Kategoriarkiv: Uncategorized

Fjärde söndagen efter trefaldighet

Tema: Att inte döma

Lukasevangeliet kapitel 6:36-42

När jag satt för att försöka hitta en inledande illustration till min predikan över
denna söndags evangelietext – som handlar om att inte döma – påmindes jag
om ett antal tillfällen i mitt liv då jag blivit anklagad, kritiserad och dömd för
saker som personen ifråga varit lika skyldig till själv. Vilka hycklare! Men så slog
det mig, att min reaktion är ju i sig bara ytterligare ett uttryck för den
underliggande problematik som Jesus lyfter fram, nämligen att vi allt som oftast
är blinda för våra egna tillkortakommanden och misstag, även stora sådana,
men snabba att påpeka minsta lilla fel hos människor i vår närhet. Så även jag.
Det är klart att jag lika många gånger dömt andra för saker jag är lika skyldig till
själv. DU kanske känner igen dig själv också?
Vi har många förklaringar för att försvara vårt beteende, men en dömande
inställning till familj, vänner, kollegor, grannar osv är inte bara på sikt
förödande för dessa relationer i sig, utan Jesus säger också att vårt
förhållningssätt och agerande mot våra medmänniskor i detta avseende får
konsekvenser inför Gud.
Jesus ger sålunda sina lärjungar följande uppmaning: Var barmhärtiga, så som
er fader är barmhärtig. I praktiken innebär detta bland annat att inte anklaga,
kritisera, skälla och gnälla på andra. Så Döm inte andra människor för deras fel
och brister, så skall ni inte bli dömda för era. Förklara ingen annan människa
skyldig till vad det nu är för fel ni tycker att de är skyldiga till, så skall ni inte
dömas skyldiga heller när ni gör samma sak. Frikänn andra, så skall ni också bli
frikända. Ge barmhärtighet, förståelse, tålamod, frikännande så skall ni få det
samma tillbaka. Det blir som när ni går till marknaden för att köpa säd, och
säljaren ger Ett gott mått, som han först packat ihop ordentligt, sedan skakat för
att göra plats för mer, och till sist rågat med ytterligare säd så att det flödar över.
Det skall skall ni få i vecket på er mantel att bära hem. För det är en
grundläggande princip att Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp
åt er.”
Men Jesus talar inte bara om en mellanmänsklig princip, utan de passiva
verbformerna (”bli dömda”, ”inte dömas skyldiga”, ”bli frikända”) – vilket var
ett vanligt sätt bland judar att tala om Gud utan att riskera missbruka Herrens

namn – antyder att Gud är inblandad i detta. Gud noterar alltså hur vi
behandlar andra, och behandlar oss därefter. Han har varit barmhärtig mot oss
och förväntar sig att vi i gengäld skall visa barmhärtighet mot våra
medmänniskor.
Han gav dem också en liknelse för att påminna dem om hur olämpliga de
är att agera domare över andra: ”Kan väl en blind leda en blind? Det
underförstådda svaret är: nej. Ramlar inte båda i gropen? Jo, det är klart de gör.
Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin
lärare. Varför ser du den lilla flisan sågspånet i din broders öga när du inte
märker till den enorma bjälken i ditt eget? Hur kan du med ditt förvrängda sätt
att se på saker och ting säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när
du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan
du se klart och ta bort flisan ur din broders.
I ärlighetens namn så tycks den dömande inställning komma tämligen naturligt
för de flesta av oss. Det är knappast något vi behöver anstränga oss för. Att bli
barmhärtig, förstående, tolerant, förlåtande, osv. kräver däremot medveten
ansträngning och arbete. Men det är värt det. Hur tror du det skulle påverka
äktenskap, familjer, bostadsområden, arbetsplatser, föreningar och församlingar,
osv., om de av oss som personligen fått uppleva Guds barmhärtighet, i kraft av
denna erfarenhet, skulle försöka skänka den vidare? Jag tror det skulle vara
fullständigt revolutionerande…
Barmhärtighetens Gud, som upprättar och förlåter, befria oss från vår lust att
döma och fördöma både oss själva och andra. Låt nådens ord förvandla våra
hjärtan och vår värld genom Jesus Kristus. Amen

Tredje söndagen efter trefaldighet

Tema: Förlorad och återfunnen

Lukasevangeliet 15:11–32

Fariséerna blev vid ett tillfälle upprörda över att Jesus umgicks, ja till och med åt, med tullindrivare och syndare. Som religiös ledare och lärare borde han veta bättre. Jesus försvarar och förklarar sig genom att berätta tre liknelser om det som varit förlorat men blivit återfunnet. Efter att ha talat om en herde som har 100 får men ger sig av på jakt efter ett enda bortsprunget får, och en kvinna som vänder upp och ned på hela huset för att finna ett borttappat mynt, säger Jesus följande:

11Han sade: ”En man hade två söner. 12Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Det är lätt att tänka att sonen är en ung man som vill ge sig ut i världen och följa sina drömmar och ber sin pappa om ett förskott på arvet. Men ”förmögenheten” bestod inte av pengar på banken, utan i land, byggnader, djur, verktyg, osv. Det är som om sonen till en jordbrukare ber sin far skriva över ägandet av gården där familjen bor och arbetar och har sitt uppehälle av. För att kunna skifta sin egendom måste fadern inte bara överlåta ägandet till sin son, utan också ge honom tillåtelse att sälja denna, vilket annars var förbjudet så länge fadern levde. I en patriarkal kultur som denna var sonens önskan en fruktansvärt kränkande begäran som i praktiken innebar att han önskade att hans far var död och att han klippte alla band med sin familj. Som svar på hans skymf förväntades hans far slå honom med baksidan av sin hand och driva honom ur huset. Men mot förväntan, Då skiftade fadern sin egendom mellan dem i förskott

Den äldste sonen fick sina två tredjedelar, medan den yngre sin tredjedel (jfr 5 Mos 21:17). 13Några dagar senare hade den yngste sonen äntligen hittat någon som var skrupellös nog att göra affärer med honom sålt allt han ägde likviderat tillgångarna och han gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar. 

