Kategoriarkiv: Uncategorized

FASTLAGSSÖNDAGEN – SÖNDAGEN FÖRE FASTAN Tema: Kärlekens väg

Första korinthierbrevet kapitel 13, vers 1-13Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit. Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå. När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

I dagens episteltext talar aposteln Paulus om kärlek. Han gör sitt bästa för att förklara vad kärlek är för sina läsare, men istället för att ge en definition ger han en beskrivning.

Dessa ord – kärlekens lov, som stycket brukar kallas – är bland de vackraste som skrivits om kärleken, och det mesta Paulus säger framstår som omedelbart självklart och rimligt. Men mitt i detta stycke skriver han något om kärleken som får en att hoppa till: ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” Är detta verkligen sunt? Förespråkar inte Paulus precis den naiva och godtrogna inställning som man kan se i osunda relationer, där den ena parten systematiskt utnyttjar den andre? Är inte detta en grogrund för medberoende? Jo, visst kan det Paulus skriver – som det mesta här i livet – ta sig förvridna och osunda uttryck, men det förtar inte det faktum att det ligger en stor och viktig lärdom i dessa ord.

I alla relationer finns det förväntningar; oavsett om det är på jobbet, hemma, eller i kyrkan. Sedan finns det vad vi faktiskt upplever. Här är vad du sa att du skulle göra, här är vad jag upplevde att du gjorde. Detta är tiden du sa att du skulle vara hemma, men detta är då du faktiskt kom hem. Här är listan vi kom överens om, här är den del av listan du gjorde eller inte gjorde. Det finns alltså ofta ett glapp mellan vad vi förväntar oss och det vi upplever. Glappen finns alltid där, frågan är vad vi gör med dem?

Det är här Paulus ord kommer in och blir så viktiga: allt bär kärleken, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. För när det finns ett glapp mellan förväntan och verklighet väljer vi vad som placeras i glappet. Antingen tror vi det bästa, eller så antar vi det värsta. Den sanna kärleken väljer alltid det första. Det kanske låter konstigt, och vi tänker nog att det snarast är den andres beteende som avgör vad som placeras i glappet, men vi har mycket mer makt att bestämma över detta än vi vanligtvis tänker oss.

Det handlar om ett aktivt val att leta efter, eller till och med hitta på, en positiv förklaring. När det finns en skillnad mellan vad som lovats och vad som faktiskt händer, väljer kärleken – om vi skall tro Paulus ord – alltid att lita på den andra personen. Kärleken letar efter den mest generösa förklaringen till den andras beteende. Kärleken väljer alltid förtroende framför misstanke. Kärleken letar alltid, – letar efter en möjlighet att tro det bästa, snarare än att anta det värsta. Detta skapar marginal, luft, frihet, och utrymme i relationen.

Vi vet, av egen erfarenhet, att när vi vet att vi gjort bort oss (och vi brukar vara medvetna om detta själva, utan att någon förklarar det för oss), men ändå möts av förståelse, dras vi närmare den personen, gruppen eller sammanhanget. Gud har ju skapat oss som magneter efter acceptans. Dessutom känner vi av oss själva att vi vill göra bättre ifrån oss nästa gång. Men det motsatta är också sant.

Varje gång – även när det är berättigat – som vi väljer att anta det värsta försämrar vi relationen. När vi väljer att anta det värsta – även om vi har rätt – har vi tagit ett steg för att stänga relationen. Vi skyddar det inte längre till varje pris. Vi tål inte längre till varje pris. Vi böjer oss inte längre i kärlekens namn. Oavsett hur illa det här är, oavsett hur stort och återkommande glappet är, väljer vi vad vi fyller det med. Det ligger i vår makt att välja vad som placeras i glappet. Vår bästa chans att återställa och läka och skapa ett starkare förhållande är alltid att tro det bästa. Detta innebär inte att det inte finns stunder då man måste ha svåra samtal, men även i dessa stunder väljer kärleken att utgå från att det finns en bra förklaring.

Så nästa gång du upplever ett glapp, gör då mot andra vad du vill att de ska göra mot dig, anta det bästa, tro det bästa, för kärleken bär allt, tror allt, hoppas allt, och uthärdar allt.


