Kategoriarkiv: Uncategorized

PALMSÖNDAGEN – Vägen till korset

Markusevangeliet 11:1–11 När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.” De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!” Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.

Två processioner tågade in i Jerusalem den där vårdagen någon gång omkring år 30 e.kr. Den ena var en en, i brist på bättre ord, bonde-procession; den andra imperiell. Från öster red Jesus ned för Olivberget på en åsna, hyllad av sina efterföljare. Han kom från den lilla byn Nasaret, hans budskap var Guds rike, och hans efterföljare var bönder. På andra sidan av staden, från väst, tågade Pontius Pilatus – den romerska guvernören över Iduméen, Judéen och Samarien – in i spetsen för en kolonn bestående av det romerska imperiets kavalleri och soldater. Jesu procession förkunnade Gudsriket; Pilatus proklamerade imperiets makt. De två processionerna förkroppsligade den huvudsakliga konflikt som under veckan skulle leda fram till Jesu korsfästelse. Pilatus militära procession var en uppvisning av såväl det romerska imperiets makt och dess teologi. Även om detta är okänt för de flesta av oss idag, så var den imperiella processionen välkänd i Israel under det första århundradet. Evangelisten Markus, och de människor för vilka han skrev sitt evangelium kände väl till detta, för det var praxis bland de romerska guvernörerna över Judéen att bege sig till Jerusalem i samband med de judiska högtiderna. Inte för att de var särskilt intresserade av judisk fromhet, eller ville visa respekt för sina undersåtars tro. Nej, de ville vara på plats ifall – eller när – det blev problem. Och det blev det ofta, särskilt i samband med påsken – en högtid som firade det judiska folkets befrielse från ett annat tidigare imperium, Egypten. De trupper som åtföljde Pilatus hade som uppdrag att förstärka den garnison av soldater som redan var permanent stationerade i Antioniaborgen som överblickade Tempelplatsen. Soldaterna och Pilatus hade kommit upp från Caesarea Maritima, ungefär 10 mil västerut. Precis som så många andra guvernörer över Judéen och Samarien – både före och efter  honom själv – så hade Pilatus bosatt sig i den nya och praktfulla staden ute vid havet. Det var mycket trevligare där än i Jerusalem, som ju låg inåt landet, var trångsynt och inte sällan fientlig. Men i samband med de stora Judiska högtiderna färdades  alltså Pilatus, likt sina föregångare, till Jerusalem. Föreställ dig den imperiella processionens intåg i Jerusalem. Ett uppbåd av imperiets makt: kavalleri till häst, fotsoldater, rustningar, hjälmar, vapen, banér, gyllene örnar, och solen som glimmade i all metall och guld. Ljudet av marscherande soldater, klirrande rustningar, trummor. Dammet yr. De nyfikna, hänförda och förbittrade ögonen hos de som tittade på. Men Pilatus procession visade inte bara upp imperiets militära makt, utan också dess teologi. Enligt denna, var kejsaren av Rom inte bara härskare över romarriket, utan även Guds son. Det hade börjat med den störste av alla kejsaren, Augustus. Hans far, sa man, var guden Apollo vilken hade avlat honom inuti hans mor Atia. Inskriptioner från denna tid talar om honom som ”guds son”, ”herre” och ”frälsare”. Efter sin död så menade man att han hade stigit upp till himmelen för att ta sin plats bland de andra gudarna. Jesu intåg var en planerad mot-procession. Jesus hade planerat och förberett i förväg. När han närmar sig Jerusalem öster ifrån, skickar han två av sina lärjungar i förväg till byn lite längre fram längs vägen. Jesus sitter upp och rider ned för Olivberget omgiven av en skara entusiastiska och hängivna efterföljare Betydelsen av denna demonstration är tydlig. Jesus använder sig av symbolik hämtad från profeten Sakarja i Gamla Testamentet. Enligt profeten skulle en kung komma till Jerusalem, ridande på åsna. Hos Markus är den bibliska referensen implicit, men Matteus citerar den uttryckligen i sin skildring av samma händelse: ”Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.” (Matt 21:4-5). Resten av passagen från Sakarja beskrev vilken typ av kung detta skulle vara: ”Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.” (Sak 9:10). Denna kung, ridande på en åsna, skall bannlysa krig från Landet. Inga mer hästar och stridsvagnar, inga mer bågar. Han skulle vara en fridsfurste. Jesu procession ned för Olivberget var alltså en medveten mot-demonstration till det som skedde på andra sidan av staden. Pilatus procession förkroppsligade den makt, härlighet och det våld som kännetecknade imperiet som härskade över världen. Jesus procession förkroppsligade en alternativ vision – Gudsriket. Detta var en såväl religiös som politisk metafor. Religiöst sett var det Guds rike; politiskt sett var det Guds rike. ”Rike” var nämligen ett politisk begrepp under det första århundradet. Jesus och hans åhörare levde i flera riken och under flera olika regenter: det rike som tillhörde Herodes och hans söner, det rike som var den romerske kejsarens. Jesus skulle kunnat använda en annan terminologi. Han kunde talat till sina åhörare om Guds familj eller Guds folk, men han talade om just Guds rike, och detta antydde ett medvetet kontrasterande. Detta var ett rike som var annorlunda än alla andra de kände till. Två processioner tågade in i Jerusalem den där dagen, och samma alternativ möter än idag den som vill följa Jesus. Vilken procession går vi med?