14När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. 15Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. 16Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Att vakta svin var spe­ci­ellt förned­ran­de för en ju­de, ef­tersom svi­n ansågs vara ri­tu­ellt ore­na (jfr 3 Mos 11:7), men han var inte bara hungrig utan hade också förlorat familjens pengar, och om han skulle ha någon som helst chans att återvända och återupprätta sin heder var han tvungen att först tjäna tillbaka det han förlorat.

1lib7Då kom han till besinning bokstavligen, ”kom till sig själv”. Här är det viktigt att inte förhasta sig så man tänker att sonen inser vad det är han gjort, ångrar sig och försöker göra bättring, utan han är fortfarande insnärjd i sin självupptagenhet och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. 18Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. 19Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare. Detta är inte en ärlig bekännelse, utan ett inställsamt försök att försöka övertala fadern att låta honom komma tillbaka, 20Och han gav sig av hem till sin far.

Judiska källor berättar om den s.k. kezazah-ceremonin. Om en ung man gift sig med en omoralisk kvinna, eller förlorat familjens förmögenhet bland hedningar – vilket sonen i liknelsen gjort – tog man ett stort lerkärl av den typ man normalt förvarade vatten i, fyllde det med torkade nötter och säd och tog den till torget eller stadsporten, där man symboliskt slog sönder den och officiellt utropade att person X exkommunicerad från resten av samhället. Efter denna ceremoni skulle ingen vilja anställa, föda, upplåta husrum till sonen. Efter kezazah-ceremonin utförts har han inget annat val än att lämna staden.

Men Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och väl medveten om vad som väntade om de andra byborna hann före sprang han emot honom och omfamnade och kysste honom. Detta är slående. I mellanöstern på den här tiden sprang inte en äldre judisk man. För att kunna springa var han tvungen att fästa upp sina kläder, vilket exponerade hans bara ben, vilket ansågs som skamfyllt. Men ändå springer pappan i liknelsen. Fadern var villig att bära skammen för att upprätta sin son.

21Sonen sade som han hade planerat: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ 22Men innan han hinner komma till den tredje delen av sitt försvarstal, ”Låt mig få gå som en av dina daglönare”. avbryter fadern och sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt som jag annars bara bär på de stora högtiderna och klä honom i den, och sätt en signetring på hans hand så att han kan underteckna dokument vilket signalerar att fadern litar på honom och sätt skor på hans fötter. När vi går tillbaka till byn kommer folk att se att vi försonats och respektera honom för min skull. 23Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. 24Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.

25Men den äldste sonen var ute på fälten och arbetade, som han förmodligen alltid gjorde, och visste inte att hans bror kommit hem. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Som äldste son borde han inkluderats i beslutet om att hålla en fest och varit värd för festligheterna. Han anar oråd. Han borde gått in, men 26Han kallade istället på en av tjänarna eller snarast en av de små pojkarna som var med i utkanten av festen och frågade vad som stod på. 27Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen. Att sonen kommit hem välbehållen betyder inte att han kommit hem utan skada, utan att fadern tagit emot honom i frid, dvs. inte i ilska i avvaktan på att brodern skall hållas ansvarig för vad han gjort. Domen är alltså redan avkunnad och den äldre sonens perspektiv har inte tagits hänsyn till..’ 28Då blev han arg och ville inte gå in. Vilket skämde ut hans far.

Fadern som förväntades ignorera sin oförskämde son, pausade nu musiken och serveringen av maten och kom ut och försökte tala honom till rätta, 29men den äldre sonen tycker att hans far är orättvis och han svarade: ’Här har jag tjänat dig som en slav i alla dessa år och till skillnad från min yngre bror aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. 30Men när han kommer hem, och notera vad han kallar honom för: din son, inte min bror som har levt upp din egendom tillsammans med horor vilket han egentligen inte vet att hans bror gjort, men förmodar och anklagar honom för, då slaktar du gödkalven.’ 

Men 31Fadern som förväntades tillrättavisa sin son och säga att det är nog, väljer att än en gång visa kärlek sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.  Du har inte förlorat din plats och roll som äldste son 32Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”

Åhörarna väntar ivrigt på upplösningen. Vad skall den äldre sonen göra? Men Jesus slutar där. Han säger inget mer, och på så sätt bollar han tillbaka frågan till fariséerna. Hur skall de tänka och agera i förhållande till tullindrivarna och syndarna, vilka symboliserats av den yngre brodern i liknelsen.

Men liknelsen ställer också oss inför en fråga. Vi talar brukar tala om Liknelsen om den förlorade sonen, i singular. Men Jesu miniatyr-drama är egentligen en berättelse om två förlorade söner. I bägge fallen är relationen till fadern trasig och i behov av försoning. Vem av sönerna liknar du mest?  Är det ”svinet” till yngre son, eller den äldre bror-duktig? Oavsett vem du identifierar dig med, så talar Jesus starkt om att Gud älskar oss oavsett vad, och att vi skall ta efter hans exempel att älska även de som vi kan tycka är bortom räddning.

Midsommardagen

Tema: Skapelsen

Markusevangeliet kapitel 6, vers 30-44

Apostlarna samlades hos Jesus och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om. Han sade till dem: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma. Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann före dem. När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge. När det redan var sent på dagen kom lärjungarna till honom och sade: ”Trakten är öde och det är sent. Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.” Han svarade: ”Ge dem något att äta, ni själva.” — ”Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer och ge dem att äta?” frågade de. Han sade: ”Hur många bröd har ni? Gå och se efter.” De tog reda på det och sade: ”Fem bröd, och så två fiskar.” Då lät han dem säga åt folket att slå sig ner i matlag där det fanns grönt gräs. Och de lade sig ner i grupper om hundra eller femtio. Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick. Alla åt och blev mätta, och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. Det var fem tusen män som hade ätit.

