ock på den helige Ande,
en helig, allmännelig kyrka,
de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv. 

Denna trosbekännelse har sitt ursprung i den fornkristna församlingen på tidigt 200-tal, men sitt kanske tydligaste uttryck fick dock läran om treenigheten i den s.k. Nicenska trosbekännelsen, som formulerades av konciliet i Nicea år 325 och sedan fick sin slutgiltiga utformning vid kyrkomötet i Konstantinopel år 381, och lyder: 

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;  

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; 

och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. 

Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. 

Lägg märke till bekännelsernas grundläggande tre-delade/ledade struktur, och hur de olika delarna fokuserar på gudomens tre personer och deras respektive gärning, men också hur det förtydligas att Jesus är ”av samma väsen som Fadern” och hur Anden inte bara ”utgår av Fadern och Sonen” utan också ”tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras”. Vi tror alltså att Gud – Fadern, Sonen och den heliga Anden – är i fullständig gemenskap, och samtidigt verkar de var för sig.  

Det är alltså avgörande att både enheten och åtskillnaden hålls samman. Men eftersom treenighetensläran framhåller att Gud på ett sätt är en enda, och samtidigt tre, är det inte alltför förvånande att de flesta villoläror vad det gäller treenigheten tenderat betona antingen Guds enhet på bekostnad av hans trefaldighet, eller hans trefalidghet på bekostnad av hans enhet. Men vi tror inte på tre gudar, som må vara förenade i attityd och vilja, men som ändå inte är ”ett” i djupare bemärkelse (triteism), eller att Gud är en person som successivt spelar tre olika roller, eller bär tre olika masker (modalism), utan på en enda Gud, som är tre personer. Fader är Gud, Sonen är Gud, Anden är Gud, men Fadern är inte Sonen och Anden, Sonen är inte Fader och Anden, Anden är inte Fader och Sonen. 

Treenigheten är ett mysterium, och vi måste både inse och acceptera att alla våra försök att förstå och förklara Guds innersta väsen kommer till korta. Vårt språk räcker inte till och vi saknar ord som adekvat uttrycker både åtskillnaden och enheten på en och samma gång. Därmed bör vi också vara försiktiga med förklaringar som liknar treenigheten exempelvis vid vatten i dess tre former, eller vid en treklöver med tre blad som representerar gudomens tre personer, för en vattenmolekyl existerar egentligen inte i tre olika tillstånd samtidigt och jämförelsen leder därmed till modalism, medan treklöverns blad är allt för distinkta och liknelsen leder till triteism. Nej, Gud är ett väsen/tre personer. Treenigheten är alltså ett mysterium. Den är inte en motsägelse, utan en paradox. Gud är mycket större och mycket större än vi kan förstå. 

Samtidigt anar vi att Gud som treenig inte är oändlig ensamhet, utan oändlig kärlek och gemenskap; en gemenskap som öppnas för oss genom Kristus och kommer oss till del i sakramenten. Alltmer indragna i Guds liv, och handlande i världen, kallas vi som Jesu efterföljare och kyrka att förkroppsliga denna kärlek i världen. 

Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla.(2 Kor 13:13) 

Tema: Hjälparen kommer

Johannesevangeliet kapitel 15, vers 26–27 och kapitel 16, vers 1–4  

När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början. Detta har jag sagt er för att ni inte skall komma på fall. De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. Och detta skall de göra därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig. Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det. 

För snart tio år sedan påbörjade jag mina forskarstudier. Under introduktionsdagarna visade man oss nyantagna (och tillika upprymda) doktorander ett diagram över hur de kommande åren förmodligen skulle se ut. Baserat på tidigare erfarenhet visade diagrammet hur vi skulle komma röra oss från blåögd optimism, via en gryende pessimism, rakt ned i dödsskuggans dal – där allt känns hopp- och meningslöst – för att sedan, sakta men säkert, nå en sorts realistisk hoppfullhet, och till slut, med mycket möda och arbete, nå det efterlängtade målet. Det var betryggande att på förhand få veta att det med största sannolikhet skulle komma en kämpig period. När svårigheterna väl kom kunde jag finna stöd i att det var normalt och väntat, och att det fanns en väg framåt. Motståndet i sig var inte ett tecken på att jag var fel ute och borde ge upp. 