O Gud, du som för vår skull lät din Son gå offrets väg, ingjut din kärlek i våra hjärtan, så att vi följer  honom och frälsta från syndens nöd får leva i dig för evigt. Genom din Son, Jesus Kristus vår Herre. Amen.

Kyndelsmässodagen

Tema: Uppenbarelsens ljus

Den verkliga upptäcktsresan består inte i att söka efter nya vyer, utan att se med nya ögon. (Marcel Proust)

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag på den 31:a dagen efter att Jesus fötts tog de Josef och Maria honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag närmare bestämt i 4 Mosebok 18:15, att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren. Tanken var alltså att det första som kommer ur moderlivet skulle offras åt Gud, vilket var en ständig påminnelse om att allt tillhör Herren och att varje god gåva kommer från honom. Men en förstfödd människa offrade man naturligtvis inte, utan den förstfödde sonen friköptes till ett fastställt symboliskt värde. I denna ceremoni överlämnade pappan sin son till en präst i Templet och fick sedan honom tillbaka mot att han betalade en summa om fem silvermynt. — och tillägger Lukas, de hade också kommit till Templet för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. i 3 Mos 12:2-8, att en kvinna skulle göra efter att hon fött barn och hennes reningstid på 40 dagar kommit till ända. Lukas anger alltså två olika ritualer som båda skedde i Templet i Jerusalem, men inte på samma dag. Om Josef och Maria följde traditionen tog Josef först med sig Jesus den 31:a dagen för för at bära fram honom inför Herren, och tio dagar senare, på den 40 dagen, gick familjen tillsammans till Templet för att offra de två duvorna för Marias rening. Det är vid det första tillfället som följande äger rum:

     Lukas fortsätter att berätta att det I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst Messias. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, gjorde Anden på något sätt klart för Symeon att det är den där pojken som är Messias. Så Symeon gick fram till den lilla familjen, och så tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har nu i detta barn skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse både åt hedningarna icke-judarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem hela familjen.

     Symeon har tagit barnet i sin famn. Han har förkunnat att detta barn är frälsningen för alla folk, men så ser han på Maria, och vi kan ana hur hans ansikte blir mörkt av smärta. Han ser på den unga flickan och undrar om hon förstår vilken vattendelare hennes lille pojk kommer att bli. och han sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” Många kommer att bli upprättade, hitta en ny mening, ett nytt liv; men andra kommer att förargas, kommer att gå ännu djupare i sitt fall. Detta barn kommer att åstadkomma två effekter på människor: fall eller upprättelse. Något svenskt ”lagom” eller ”mittemellan” finns inte.

     Där i Jerusalems Tempel fanns också en kvinna med profetisk gåva, hon hette Hanna, var Fanuels dotter, och av Ashers stam. Hon var till åren kommen; och Lukas förklarar att som ung hade hon först varit gift i sju år, sedan hade hennes man dött och hon hade därefter levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Hanna tillbringade alltså sin tid i bön och fasta i kvinnornas förgård. Hon var alltid med på de dagliga bönerna i Templet klockan nio, tolv och tre, och på kvällsbönen. Just i den stunden som Symeon välsignade den heliga familjen kom hon fram även hon ledd av Anden, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla andra som väntade på Jerusalems befrielse.

     Så avslutar Lukas sin skildring och berättar att När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de inte till Betlehem där Jesus hade fötts, och som de kommit från, utan till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

     Man kan undra över vad Symeon väntade sig att få se när han, på Andens maning, gick till Templet. Förväntade han sig en ljusgestalt i skinande kläder? Skulle där vara en änglakör? Skulle barnet ha en gloria över sitt huvud? Vi vet inte, men Symeon går i alla fall till Templet, och mitt i folkvimlet ser han ett ungt par. Han ser en ung flicka med ett bebis i famnen, och han ser en pappa stå där bredvid med ett par duvor i handen. De var knappast de enda som uppfyllde en sådan beskrivning. Det var en vanlig alldaglig familj. Men Symeon hör Andens röst: Där är han! Och Symeons ögon öppnas. Med sina vanliga ögon ser han en ung mamma med en bebis i sin famn, men med sina inre ögon – med Andens ögon – ser han Guds Messias, Israels tröst.