Upprinnelsen till de händelser som utspelar sig i dagens evangelietext är att lärjungarna nyss kommit tillbaka från sitt första missionsuppdrag på egen hand (jfr 6:7–13). 30Apostlarna samlades hos Jesus förmodligen i Kapernaum där de hade sin bas och utgångspunkt och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om. De var säkerligen glada och upprymda, men Jesus såg också på dem att de var slitna och i behov av vila, så 31Han sade till dem: ”Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.” Och så förklarar Markus, att Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. 32De gav sig av i båten och seglade till en öde trakt förmodligenområdet kring Betsaida (jfr Luk 9:10) för att vara ensamma. 

33Men man såg att de for och från land kunde man följa vart båten styrde och många fick veta det, och från alla städerna längs med vägen mellan Kapernaum till Betsaida skyndade folk dit till fots och hann före dem. 

34När han steg i land på den normalt sett öde platsen fick han se en stor skara människor ståoch vänta på dem. Man hade inte blivit förvånad om Jesus blivit irriterad vid det här laget. Men trots att hans lärjungar hade ett påtagligt behov återhämtning och att han själv tagit med sig med för att komma bort från folket, så berättar Markus att Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge. Man kan bara spekulera över vad de trötta och hungriga lärjungarna tänkte.

Och Jesus nöjer sig inte med en andakt med en kort betraktelse, utan dagen går, solen börjar sänka sig, och det börjar bli dags för middag, och 35När det redan var sent på dagen kom lärjungarna som uppenbarligen tyckte att det var nog med undervisning för en dag till honom och sade: ”Trakten är öde och det är sent. 36Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.” Underförstått: skicka iväg dem så att vi får äta och vila ifred.

Men 37Han svarade: ”Ge dem något att äta, ni själva.”

Lärjungarna tyckte att det var ett absurt förslag – ”Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer eller dagslöner och ge dem att äta?” frågade de. De hade förmodligen inte så mycket pengar ens i sina besparingar, än mindre på sig.

Men Jesus har en plan.38Han sade: ”Hur många bröd har ni? Gå och se efter.” Förmodligen hade de tagit med proviant som låg kvar i båten nere vid sjön.

De tog reda på det och sade: ”Fem små bröd, och så två torkade och saltade fiskar till pålägg.” Dettavar inte ens mat nog att mätta sig tolv lärjungar.

39Då lät han dem säga åt folket att slå sig ner i matlag där det fanns grönt gräs. Så lärjungarna går runt i folkskaran och ropar att folket skall sätta sig ned i grupper. 40Och de lade sig ner i grupper om hundra eller femtio. 41Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen som man ofta gjorde när man bad och läste tackbönen: ”Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden.”. Sedan bröt han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick. 42Alla åt och blev mätta, 43och man plockade till slut tolv korgar fulla med brödbitar och fisk som blivit överDetta trots att 44Det var fem tusen män och säkert minst lika många kvinnor och barn (jfr Matt 14:21) som hade ätit.

Evangelietexten talar om ett problem i behov av en lösning; femtusen män plus kvinnor och barn som är hungriga och behöver få mat. Lärjungarnas lösning är att skicka iväg folket så får de lösa problemet på egen hand. Ett annat alternativ hade varit att Jesus löste det själv. Han som botar sjuka, väcker upp döda, går på vatten, osv. skulle säkert kunna förvandla stenar till bröd. Men Jesus väljer att engagera och involvera lärjungarna i lösningen av problemet: ”Ge dem något att äta, ni själva”, säger han. Men när de jämför det enorma problemet med sina egna futtiga resurser blir de missmodiga.

Det är lätt att känna igen sig själv i lärjungarna. Både som enskilda troende, och tillsammans som kyrka, ställs vi stundtals inför enorma utmaningar. Vi vet från erfarenheten hur lätt det är att avfärda problemen med att antingen tänka att Gud får lösa det på egen hand, eller att någon annan får ta hand om det, eftersom det egentligen inte är mitt/vårt problem. Men det verkar som att Gud ofta vill involvera oss i lösningen. Han frågor oss: Vad har du? Vad kan du göra? Hur ofta tittar vi då inte, likt lärjungarna, på det vi har, och tänker att det är långt från tillräckligt för att göra det Gud ber oss om. Det är alldeles riktigt. Fem frallor och lite pålägg mättar inte tusentals människor. Inte i sig själva. Men evangelietext uppmanar oss att inte se på problem och utmaningar i ljuset av våra egna resurser, utan att frimodigt bära det vi är, har och kan inför Gud, så att han kan välsigna det. Om vi ger och gör vad vi kan, så är Gud mäktig att med resten. Det lilla vi har blir stort i Jesu händer. Amen.

O Gud, som är alltings skapare och vill bevara allt som lever, du som låter oss glädjas över ljuset, sänd din Ande att förnya jordens anlete. I dig är det som vi lever, rör oss och är till. Amen.

Första söndagen efter trefaldighet

Tema: Vårt dop

Matteusevangeliet kapitel 3, vers 11-12

Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”

Där vi kommer in i Matteus berättelse är Johannes Döparen i full färd med att förkunna himmelrikets ankomst och döpa människor i Jordanfloden. Utöver stora folkskaror, berättas det att många fariséer och saddukéer kommit ut till Johannes för att bli döpta av honom. Åtminstone står det så i Bibel 2000. Men vad Matteus säger är snarare bara att de ”kommit till hans dop”, inte för att själva låta sig döpas, utan för att kritiskt inspektera vad som försiggick. Johannes kallar dem för ”huggormsyngel”, och säger till dem att de inte skall inbilla sig att de kan undkomma Guds kommande dom med hänvisning till sitt avlägsna släktskap med Abraham. De måste också bära ”sådan frukt som hör till omvändelsen” (3:8). Detta innebär att de dels behöver låta döpa sig som ett tecken på omvändelse, men framförallt också att de behövde börja leva på ett nytt sätt i enlighet med sitt dop. För yxan är redan satt till roten på träden, säger Johannes, och varje träd – även döpta Abrahams-ättlingar – som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden, säger Johannes. Bilden är hämtad från Gamla Testamentet, där profeter som Jesaja (5:1–7) och Jeremia (11:16) jämfört gudsfolket med ett träd eller en plantering, och dess frukt med ett liv i enlighet med Guds vilja. Men genom att tala om träden i flertal understryker Johannes att var och en skall dömas för sig. Gudsfolket är under omdaning och det är inte nog att ha Abraham som förfader –  ”…Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar.” (3:9) – utan var och en måste personligen omvända sig och personligen leva ett rättfärdigt liv.