Innan Jesus lämnar jorden för att sätta sig på Faderns högra sida, förklarar han för sina lärjungar att vägen framför dem är allt annat än enkel. De skall vittna om honom, och detta kommer att leda till intensivt motstånd. På grund av sitt vittnesbörd skall lärjungarna komma att bli uteslutna ur synagogorna, ja till och med bli dödade. Men Jesus säger dem detta på förhand för att de inte skall komma på fall när så sker. Motståndet är väntat och inte ett tecken på att de är fel ute eller att de gör bäst i att ge upp.  

Jesus vill att vi skall följa honom, men han vill också att vi skall veta vad vi ger oss in på. Även vi bör förvänta oss motstånd och svårigheter när vi vittnar om Jesus. Det hör till. Men han har sänt oss Anden – Hjälparen – för att stå oss bi och vittna tillsammans med oss. Jesus må ha stigit upp till himmelen, men vi är inte ensamma. 

Gud, som är sanningens Ande, låt din nåd vila över oss och led oss djupare in i livet med dig. Vi ber om lyhördhet och frimodighet. I Jesus namn. Amen. 

Apostlagärningarna kapitel 1, vers 1-11  

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.” De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.”  

Lukas inleder Apostlagärningarna – hans berättelse som om den tidiga kyrkans historia – med en återkoppling till den första delen av hans dubbelverk, och skriver: I min första bok Lukasevangeliet, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Bakom vår översättning ”allt som Jesus gjorde och lärde” står det i grekiskan egentligen ”allt som Jesus började göra och lära”. Detta antyder att han ämnar fortsätta sin verksamhet. Men hur skall det gå till om han tas upp till himlen? En ledtråd hittar vi redan i omnämnandet av ”apostlar”, dvs, sändebud/representanter. Jesus avser fortsätta sin egen verksamhet genom sina apostlar efter sin himmelsfärd. Inte bara i bemärkelsen att de skall göra samma saker som han gjort, utan – på ett djupare plan – att han skall fortsätta sin gärning i och genom dem.  

Lukas ger sedan några glimtar från tiden mellan uppståndelsen och himmelsfärden och berättar att Han Jesus framträdde för dem lärjungarna efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Av det Lukas berättar förstår vi att de fyrtio dagarna inte var ett utdraget farväl, utan snarare starten på något nytt. Lärjungarna behövde tydligen bli än mer förvissade om att Jesus verkligen levde, och det fanns uppenbarligen ytterligare undervisning som de behövde ta till sig. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.” Lukas har i sitt evangelium berättat om hur Jesus blev döpt i Anden precis innan han påbörjar sin verksamhet att undervisa och göra under. Nu lovar Jesus att hans apostlar, som skall fortsätta hans arbete, skall ta emot och uppfyllas av samme Ande som han själv tog emot när han trädde fram. Men De lärjungar som hade samlats verkar inte ha förstått vad Jesus talade om, utan frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Men Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” Lärjungarna skulle inte fundera över tider och stunder för Guds plan. Det har Gud full koll på själv. Det är viktigare att de lägger sin tid, energi och fokus på att utföra det uppdrag som Jesus gett dem, nämligen att vittna om honom för hela världen.  

När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.” Lärjungarna hade givits ett uppdrag och  lika lite som de skulle fundera över tider och stunder för Guds upprättande av Israel, var det nu tid att stå och titta mot himlen efter Jesus. När han kommer tillbaka så kommer de att märka det. Nu hade de viktigare saker att göra. Evangeliet skulle ju spridas från Jerusalem till jordens yttersta gräns.  