Hur ofta letar vi int efter Gud i det ovanliga, det extraordinära, det övernaturliga, det speciella; men glömmer bort att han än närvarande även mitt i det vardagliga, alldagliga och vanliga. Om vi ändå hade ögon att se det.

Gud vår Fader, vi tackar dig för Jesus Kristus, som återspeglar din härlighet. Öppna våra ögon så att vi med Symeon och Hanna ser ljuset och prisar ditt namn. För Jesu Kristi skull. Amen

TREDJE SÖNDAGEN EFTER TRETTONDEDAGEN – Tema: Jesus skapar tro

När han efter han kommit ned från berget där han håll sin s.k. Bergspredikan (kap. 5–7) gick in i Kafarnaum där han nu bodde (4:13) kom det en romersk officer fram till honom och bad om hjälp: ”Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.” Nu skulle man kunna tänka sig att den godhjärtade och omtänksamme Jesus skulle skynda till undsättning, men Jesus är måttligt intresserad av att hjälpa officeren och hans tjänare. Han hade ju – som han skall förtydliga lite längre fram i evangeliet ”inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” (15:24) – och det är först efter uppståndelsen som alla folk skall göras till lärjungar. Så Jesus sade: ”Skall då jag komma och bota honom?” Frågan uttrycker tveksamhet och reservation. Men Officeren som förmodligen kände till de problem det innebar för en jude att komma hem till en hedning som han själv, och respekterade Jesu tveksamhet svarade: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.” Officeren trodde alltså – utifrån sig egen personliga erfarenhet av hur militär ordergivning fungerar – att Jesus hade sådan auktoritet över sjukdomar att det skulle räcka med ett enda ord från hans sida. Hans tjänare låg förlamad, men om Jesus bara sa ”gå” eller ”kom” – precis som han själv kommenderade sina soldater – skulle tjänarens förlamning släppa sitt grepp och han skulle kunna gå igen.

Jesus blev mycket förvånad över officerens svar och starka tro och sade till dem som följde honomlärjungarna och folkskarorna: ”Sannerligen, inte hos någon jude i Israel har jag funnit en så stark tro. Och så blickar han framåt: Jag säger er att många hedningar skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Uttrycket ”himmelriket”, som används med en rad olika betydelser i Matteusevangeliet i stort, syftar här – som de geografiska referenserna antyder – på det heliga Landet, där det messianska styret en dag skall upprättas och där den messianska banketten skall hållas. Men rikets egna barn dvs. de nuvarande invånarna i Landet skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” Orden svider, men det är viktigt att notera att detta inte innebär någon ersättningsteologi, där frälsningen tas ifrån judarna och ges till hedningarna. Jesus själv var jude, hans lärjungar var judar, patriarkerna var judar, och de skulle alla vara med i himmelriket. Jesus ord är istället ett påpekande om att inte alla som berömmer sig av och förlitar sig på sin judiska identitet (jfr 3:7–12) skall komma utgöra del av det förnyade gudsfolk – i vilket även de hedningar som konverterat skulle ingå (jfr 28:18–20) – som han var i färd att samla runt sig själv, på basis av personlig rättfärdighet snarare än släktskap med Abraham. Detta var en skarp varning att förkunnelsen omvändelse (3:2, 4:17; 10:7) på största allvar. 

Och till officeren sade Jesus: ”Gå. Du trodde och det skall ske.” Och i det ögonblicket blev pojken frisk. 

Skildringen berättar om hur en hedning i förväg får del av de välsignelser som följde med Messias ankomst och rikets upprättande. Som hedningarna idag får även vi sätta vår tro och tillit till den judiske Messias. Vi får be om hjälp med både våra egna och andras problem, sjukdomar inkluderat. Men den stora utmaningen för oss är att ställa oss frågan vad det innebär att erkänna och underordna sig Jesu makt och auktoritet. Vad innebär det att – som den romerske officeren – kalla honom ”Herre”? Detta handlar knappast om en allmän medvetenhet om att det finns en övernaturlig dimension bortom den ordinarie tillvaron, eller att ha en allmän tillit till en avlägsen gud. Kristen tro handlar om tillit, förtröstan, övertygelse om att den ende Guden gett sin makt till Jesus och att han nu utövar den för att rädda världen och att därför hålla alla de bud han har gett. 