Johannes fortsätter, och även om han talar i första hand till fariséerna och saddukéerna så är hans ord relevanta för folkskarorna med. Han säger: 11Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig dvs Jesus är starkare än jag, och jag är inte värdig att utföra det bokstavliga slavgörat att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Här måste vi vara försiktiga så att vi inte läser in Apostlagärningarnas skildring av de första kristnas dop i den helige Ande, då tungor som av eld fördelade sig på de troende (jfr. Agp 2:1–4). Vad Döparen säger är snarare att när Messias kommer så skall han skilja mellan människor beroende på om de faktiskt omvänt sig eller inte, inte bara på basis av om de låtit döpa sig eller inte. De verkligen omvända skall han döpa med helig Ande och låta bli del av det av gudsfolket, medan de övriga skall bli döpta med eld, dvs. straffade genom att kastas i den eviga elden (jfr 25:41).

För att verkligen driva hem sin poäng målar Johannes Döparen upp en verbal bild för sina åhörare. Han säger om Jesus att 12Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.” Bilden som hämtas från jordbruket var sannolikt bekant för de första åhörarna. De visste att efter det att vetet skördats, och eventuellt ogräs rensats bort och bränts upp (jfr Matt 13:24–30), bars det till tröskplatsen – en yta av sten eller hårt packad jord (inte sällan med en kant runt) – ofta på en höjd. Där lades det på marken och man tröskade skörden – dvs. skiljde på agnarna och vetet – genom att trampa eller dra en släde över den, så att det hårda ytterhöljet (agnarna) krossades och skiljdes från kärnan (jfr. Luk 6:1). Blandning av agnar och vete på marken rensade man sedan med hjälp av ett verktyg liknade en högaffel eller kratta – den s.k. kastskoveln – med vilken man kastade upp det den blandade skörden i luften, så att vinden kunde blåsa bort de lättare agnarna medan den tyngre säden föll tillbaka till marken. Säden samlades sedan ihop från tröskplatsen för förvaring tills det var dags att mala den till mjöl, medan agnarna krattades ihop och brändes upp.

Johannes döparen använder alltså en välkänd sedvana inom jordbruket för att tala om vad Jesus kommit för att göra, nämligen att skilja mellan goda och onda. De som nu låtit döpa sig skulle veta att dopet i sig inte var något magiskt skydd inför domen. Den sista gallringen väntade fortfarande och det gällde att förbereda sig.

På samma sätt är det med oss. Ingen av oss kan förlita sig på släktskap med någon annan för sin räddning undan Guds kommande dom. Vi kanske inte kan hänvisa till något biologiskt släktskap med Abraham, men det spelar heller ingen roll att man vuxit upp i en kristen familj, är pastors-son/dotter, eller att både farfar och farfarsfar varit predikanter. Ingen av oss kan förlita sig på någon annan människas rättfärdighet. Omvändelsen och dopet är något personligt.

Jag hoppas du inte missförstår mig nu, och tänker att jag förminskar dopets kraft och betydelse, eller förkunnar självrättfärdighet. Matteusevangeliet har mer att säga som kompletterar den bild av frälsning som framkommer här. Likväl är denna texts budskap att vi inte heller ska förlita oss på bara vårt dop som om att det är tillräckligt i sig självt. Dopet är ett sakrament och Gud föder oss på nytt, men den nya födseln måste också följas av ett nytt liv präglat av rättfärdighet. Abrahams sanna ättlingar, arvtagarna till de löften som Gud gav till Abraham, är de som bär rättfärdighetens frukt och lever sina liv i enlighet med Guds vilja. Ingen av oss lyckas med detta till fullo – vi faller i ärlighetens namn rätt långt därifrån – men detta fråntar oss inte ansvaret att så långt det kommer an på oss leva i vårt dop.

Livets Gud, tack för att du genom dopet förenar oss med Kristus i hans död och uppståndelse. Hjälp oss att dag för dag leva i vårt dop och mogna i vår tro. I Jesu namn. Amen

Heliga trefaldighets dag eller missionsdagen

Tema: Gud – Fader, Son och Ande

Johannesevangeliet kapitel 11, vers 18-27

Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.” Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”

Flaggan vajade på halv stång och det var sorg i Betania. Jesu vän, Lasarus, hade dött efter en tids sjukdom. Så fort Lasarus insjuknat hade hans systrar – Marta och Maria – sänt bud till Jesus och bett honom komma för att bota sin vän. Men dagarna gick. Jesus kom aldrig. Lasarus dog. Först efter att Lasarus legat i graven i fyra dagar behagar Jesus dyka upp.

Evangelisten Johannes förklarar att byn 18Betania där de tre syskonen bodde låg inte långt från Jerusalem, bara ungefär en halvtimmes väg (bokstavligen 15 stadier=3km) därifrån, på andra sidan Olivbergets krön19och många judar dvs. människor från Judéen, förmodligen från Jerusalem hade kommit ut till Betania och Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. I det varma medelhavsklimatet var det ju sed att begrava den döde näst intill omedelbart, och sedan följde en veckas sorg då vänner och släktingar kom och hälsade på den sörjande familjen.

20När Marta hörde att Jesus var på väg till dem gick hon ut och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma i husetJohannes avslöjar inte varför Maria väljer att stanna hemma. Kanske kände hon ett ansvar att ta hand om hemmet och representera familjen inför alla människor som kommit till dem. Bilden vi får av Maria och hennes syster i Lukas 10:38–42, är i mångt och mycket den samma. Maria tar ansvar för det praktiska, medan Marta vill vara i Jesu närhet. Men vi kan ana att Maria inte var helt nöjd med hur Jesus hanterat beskedet om att Lasarus var sjuk och behövde hans hjälp.