Berättelsen som sedan följer i Apostlagärningarna är just en skildring av evangeliets spridning, från Jerusalem till jordens yttersta gräns (representerat av Rom). Men som många läsare har noterat så slutar berättelsen lite märkligt, med att Paulus sitter fängslad i Rom. Det känns nästan som att historien inte fått ett riktigt slut. Trots att det finns både historiska och litterära förklaringar till detta, så ligger det även en teologisk poäng i det hela, nämligen att historien fortsätter. Jesus fortsätter verka i världen genom sin kyrka.  

På så vis dras också du och jag in i berättelsen. Jesus ger oss samma uppdrag som han gav apostlarna, att vittna om honom för hela världen; och han ger oss samma kraft för att klara av det, den Helige Ande. Du behöver inte åka till andra sidan jorden för att bli missionär. Det går bra att – likt de första lärjungarna – börja precis där du är. Vi sänds att vittna om honom i Kållered och i hela Mölndal och Göteborg, ända till jordens yttersta gräns. Idag kan du skriva kyrkohistoria!  

Allsmäktige Gud, som sprängt tidens och rummets gränser och upphöjt Kristus till din högra sida, tack för att han alltid ber för oss. Ge oss genom din helige Ande kraft att vittna om honom, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.  

Lukasevangeliet 18:1–8 

¹Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: ²”I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. ³I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ ⁴Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, ⁵men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’” ⁶Och Herren sade: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. ⁷Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? ⁸Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” 

Jesu liknelse berättar om två karaktärer. Å ena sidan hör vi om en domare. Han var sannolikt inte en judisk domare, utan en av de betalda domare som utsetts antingen av Herodes eller av romarna. Sådana var ökända. Om kärande inte hade inflytande och pengar nog för att muta sig till en dom hade hen inget hopp om att någonsin få sitt fall avgjort. Formellt sett kallades dessa domare för dayyaneh gezeroth, vilket betyder ”domare av förbud och straff”, men i folkmun kallades de dayyaneh gezeloth, ”rånardomare”.  

Å andra sidan, möter vi en änka. Hon fungerar som symbolen för alla som var fattiga och försvarslösa. Det var uppenbart att hon, utan resurser av något slag, inte hade något hopp om att någonsin få rätt från en sådan domare. Men hon hade ett vapen… uthållighet. 

Liknelsen jämför inte Gud med en orättfärdig domare, utan kontrasterar honom med en sådan person. Jesus använder sig av ett s.k. qal vachomer-argument, där han argumenterar från ett ”lättare” exempel till ett ”tyngre”. På ett annat ställe (Luk 11:13) använder sig Jesus av samma typ av resonemang när han säger: ”Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?” Jesus poäng är att om en orättvis och rovlysten domare, som varken fruktar Gud eller bryr sig om människor, i slutändan kan tröttas ut och ge en socialt utsatt och maktlös änka rättvisa, hur mycket mer kan vi då inte vara säkra på att Gud – som är en kärleksfull och rättfärdig Fader – kommer att ge sina barn vad de behöver? Även om Jesus lär oss att vara uthålliga i bönen och ropa till Gud dag och natt, är denna liknelse alltså inte en uppmaning att försöka trötta ut Gud genom att tjata sig till det en vill ha, utan en påminnelse om vem vi möter när vi ber, nämligen vår himmelske Fader. Han hör när vi ber och han kommer snart ge oss, kanske inte just det vi ber om, men det han vet att vi behöver. 

Gud, vår tillflykt och vår starkhet, tack för bönens gåva och möjlighet. Hör vår bön, svara oss i din kärlek, handla med oss efter din vilja. Låt vår bön bli en kamp för det god och en vila i dig. I Jesu namn. Amen. 

Tryck på länken nedan för att komma till söndagens predikan, inspelad i Apelgårdens kyrka

https://www.facebook.com/svenskakyrkanimolndal/videos/980808729340021