Barmhärtighetens och tröstens Gud, förbarma dig över vår svaghet, så att vi kan få kraft att tro på dina löften och kan leva tryggs under ditt mäktiga beskydd. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen. 

Andra söndagen efter Trettondedagen Tema – Livets källa

Johannesevangeliet 2:1–11 

På tredje dagen i veckan, dvs. tisdag hölls ett bröllop i byn Kana som låg ungefär en och halv mil norr om Nasaret där Jesus vuxit upp i Galileen, och Jesu mor Maria – som kan ha varit släkt eller vän till brudgummen eller bruden (ett icke-kanoniskt evangelium påstår att hon var moster till brudgummen; och det finns till och med uppgifter om att brudgummen i fallet var Johannes själv och att hans mor, Salome, var Marias syster) – var där och hjälpte till med det praktiska. Jesus och hans lärjungar som vid det här laget bestod av Simon Petrus, hans bror Andreas, deras vän Filippos, och Natanael som själv var från Kana (21:2) var också bjudna till bröllopet. Bröllop var – då som idag – högtidliga tillfällen och festligheterna varade i regel flera dagar. Ett nygift par reste inte bort för sin smekmånad utan stannade hemma, och under en vecka höll de öppet hus och festade med släkt, vänner och grannar. I ett liv där det fanns mycket fattigdom och ständigt hårt arbete var denna vecka av fest och glädje ett mycket speciellt tillfälle. Men då händer något katastrofalt. Vinet tog slut. Om vinet tog slut innebar detta en stor skam för brudens familj. Det finns till och med indikationer på att de kunde dras inför rätta, med tanke på att det kontrakt som upptecknades i samband med trolovningen specificerade såväl åtaganden vid bröllopsfesten som konsekvenserna om de inte uppfylldes. Flera centrala moment under vigselakten bestod, trots allt, i att en bägare med vin lyftes upp och välsignelser uttalades. Om vinet tog slut skulle inte bröllopsceremonin kunna genomföras. Katastrof! och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.” Maria kommer aldrig med någon uttryckliga önskan eller begäran, men det är underförstått i hennes ord att hon vill att Jesus skall använda sina förmågor för att åtgärda problemet. Men Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.” Svaret låter bryskt, men ”låt mig vara”, eller bokstavligen ”vad för mig och dig/vad har jag med dig att göra?”, var ett vardagligt uttryck. När det yttrades i ilska och med skärpa uttryckte de oenighet och förebråelse, men när det talades försiktigt angav det snarare missförstånd. Här i Johannes betyder det snarast: ”Oroa dig inte, du förstår inte riktigt vad som pågår, lämna det hela åt mig mig så skall jag ordna det på mitt eget sätt.” Likaså låter tilltalet ”kvinna” värre på svenska, än det gjorde på grekiska och/eller hebreiska där det var ett artigt tilltal (jfr. 19:26). Talet om hans ”stund”, som inte kommit, syftar dessutom i Johannesevangeliet på hans död och förhärligande, inte hans framträdande. Jesus säger alltså till Maria att helt enkelt lämna saker till honom. Så Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.” Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier i samband med att gästerna anlände till festen och tvättade sina fötter, och tvagningen av händerna innan måltiden och mellan rätterna; vart och ett av stenkärlen rymde omkring hundra liter. Jesus sade till tjänarna: gå bort till brunnen och ”Fyll kärlen med vatten”, och de gjorde som han sa och fyllde dem till brädden så att det sammanlagt blev omkring sexhundra liter. Sedan de kommit tillbaka sade han: ”Ös upp i ett mindre kärl av något ospecificerat slag och bär det till bröllopsvärden” som hade hedersuppdraget att ordna med bordsplacering, övervaka serveringen, och läsa de förskrivna välsignelserna, och det gjorde de. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Eftersom han inte visste varifrån det kom eller att ett under hade utförts — men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet — ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade och inte längre är så noga med smaken. Men du har gjort tvärtom och sparat det goda vinet ända till nu.”  