Marta kände förmodligen likadant som sin syster, men bestämmer sig för att konfrontera Jesus direkt. Hon går rakt på sak, och21Marta sade förebrående till Jesus: »Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.  Men samtidigt som hon är kritisk till hur Jesus har hanterat situationen, bär hon på ett hopp och hon tillägger: 22Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.« Underförstått, om du ber Gud att han skall uppväcka Lasarus från de döda så kommer han att göra det.

23Jesus sade: »Din bror kommer att uppstå.«

24Marta tycks uppfatta Jesu ord som allmän sympati och/eller en religiös plattityd och svarade på ett lika religiöst korrekt sätt med att säga: »Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen någon gång i framtidenDet är nästan som att hon reciterar en trosbekännelse, som när vi i våra gudstjänster läser den apostoliska trosbekännelsen och bekänner att: ”Vi tror på… de dödas uppståndelse och ett evigt liv.” Det är ett fantastiskt hopp, men det är samtidigt – om vi skall vara helt ärliga – abstrakt, teoretiskt, avlägset.

Men det finns en annan sida av uppståndelsen som på ett mer intimt sätt hänger ihop med Jesus själv. 25Då sade Jesus till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, 26och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Detta betyder att för den som lever i tro på Jesus så är den kroppsliga döden inte någon verklig död. Den är en övergång till något nytt. Även om den troende människan dör kroppsligen, så kommer hon att uppstå till nytt liv med en ny kropp. Det eviga livet har redan börjat, här och nu, tillsammans med Jesus. Tror du detta?« frågar Jesus Marta.

27Hon svarade: »Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.« Marta förstår att tron på uppståndelsen inte enbart handlar om att sätta sitt hopp till att något skall hända först vid tidens slut, utan att framtiden har tagit kroppslig gestalt i Jesus redan nu.

Tanken på uppståndelsen kommer oss olika nära i olika skeden av livet, och det är skillnad på att bekänna tron på uppståndelsen i recitationen av trosbekännelsen under en gudstjänst, respektive när en närstående har dött. Som Marta kan vi vara frustrerade över att Gud inte gripit in. Vi får vara det. Gud är stor nog att hantera våra frustration, frågor och anklagelser. Men evangelietexten påminner oss om att hoppet om uppståndelse inte är en abstrakt teori eller lärosats, utan en person. I sorgens mörka natt vill Jesus själv komma till oss, så som han kom till Marta och Maria.

Treenige Gud, du är större än vad ord kan utsäga. Av dig och genom dig och till dig är allting. Vi prisar ditt namn. Dig, helige Gud, tillhör all ära. Amen

Pingstdagen

Apostlagärningarna kapitel 2:1-11 

Något bland det sista Jesus gör innan sin himmelsfärd är att han ger sina lärjungar ett uppdrag – och inte vilket uppdrag som helst. I Apostlagärningarnas första kapitel läser vi hur Jesus säger till dem att de skall vittna om honom i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns. Jesus ger alltså sina lärjungar uppdraget att föra ut det glada budskapet om honom själv över hela jorden. En fullständigt övermäktig uppgift. Inte bara för elva unga män, som saknade mycket av det man annars skulle räkna som nödvändiga kvalifikationer, utan redan i sig själv. Men uppdraget att evangelisera världen är inte allt som Jesus säger. Beskrivningen av uppdraget föregås också av ett löfte om kraft, och Jesus uppmanar lärjungarna att vänta i Jerusalem tills att de blivit döpta i den helige Anden. 

Där vi kommer in i berättelsen är det femtio dagar efter påsken, då Jesus dött och uppstått, och Lukas berättar att När nu pingstdagen som var en av de tre stora vallfärdshögtiderna, då många judar reste till Jerusalem för att bära fram det första av skörden som offer till Gud i templet, kom var de alla församlade de elva apostlarna, Maria Jesus mor, Jesu bröder och några fler – allt som allt omkring 120 personer. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, plötsligt börjar det låta som att det blåser upp till storm och dånet det fyllde hela huset där de satt. Men det är inte bara ett ljud som hörs, utan De såg också hur tungor som av eld alltså inte av eld, utan ”som av eld” fördelade sig och stannade på var och en av dem. Detta är viktigt. På Gamla Testamentets tid fylldes bara särskilda personer av den helige Ande, men här uppfylls profeten Joels ord om att det ska komma en tid då alla kan bli fyllda av Guds Ande (Joel 2:28– 32). Så tungorna som av eld stannar inte – som man annars kunde vänta sig – bara på apostlarna, som ju hade en särskild kallelse och ämbete, utan på var och en av de etthundratjugo, och Lukas skriver att Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Andens kraft börjar lärjungarna tala språk som de aldrig hade lärt sig. 

Lukas fortsätter att berätta att det I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. Antingen menar Lukas att de bodde där under högtiden, eller högtiderna – många stannade ju i Jerusalem för att kunna fira både påsk och pingst – eller att de hade bosatt sig i den heliga staden efter att tidigare ha levt i förskingringen. Det var ju faktiskt så att större delen av det judiska folket 

vid denna tid bodde utanför löfteslandet, och en del av dem flyttade tillbaka till sina fäders land och bosatte sig gärna i Jerusalem, den plats där man tänkte sig att Messias en gång skulle uppenbara sig. 

Hur som helst När dånet ljöd samlades hela skaran av fromma judar, och förvirringen blev stor bland dem när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de till varandra: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? De här människorna borde prata Arameiska och/eller hebreiska, på sin höjd kanske lite grekiska och latin, men här står de och pratar alla möjliga olika språk. Just Galiléer ansågs dessutom allmänt som obildade och hade en särskild, enligt många lite konstig, dialekt, så det var konstigt att de kunde prata så många olika språk. 

