HELIGA TREFALDIGHETS DAG – MISSIONSDAGEN

Gud – Fader, Son och Ande 

Idag är det heliga trefaldighets dag och temat för denna söndag är Gud – Fader, Son och Ande. Således är det på sin plats att vi påminner oss om en av den kristna trons mest centrala läror och mysterier, nämligen att Gud är treenig.  

Låt oss börja med att notera att själva begreppet ”treenighet” inte hittas i Bibeln. Det är istället resultatet av kyrkans försök att filosofiskt/teologiskt försöka förklara Bibelns samlade vittnesbörd om Fadern, Sonen och Anden, vilka alla framhålls som Gud, men ändå som olika personer. HERREN är en (5 Mos 6:4), och han är Fadern, Sonen och den helige Ande (Matt. 28:19). Som kristna tror och bekänner vi alltså att det bara finns en enda Gud, men att denna Gud är tre personer – eller som kyrkofadern Tertullianus uttryckte det, Gud är ”Ett väsen, tre personer.” Normalt sett reciterar vi under våra gudstjänster, tillsammans med den världsvida kyrkan, varje söndag den Apostoliska trosbekännelsen, enligt vilken vi tror på:

Gud Fader allsmäktig,
himmelens och jordens skapare. 

Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den Helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda. 

Vi tror ock på den helige Ande,
en helig, allmännelig kyrka,
de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv. 

Denna trosbekännelse har sitt ursprung i den fornkristna församlingen på tidigt 200-tal, men sitt kanske tydligaste uttryck fick dock läran om treenigheten i den s.k. Nicenska trosbekännelsen, som formulerades av konciliet i Nicea år 325 och sedan fick sin slutgiltiga utformning vid kyrkomötet i Konstantinopel år 381, och lyder: 

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;  

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; 

och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. 

Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. 

Lägg märke till bekännelsernas grundläggande tre-delade/ledade struktur, och hur de olika delarna fokuserar på gudomens tre personer och deras respektive gärning, men också hur det förtydligas att Jesus är ”av samma väsen som Fadern” och hur Anden inte bara ”utgår av Fadern och Sonenutan också tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras”. Vi tror alltså att Gud – Fadern, Sonen och den heliga Anden – är i fullständig gemenskap, och samtidigt verkar de var för sig.  

Det är alltså avgörande att både enheten och åtskillnaden hålls samman. Men eftersom treenighetensläran framhåller att Gud på ett sätt är en enda, och samtidigt tre, är det inte alltför förvånande att de flesta villoläror vad det gäller treenigheten tenderat betona antingen Guds enhet på bekostnad av hans trefaldighet, eller hans trefalidghet på bekostnad av hans enhet. Men vi tror inte på tre gudar, som må vara förenade i attityd och vilja, men som ändå inte är ”ett” i djupare bemärkelse (triteism), eller att Gud är en person som successivt spelar tre olika roller, eller bär tre olika masker (modalism), utan på en enda Gud, som är tre personer. Fader är Gud, Sonen är Gud, Anden är Gud, men Fadern är inte Sonen och Anden, Sonen är inte Fader och Anden, Anden är inte Fader och Sonen. 

Treenigheten är ett mysterium, och vi måste både inse och acceptera att alla våra försök att förstå och förklara Guds innersta väsen kommer till korta. Vårt språk räcker inte till och vi saknar ord som adekvat uttrycker både åtskillnaden och enheten på en och samma gång. Därmed bör vi också vara försiktiga med förklaringar som liknar treenigheten exempelvis vid vatten i dess tre former, eller vid en treklöver med tre blad som representerar gudomens tre personer, för en vattenmolekyl existerar egentligen inte i tre olika tillstånd samtidigt och jämförelsen leder därmed till modalism, medan treklöverns blad är allt för distinkta och liknelsen leder till triteism. Nej, Gud är ett väsen/tre personer. Treenigheten är alltså ett mysterium. Den är inte en motsägelse, utan en paradox. Gud är mycket större och mycket större än vi kan förstå. 

Samtidigt anar vi att Gud som treenig inte är oändlig ensamhet, utan oändlig kärlek och gemenskap; en gemenskap som öppnas för oss genom Kristus och kommer oss till del i sakramenten. Alltmer indragna i Guds liv, och handlande i världen, kallas vi som Jesu efterföljare och kyrka att förkroppsliga denna kärlek i världen. 

Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla.(2 Kor 13:13) 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.