Så gjorde Jesus det första av sina sammanlagt sju tecken som Johannes kommer att berätta om (jfr. 2:1–11; 4:46–54; 5:1–15; 6:1–15; 6:16–21; 9:1–7; 11:14–44) och Johannes påminner om att; det var i Kana i Galileen som det gjordes. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom. 

Mot slutet av sitt evangelium kommer Johannes att berätta ”Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (20:30–31). Syftet med Johannes berättelse är alltså att väcka tro på Jesus hos läsaren. De ”tecken” (grek. semeion) som omtalas hos Johannes är inte det samma som ”kraftgärningar (grek. dynamis) i de andra evangelierna. Bortsett från tjänarna och lärjungarna visste ingen ens att ett under hade skett. Det viktiga var inte undret i sig, utan vad det kommunicerade och pekade mot. Som Johannes förtydligar pekade detta första tecken på Jesus själv, som genom det ”uppenbarade sin härlighet”, och det gjorde så att ”hans lärjungar trodde på honom”. Genom att berätta om denna händelse vill Johannes väcka tro hos oss och visa på vem Jesus var och varför han kommit. Vin var ju en vanlig gammaltestamentlig metafor för den messianska tidsåldern. Exempelvis talade profeten Amos om Israels återupprättelse ”då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över” (Amos 9:13), och likaså profeterade Jesaja om hur Herren Sebaot skall ”hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin.” (Jes 25:6). Allt detta, säger Johannes, håller på att bli verklighet här och nu, på ett bröllop i en liten by på landsbygden.

O Gud, du som råder över himmel och jord, och som i din Son har uppenbarat din härlighet, öppna våra ögon och hjärtan, så att vi i hans ord och gärningar ser din kärlek. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Första söndagen efter trettondedagen – tema: Jesu dop

Matteusevangeliet 3:13-17 

Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.” Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” 

När Jesus kom till Johannes för att bli döpt blev Johannes förvånad. Det var Johannes fasta övertygelse att det var han själv som behövde det Jesus hade att ge, inte tvärtom. Han hade ju nyss sagt till de religiösa ledarna att ”…han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler.” (3:11) Johannes dop signalerade bot och omvändelse, men om Jesus var den som han sade sig vara behövde han varken omvändelse eller förlåtelse från Gud.  

Men det fanns skäl till varför Jesus lät döpa sig, och det tycks ha att göra med hans “re-konstruktion” av Guds folk, eller ”himmelriket” som han oftast kallar det.  Judarna på den här tiden kände till och använde dopet, men bara för hedniska proselyter som konverterade till judendomen från någon annan tro. Att vara jude var (och är) dock inte i första hand ett anammande av en uppsättning trossatser, utan innebar ytterst och djupast att bli del av ett folk. Det var naturligt att den syndige och orene proselyten skulle döpas, men ingen jude tänkte att han själv – redan ättling till Abraham – skulle behöva låta döpa sig som om att han vore en hedning. Men nu insåg mängder av Jesu landsmän sin egen synd och sitt behov av omvändelse (jfr. 3:5–6). Gud hade inte övergivit sitt förbund med Israel, men det gick inte lägre leva på andras meriter. Nej, för att fortsätta vara, eller för att bli del (jfr 28:18–20), av det förnyade gudsfolket krävdes det personlig omvändelse och dop. 

Med Jesu dop målar Matteus samtidigt upp en kontrast mot de religiösa ledarna. B2000 översätter med ”många fariseer och saddukeer kom för att bli döpta” (3:7), men grundtextens poäng är snarast att de enbart kommit för att bevittna det som höll på att ske (jfr 21:32). Men med Jesus är det annorlunda. Som folkets sanne herde är han villig att gå före och gå tillsamman med sitt folk hela vägen. Han – som själv var fri från synd – var villig att döpa sig. ”Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” förklarar han (3:15)

I sitt dop identifierade sig Jesus med de han kommit för att rädda. I vårt dop identifierar vi oss med honom. Detta innebär i förlängningen att orden som ljuder i samband med Jesu dop  ” Detta är min älskade son, han är min utvalde.” – också gäller oss; du och jag är också Guds älskade barn. 