Sedan följer en lång lista över de länder och folk från vilka de som bevittnade pingstdagens under kom ifrån. Syftet med den uppräkningen är inte att vara uttömmande, utan snarare att ge exempel på spridningen och bredden av de folk som fick höra evangeliet. Lukas berättar hur de sa att: Vi är parther, meder, elamiter dvs hemmahörande i området kring nuvarande Iran, vi kommer från Mesopotamien dagens Irak, Judeen där Jerusalem låg, och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien alla områden i dagens Turkiet, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen i norra Afrika, vi har kommit hit från Rom i Italien, vi är både judar från födseln och proselyter som konverterat, vi är kretensare från ön Kreta och araber från Saudiarabien — ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: »Vad betyder detta? 

Ja vad betyder detta? Undret med tungotalet är inte häftigt trick för att påkalla uppmärksamhet eller fånga människors intresse – även om detta också sker – utan något som är intimt sammankopplat med missionsbefallningen och uppdraget att föra budskapet om Jesus till jordens yttersta gräns. Det är som att missionsbefallningen symboliskt och i miniatyr uppfylls på en och samma gång mitt i Jerusalem. Istället för att gå ut i världen till alla världens folk, så har världens folk nu kommit till Jerusalem, och får där höra budskapet om Jesus. Genom Pingstdagens språk-under gör Gud alltså klart att evangeliet skall nå ut till alla folk. Tidigare hade församlingen fått uppdraget att föra budskapet om Jesus till alla folk, nu hade de bevisligen också fått kraften för det. 

Trots att vi aldrig läser om en liknande händelse igen, så förstår vi av den fortsatta berättelsen i Apostlagärningarna att Guds Ande fortsätter att fylla och verka genom de troende. Inget av detta har ändrats till idag. Lika lite som att kyrkans uppgift att vittna om Jesus har ändrats, har kraften till att utföra detta uppdrag bytts ut. Gud vill att vi skall fyllas av hans Ande och låta honom verka genom oss. Det är min bön och förhoppning att du idag skall öppna ditt hjärta och låta dig fyllas av Guds helige Ande Amen 

KRISTI HIMMELSFÄRDS DAG Tema: Herre över allting

Apostlagärningarna kapitel 1, vers 1-11 

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.” De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.” 

Lukas inleder Apostlagärningarna – hans berättelse som om den tidiga kyrkans historia – med en återkoppling till den första delen av hans dubbelverk, och skriver: I min första bok Lukasevangeliet, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Bakom vår översättning ”allt som Jesus gjorde och lärde” står det i grekiskan egentligen ”allt som Jesus började göra och lära”. Detta antyder att han ämnar fortsätta sin verksamhet. Men hur skall det gå till om han tas upp till himlen? En ledtråd hittar vi redan i omnämnandet av ”apostlar”, eller sändebud/representanter som man också skulle kunna översätta. Det verkar som att Jesus planerar fortsätta sin egen verksamhet genom sina apostlar efter sin himmelsfärd. Inte bara i bemärkelsen att de skall göra samma saker som han gjort, utan – på ett djupare plan – att han skall fortsätta sin gärning i och genom dem. 

Lukas ger sedan några glimtar från tiden mellan uppståndelsen och himmelsfärden och berättar att Han Jesus framträdde för dem lärjungarna efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Av det Lukas berättar förstår vi att de fyrtio dagarna inte var ett utdraget farväl, utan snarare starten på något nytt. Lärjungarna behövde tydligen bli än mer förvissade om att Jesus verkligen levde, och det fanns uppenbarligen ytterligare undervisning som de behövde ta till sig. 

Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.” Lukas har i sitt evangelium berättat om hur Jesus blev döpt i Anden precis innan han påbörjar sin verksamhet att undervisa och göra under. Nu lovar Jesus att hans apostlar, som skall fortsätta hans arbete, skall ta emot och uppfyllas av samme Ande som han själv tog emot när han trädde fram. 

Men De lärjungar som hade samlats verkar inte ha förstått vad Jesus talade om, utan frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” 

Men Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” Lärjungarna skulle inte fundera över tider och stunder för Guds plan. Det har Gud full koll på själv. Det är viktigare att de lägger sin tid, energi och fokus på att utföra det uppdrag som Jesus gett dem, nämligen att vittna om honom för hela världen. 

När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.” Lärjungarna hade givits ett uppdrag och 

lika lite som de skulle fundera över tider och stunder för Guds upprättande av Israel, var det nu tid att stå och titta mot himlen efter Jesus. När han kommer tillbaka så kommer de att märka det. Nu hade de viktigare saker att göra. Evangeliet skulle ju spridas från Jerusalem till jordens yttersta gräns. 

Berättelsen som sedan följer i Apostlagärningarna är just en skildring av evangeliets spridning, från Jerusalem till jordens yttersta gräns (representerat av Rom). Men som många läsare har noterat så slutar berättelsen lite märkligt, med att Paulus sitter fängslad i Rom. Det känns nästan som att historien inte fått ett riktigt slut. Trots att det finns både historiska och litterära förklaringar till detta, så ligger det även en teologisk poäng i det hela, nämligen att historien fortsätter. Jesus fortsätter verka i världen genom sin kyrka

På så vis dras också du och jag in i berättelsen. Jesus ger oss samma uppdrag som han gav apostlarna, att vittna om honom för hela världen; och han ger oss samma kraft för att klara av det, den Helige Ande. Du behöver inte åka till andra sidan jorden för att bli missionär. Det går bra att – likt de första lärjungarna – börja precis där du är. Vi sänds att vittna om honom i Kållered och i hela Mölndal och Göteborg, ända till jordens yttersta gräns. Idag kan du skriva kyrkohistoria! 

Allsmäktige Gud, som sprängt tidens och rummets gränser och upphöjt Kristus till din högra sida, tack för att han alltid ber för oss. Ge oss genom din helige Ande kraft att vittna om honom, Jesus Kristus, vår Herre. Amen. 

BÖNSÖNDAGEN Tema: Bönen

Matteusevangeliet 6:5–8

5När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. 6Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. 7Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. 8Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. 

Min fru och jag försöker lära våra barn att be, och varje kväll ber någon av oss aftonbön med pojkarna. Först ber vi Gud som haver tillsammans, och sedan ber den av oss som nattar dem en fritt formulerad bön med egna ord. Vi tackar för Guds närvaro under dagen, ber om förlåtelse för misstag, lyfter upp familj och vänner i förbön, och lägger natten och den kommande dagen i Guds händer. 

Med denna rutin hoppas vi att bön skall bli en naturlig och självklar del av våra barns dag, och att de skall lära sig sätta ord på sina egna tankar inför Gud, men också att de skall ha en sorts mall för de stunder när de egna orden tryter. Vi gör inte detta för att någon av oss är expert på att be, utan för att vi tror at bön är viktigt. Vi vill att våra barn skall komma underfund med att de har möjlighet att tala med sin himmelske far om allt; det som gör dem glada och de är tacksamma över, om det som de ångar, och det som de oroar sig för. 

Jesus lärde sina lärjungar att be. Han gav dem dels en ”mall”, Fader vår, men talade också om mer bakomliggande motiv och mekanismer som påverkar hur vi ber. I Bönsöndagens evangelietext, som hämtas från Matteus 6:5–8, lär Jesus lärjungarna om bön genom två varnande exempel. Det första kopplar han samman med de s.k. ”hycklarna”, vilket här syftar på de skriftlärda och fariséerna. Jesus säger att 5När ni ber vilket han förutsätter att hans efterföljare gör, skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be offentligt i synagogorna och i gathörnen vilket inte var fel i sig, men problemet var att de inte gjorde det av kärlek till Gud, utan för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har därför redan fått ut sin lön. Vilket fiasko. Den enda lön de fick var människors beundran, men de gick samtidigt miste om det bönesvar som bara Gud kan ge. 

6Nej, när du ber, fortsätter Jesus, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din himmelske fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. När vi läser uppmaningen att ’gå in i sin kammare’ för att be, så tänker nog många av oss att det är en uppmaning att gå in på sitt rum där hemma och stänga dörren. Men det är tveksamt att det var vad Jesus talade om. Bara några versar senare kommer ju Jesus att lära sina lärjungar bönen Fader vår, vilket är en bön som är tänkt att bes tillsammans, vilket man kan se på pluralformerna: Vår fader…ge oss idag… förlåt oss våra skulder, osv. Problemet är inte så mycket gemensam eller offentlig bön i sig, som de felaktiga bakomliggande motiven. 

Det finns dock en annan förklaring till vad Jesus talar om. Många judar bar en böneschal – en s.k. tallit – vilken man drog över huvudet och stängde in sig i när man skulle be (se bilden). Detta var förmodligen den ” kammare” som Jesus talade om. Där inne såg man ingen, och andra kunde inte heller se en själv, utan fokus kunde riktas mot Gud. 

Det andra felaktiga sättet att be förknippar Jesus med hedningarna, dvs. icke- judrarna. Han fortsätter och säger: 7Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna som ofta använde så många olika gudsnamn och magiska ord som möjligt i sina böner, eftersom; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull som om de var nyckeln till att få det de ville ha. 8Gör inte som de, ty er fader i himmelen vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. 

Det sista uttalandet är betydelsefullt och antyder att bön i första hand inte handlar om att vi skall berätta för Gud vad vi behöver. Det vet han redan. Den himmelske fadern känner sina barn och alla våra behov. Bön är inte att delge Gud en önskelista, utan ett innerligt samtal och umgänge med Gud. 

Nästa gång du ber, påminn dig om detta: att bön är ett samtal mellan dig och din himmelske fader som redan vet vad du behöver och be därefter. 

Gud, vår tillflykt och vår starkhet, tack för bönens gåva och möjlighet. Hör vår bön, svara oss i din kärlek, handla med oss efter din vilja. Låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i dig. I Jesu namn. Amen

FEMTE SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN Tema: Att växa i tro

Johannesevangeliet kapitel 17, vers 9-17 

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas. Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt. Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning. 

För ett antal år sedan lyssnade jag till en predikan där predikanten citerade aposteln Paulus ord: ”Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.” Onekligen ett mycket vackert, och dessutom insiktsfullt uttalande, men… det var ju faktiskt inte Paulus som sa det, utan kyrkofadern Augustinus. Det finns fler exempel på bevingade ord som påstås komma från Bibeln, fast de egentligen inte gör det. Vem har inte hört – eller själv sagt – att Bibeln säger att ”Guds vägar äro outgrundliga”, att ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” eller, den kanske vanligast av dem alla, att vi som troende ”skall leva i världen, men inte av världen. 

Trots att det sistnämnda inte är ett exakt citat av någon specifik bibeltext är det likväl en teologisk princip med biblisk förankring, bl.a. i denna söndags evangelietext, som hämtas ur Jesu avskedstal till sina lärjungar i Johannesevangeliet. I avskedstalet har skillnaden mellan de människor som tagit emot respektive förkastat Jesus blivit allt tydligare. Jesus säger om lärjungarna att de inte tillhör världen, liksom han själv inte tillhör världen, men likväl så skall de stanna kvar i världen medan han återvänder till Fadern. 

En överhängande frestelse och fara, både för kyrkan och för den troende individen, är att hon drar sig undan världen – på ett eller annat sätt. Det är förståeligt, men att ta undan det lilla ljus som finns innebär samtidigt att fördöma världen till mörker. Jesus ber inte att Gud skall ta dem ut ur världen utan att han skall bevara dem för det onda”, eller ”den onde” som man också kan översätta. 

Eftersom den troende inte hör till världen, så kommer allt som står emot Gud – världen, köttet, djävulen – försöka locka henne i endera av två riktningar: antingen ut ur världen (isolering); eller in i världen (världslighet). Med andra ord, antingen dras ljuset undan, eller så kvävs det. Inget är ett bra alternativ. Vad den troende uppmanas till i evangelietexten är istället att vara kvar i världen, utan att för den sakens skull vara av världen. Det är en svår balansgång, men Jesus ber till Fadern att han skall bevara oss och helga – dvs. avskilja – oss, genom sitt ord. Detta innebär att den troende människan skall fortsätta leva i världen, med skilja sig från den i sitt sätt att leva i enlighet med Guds Ord. 