Himmelske Fader. Du sände din Son till världen för att försona oss med dig och ge oss det eviga livet. Låt din Ande fylla oss med tro på din frälsning. Hjälp oss att bekänna den tro som vi är döpta till. Hör oss för Jesu Kristi skull. Amen 

Trettondedag jul (Epifania) Tema: – Guds härlighet i Kristus

Matteusevangeliet 2:1–12 

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: »Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.« När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: »I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.« Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. »Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet«, sade han, »och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.« Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land. 

I samband med vintersolståndet den 21:e december 2020 bjöd himlen på ett litet ”julmirakel”, när de två största planeterna i vårt solsystem – Jupiter och Saturnus – möttes i det som kallas för en stor konjunktion. Trots att planeterna egentligen befann sig hundratals miljoner kilometer ifrån varandra stod de, från jorden sett, så nära varandra att det blev svårt att skilja dem åt och framträdde som en enda stjärna. Trots att de två planeterna är i konjunktion med ungefär tjugo års mellanrum, när Jupiter hämtar in och går förbi den långsammare Saturnus, har de inte sedan gryningen den 4:e mars 1226 radat upp sig så tätt och tydligt på himlen. På årets mörkaste dag, under det mörkaste året på länge,fick natthimlen sin egen ”julstjärna”.  

         Om det var samma astronomiska fenomen som de österländska stjärntydarna bevittnade och som kallade dem att söka judarnas nyfödde konung är inte säkert. Det kan ha rört sig om en komet eller en supernova, men vi vet också att Jupiter som sågs som den kungliga planeten, och Saturnus som representerade judarna, var i konjunktion med varandra vid tre tillfällen under år 7 före vår tideräkning. En mycket ovanligt astronomisk företeelse som kan ha lockat astronomer från österlandet att bege sig ut på en lång och mödosam resa för att finna judarnas nyfödde kung.  

Oavsett hur det faktiskt förhöll sig med astronomin – och det tycks inte vara författarens ärende att förklara detta – så berättar Matteus om hur stjärntydare från österlandet kom till Jerusalem för att söka efter judarnas nyfödde kung, Messias. Vi är förmodligen så vana vid berättelsen att vi inte reagerar, men detta är slående. För trots att Jesus senare kommer att inta ett initialt avvisande förhållningssätt till hedningar, och säga till sina lärjungar att »Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå i stället till de förlorade fåren i Israels folk. « (10:5–6), och till den kananeiska kvinnan som ber honom om hjälp att han »…inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.« (15:24), så är de första – utanför den omedelbara familjen – att förstå att Jesus är Messias icke-judar. Matteus föregriper på så sätt slutet av sin berättelse, och med episoden om de österländska stjärntydarna antyder han hur det messianska folket till slut skall utvidgas, nämligen genom att hedningarna bjuds in. För judarnas kung – Messias – är hela världens, även vår, Herre. Låt oss därför, likt de österländska stjärntydarna, falla ned och hylla honom, och i enlighet med missionsbefallningen bli hans lärjungar. 

Gud, som i Kristus uppenbarar dig för världen, låt oss alla få se din härlighet. Led oss med ditt ljus till platser där vi kan möta dig och för oss på vägar där vi kan tjäna dig. I Jesu namn. Amen. 

Nyårsdagen – tema: I Jesu namn

När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande. (Luk 2:21)


Till sommaren är det tolv år sedan vårt äldste son föddes och vi ställdes inför beslutet om vad han skulle heta. Vi hade två förslag, ”Henry” eller ”Alvin”, och bestämde oss efter lite betänketid för det senare. Vi valde inte ”Alvin” pga dess betydelse – vilket kom att visa sig vara ”vit” och därmed passade rätt bra på vår lille lintott – utan för att vi helt enkelt tyckte att det lät fint.
Annat var det under nytestamentlig tid. Man tänkte sig då att det fanns en intim koppling mellan namn och identitet, och att namnet sa något om individen och dess uppgift, syfte, karaktär och liv. Exempelvis betyder Adam ”jord”, och Eva ”livgivare”. Så var det även med namnet Yeshua, som via grekiska i latin kommit att översättas med ”Jesus” i svenska biblar. Namnet – som är en förkortning av Yehoshua, vilket i Gamla Testamentet översätts med ”Josua” – är som så många andra namn teoforiskt och innehåller ett gudsnamn, nämligen ”Ye” som i ”YHWH” (Herren). Den exakta etymologin är något omdiskuterad, men den första delen av namnet har alltså med YHWH att göra medan den andra delen har med verben ”frälsa, hjälpa, befria” att göra (jfr ”hosianna”, Ps 118:25). Namnet betyder alltså ”Gud räddar/frälser”, vilket  förklarar ängelns ord till Maria: ”…du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” (Matt 1:21)
Det känns onekligen gott att få börja det nya året i Jesu namn. Vi lämnar nu 2020 och allt elände det fört med sig och vi får se med tro och tillförsikt fram emot en ljusare framtid. Inte bara pga av ett vaccin och det ljus i tunneln det innebär, utan framförallt för att vårt hopp djupast och ytterst står till den Gud som räddar och som kommit till oss i Jesus.