Det vilar naturligtvis ett ansvar på oss själva, men det är inte denna sida som Jesus understryker i bibeltexten här ovan. Där ber han istället att Gud skall bevara oss. Tack och lov är vi inte utelämnade åt vår egen kraft, urskiljningsförmåga eller påhittighet. Gud är med oss. Det är Gud som bevarar och helgar oss, så att vi kan vara ljus i en mörk värld. Låt oss därför, med en försiktig omformulering, stämma in Jesu bön och be: 

Gud, jag ber inte att du skall ta mig ut ur världen utan att du skall bevara mig för det onda. Amen 

Fjärde söndagen i Påsktiden: Vägen till livet

Johannesevangeliet 13:31–35 

31 När Judas hade gått sade Jesus: “Nu har människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. 32Är nu Gud förhärligad i honom skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga honom. 33Ännu en kort tid är jag hos er, mina barn. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. 34Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. 35Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”. 

Jag tycker inte om fötter. Barnfötter är gulliga, de kan man till och med pussa på, men i princip alla andra typer av fötter därutöver har jag inte mycket till övers för. Fotsvett, fotsvamp, fotvårtor, hälsprickor, tåludd, liktornar – listan över otäckheter kopplat till fötter är lååång. Finns det någon annan kroppsdel som samlar lika många styggelser på en och samma begränsade yta? 

Mina vänner vet att jag känner på detta vis, så när jag en varm sommardag 2006 blev ”kidnappad” för min svensexa var ett av uppdragen naturligtvis att jag skulle massera främlingars fötter. Jag försökte göra det bästa av situationen och erbjöd mina tjänster till en möhippa lite längre bort på samma gräsmatta. Detta var tydligen fusk och alldeles för enkelt enligt mina vänner. Som straff hittade de istället ett gäng killar som gick runt med kängor i den 25-gradiga värmen. Där fick jag ligga på knä utmed Avenyn – iklädd spandexbyxor och mantel – och masserade dessa svettiga, likbleka, fötter i storlek 46, med sockludd mellan tårna, tills mina vänner inte tyckte det var roligt längre. Det tog ett bra tag… 

Aversion mot fötter är inte med nödvändighet något personligt, utan också något kulturellt betingat. I den tid och kultur som Jesus levde i var omhändetagandet av en annan persons fötter bokstavligen slavgöra. 

I denna söndags evangelietext ger Jesus sina lärjungar ett ”nytt bud”, nämligen att de skall älska varandra såsom han har älskat dem. Om de gör det, säger Jesus, då kommer alla förstå att de är hans lärjungar. 

Hur älskar man då som Jesu? Det största och tydligaste exemplet på hans kärlek är naturligtvis döden på korset. Men i ärlighetens namn är korsdöden något så enormt och unikt att den är praktisk omöjlig att ha som konkret exempel för hur vi skall älska vår nästa. Sannolikheten att någon av oss kommer bli korsfäst, 

eller behöver ge sitt liv för sin nästa, är försvinnande liten, nästan obefintlig. Så hur älskar vi som Jesus? 

Jesus även gav också ett annat, mer näraliggande och vardagligt, exempel på vad det innebär att älska såsom han har älskat för oss att ta efter. Alldeles innan han ger lärjungarna det nya budet tvättar han deras fötter. Evangelisten Johannes berättar De hade samlats till måltid… Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig. När han kom till Simon Petrus sade denne till honom: »Herre, skall du tvätta mina fötter!« Jesus svarade: »Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.« Petrus sade: »Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!« Jesus sade till honom: »Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.« Då sade Simon Petrus: »Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet. «Men Jesus sade till honom: »Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren. Och ni är rena, dock inte alla.« Han visste nämligen vem som skulle förråda honom, och därför sade han att de inte alla var rena. När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen sade han till dem: »Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så. (Joh 13:2–17) 

Jesus kanske tyckte det var lika äckligt med fötter som jag gör. Här hade han 24 mansfötter att tvätta och torka. Inte en enda möhippa i sikte. Jesus intar likväl en tjänarens roll och tvättar sina lärjungars fötter. 

Även om fottvagning ligger oss närmare än att bli korsfästa, så tycks ändå inte poängen med Jesu exempel vara att vi måste just tvätta varandras fötter. Denna praxis var en naturlig och integrerad del i den kultur som Jesus och lärjungarna levde i. Så är det inte för oss. Vi går inte till vardags i sandaler, på dammiga vägar, och har därför inte samma behov av att tvätta just fötterna. Det skulle förmodligen bara bli pinsamt och konstigt för alla parter om vi försökte oss på detta idag. 

Den underliggande principen, och mer grundläggande poängen, med Jesu agerande tycks istället vara att älska varandra genom att sätta andra högre än oss själva. Det handlar om att göra sådant som vi egentligen tycker är under vår egen värdighet; sådan som vi menar inte ingår i vår anställning, som jag antingen skall ha mer i lön för att göra, eller som någon annan med lägre lön får ta hand om, sådant som är för simpelt för någon med min utbildning/erfarenhet/långa och trogna tjänst/position, etc. Du kan säkert fylla i listan själv med anledningar till varför det finns vissa saker som du helt enkelt inte gör. 

Jag misstänker – baserat på egen erfarenhet – att det finns möjligheter att öva sig i att älska som Jesus redan i det egna hemmet. Fundera över om det finns någon syssla där hemma som du av en eller annan anledning inte brukar ägna dig åt utan helst överlåter – till make, hustru, barn, barnbarn, föräldrar, grannar, vänner – och gör den sedan. Inte för att ”samla poäng”, utan för att Jesus gett dig ett nytt bud, nämligen att älska som han. Eller, finns det kanske något annat sätt att sätta andra människors vilja, önskningar och behov framför dina egna? Om vi älskar som han, då kommer alla förstå att vi är hans lärjungar!