O Gud, du som lät din ende Son bli människors frälsare, hjälp oss att upphöja hans namn på jorden, så att vi får se hans härlighet i ditt himmelska rike. Genom samme din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen

Fjärde söndagen i advent – Herrens moder

Jesaja 52:7-12

Härligt är att höra budbärarens steg när han kommer över bergen, han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter, bär bud om räddning och säger till Sion: »Din Gud är konung!« Hör, dina väktare ropar och jublar. Med egna ögon ser de hur Herren vänder åter till Sion. Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner, Herren tröstar sitt folk och friköper Jerusalem. Herren visar sin makt och helighet inför alla folk, hela jorden skall se hur vår Gud räddar oss. Bort, bort! Dra ut därifrån, rör inte vid något orent! Håll er rena när ni drar ut,ni som bär Herrens kärl. Ni drar ju inte ut i hast, ni är inte på flykt, ty Herren går framför er, Israels Gud går sist i ert tåg.

2 Kor 1:17-22

Det var min tanke. Var det ett lättsinnigt infall? Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.

Luk 1:39-45

Marias besök hos Elisabet

Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: »Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.«

Dagens gudstjänst är hämtad från Centrumkyrkan där ekumenisk gudstjänst firades

https://www.facebook.com/kalleredsforsamling/videos/1225356501198856

Tredje advent – Bana väg för Herren

Alla som tror på Gud och vill följa Jesus får kämpa med tvivel. Det är i sig inte nödvändigtvis ett tecken på att något är fel, eller att man är avfällig. Tvivel är en del av tron och ett tecken på att vi tänker kritiskt. Tvivel kan dock leda till allvarliga problem. I dagens evangelietext berättar Matteus om Johannes Döparens tvivel och hur Jesu mötte dessa. I denna skildring får vi hjälp med och riktlinjer för hur vi kan hantera våra egna tvivel. 

2Johannes Döparen, som blivit satt i fängelse för att han kritiserat kung Herodes som gift sig med sin bror fru (jfr 4:12; 14:3) fick i sitt fängelse höra om allt det Jesus gjorde, det som författaren här kallar Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar till Jesus 3för att fråga honom: ”Är du den som skall komma dvs Messias, eller skall vi vänta på någon annan?” Det kan tyckas vara en märklig fråga. Johannes får i fängelset höra om alla de fantastiska gärningar Jesus gör – hans förkunnelse, helanden, under, exorcismer, människor som får sina liv förvandlade, syndare som omvänder sig – men ändå är han osäker på om Jesus är ”den som skall komma”, dvs. Messias? Borde inte dessa gärningar vara tecken nog? Men den som läst Matteus berättelse från början vet att detta inte var vad Johannes själv förkunnat: Istället hade han predikat att: 

10Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden. 11Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. 12Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.” 

ohannes förväntade sig att när Jesus inledde sin verksamhet så skulle han träda fram som en mäktig domare för att döma all orättfärdighet i Israel och upprätta det messianska styret. Detta borde med all rimlighet inbegripa att han störtade Herodes från tronen och befriade sin släkting, förelöpare och medarbetare från fängelset. Men han satt kvar i fångenskap, och Herodes var fortfarande kung. Inget av det som Johannes hade förkunnat hade skett, och han var naturligtvis både besviken och förvirrad. Var inte Jesus den han trott att han var? 

Men 4Jesus ger inte Johannes lärjungar direkt besked, utan han svarade dem: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: 5att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Om Johannes fråga var märklig kan man tycka att Jesu svar är det likaså. Upprepar han inte bara det Johannes redan fått höra, dvs. det som tidigare kallats ”Kristi gärningar”? Men svaret är knutet till profeten Jesajas bok i Gamla Testamentet. På punkt efter punkt uppfyllde Jesu predikan, undervisning och maktgärningar Jesajas profetior om den yttersta tiden. Omkring första århundradet tycks det visserligen inte ha varit någon vanlig föreställning bland judar att Messias skulle agera på detta vis, men en av de s.k. Dödahavsrullarna – som speglar hur åtminstone en grupp av judar tolkade Jesaja – kommer samma idé till uttryck: genom sin Messias skall Gud bota de slagna, ge liv åt de döda och frambära ett glädjebud till de betryckta. Jesus svarar därmed – om än indirekt – ja på Johannes fråga. Ja, han är den som skall komma. De skall inte vänta på någon annan. Hans gärningar bekräftar detta när de förstås i sitt rätta ljus. Men 6Salig är den som inte kommer på fall för min skull.” Eftersom Jesu och hans uppdrag inte passade in i Johannes – och andras förväntningar – fanns det en överhängande risk att han och andra skulle komma på fall genom att förneka och förkasta Jesus. Men salig är den som inte gör det. 

7När de lärjungar Johannes skickat till Jesus hade gått tillbaka sin mästare började Jesus tala till folket om Johannes och haninleder med ett par retoriska frågor:”Vad gick ni ut i öknen för att se? Något så alldagligt som Ett strå som vajar för vinden? 8Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen inte i öknen9Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, bekräftar Jesus, Johannes var en profet och jag säger er: en som är mer än profet. Johannes var inte bara en profet som förkunnade Guds ord, utan till och med någon som Guds ord förkunnade, för 10Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig. Här väver Jesus samman två gammaltestamentliga passager; dels Mal 3:1, dels 2 Mos 23:20. Sammansmältning blir ett påstående om att Gud skulle sända Johannes som den ”Elia” som skulle bereda väg för Messias. Därefter säger Jesus något mycket underligt. 11Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han. Innebär detta att Johannes, som visat vägen till himmelriket, inte är en del av det; och är inte alla de människor som är del av himmelriket födda av kvinnor? Men Jesus tycks ha i åtanke den skillnad mellan att vara del av en naturlig, biologisk, familj (vilket Israel, som Abrahams, Isak och Jakobs ättlingar, ursprungligen var), och att vara del i Guds familj genom tro och rättfärdighet (jfr. 3:7–9; 8:10–12; 12:46–50). Poängen är att inte ens Johannes, som var den störste av alla människor enligt det första perspektivet, kunde räknas som stor i himmelriket eftersom det råder andra förutsättningar där. Det handlar alltså ytterst sett inte om en kontrast mellan Johannes och andra människor, utan mellan två olika synsätt. 

Det är lätt att känna igen sig i Johannes och hans tvivel. Jesus gör inte alltid det vi förväntar oss heller. Vi har alla vår egen bild av vem Jesus är och en idé om hur han skall agera. Dessa förväntningar formas av en rad faktorer, bland annat –kanske till och med mest – av våra omständigheter. Så var det tydligen för Johannes. Den omständighet att han satt i fängelse fick honom att tvivla. Men Jesus uppmanar honom att, med sitt inre öga så att säga, se bortom sina egen omedelbara situation och ta fasta på det som Jesus likväl höll på att göra. Det fanns gott om tecken som visade på Guds trofasthet och att Jesus var den han väntade på. 

       Vilka omständigheter påverkar din tro just nu, och hur? Finns det något samband mellan eventuella tvivel du bär på och det du står i eller går igenom för tillfället? Det är lätt att förväxla omständigheter med vad Gud egentligen känner för oss. Försök se bortom din egen situation. Fundera på vad Guds har gjort för dig tidigare i livet, och vad du ser honom göra i världen i stort. Gud är fortfarande god och han älskar dig, oavsett vad. 

O Gud, du som genom Johannes Döparen banade väg för din Son Jesus Kristus, upplys våra sinnen och gör våra hjärtan brinnande, så att vi alltid ser dina vägar. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.