O Gud, som gav oss en förebild i ödmjukhet när du lät din Son bli människa och lida döden på korset, lär oss lydnad för din vilja och låt oss få del i hans uppståndelse. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen

TREDJE SÖNDAGEN I FASTAN

Kampen mot ondskan

1 Sam 17:1-54

1Filisteerna drog samman sina trupper till strid och samlades i Soko i Juda. De slog läger i Efes Dammim mellan Soko och Aseka. 2Också Saul och israeliterna samlade sina styrkor. De slog läger i Terebintdalen och ordnade sig till strid mot filisteerna. 3Filisteerna stod på den ena bergssluttningen och israeliterna på den andra, med dalen mellan sig. 4Ur filisteernas led steg då fram en tvekampskämpe som hette Goljat från Gat. Han var tre meter lång 5och bar en hjälm av brons och ett harnesk med bronsfjäll som vägde omkring 60 kilo. 6Han hade benskenor av brons och en bronssabel i rem över axeln. 7Skaftet på hans spjut var tjockt som en vävbom, och spetsen, som var av järn, vägde över sju kilo. Framför honom gick hans sköldbärare. 8Goljat gjorde halt och ropade bort mot de israelitiska leden: »Varför ställer ni upp till strid? Jag är filisteernas man och ni Sauls tjänare. Utse någon på er sida som får komma ner till mig. 9Om han är stark nog att kämpa mot mig och dödar mig, så blir vi era slavar. Men om jag vinner och dödar honom, då blir ni våra slavar och tjänar oss.« 10Och han fortsatte: »Jag utmanar Israels här: Skicka fram en man som kan kämpa med mig.« 11När Saul och alla israeliterna hörde filisténs utmaning blev de utom sig av skräck. 12David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj. Han hade åtta söner och var på Sauls tid redan till åren kommen. 13Hans tre äldsta söner hade följt Saul ut i kriget. De som dragit i fält var Eliav, den förstfödde, Avinadav, den andre, och Shamma, den tredje. 14David var yngst. De tre äldsta hade följt Saul, 15men David brukade då och då lämna Saul för att gå till Betlehem och valla sin fars får. 16Morgon och kväll i fyrtio dagars tid steg filistén fram och ställde sig där. 17Jishaj sade till sin son David: »Ta den här säcken rostad säd och de här tio bröden och skynda dig till dina bröder i lägret. 18Och de här tio ostarna skall du lämna till deras befälhavare. Sök upp dina bröder och se hur de har det och få med dig ett livstecken från dem. 19De är med Saul och den israelitiska hären i Terebintdalen och krigar mot filisteerna.« 20Tidigt nästa morgon lät David någon annan ta hand om fåren och gjorde som Jishaj hade sagt till honom; han tog med sig vad han skulle och gav sig i väg. Just då han kom fram till lägret drog hären ut för att ställa upp sig, och stridsropen skallade. 21Israeliter och filisteer ställde upp i slagordning mitt emot varandra. 22David lade ifrån sig packningen hos trossvakten och sprang bort till trupperna och hälsade på sina bröder. 23Medan han stod där och talade med dem trädde tvekampskämpen Goljat från Gat fram ur filisteernas led och upprepade sin utmaning, och David hörde det. 24Alla israeliterna ryggade förskräckta tillbaka när de fick se honom. 25»Se på den där mannen«, sade de till varandra, »det är för att förödmjuka Israel som han visar sig. Den som kan besegra honom får stora rikedomar av kungen. Han får kungens dotter till hustru, och alla i hans släkt skall vara fria män i Israel.« 26David frågade dem som stod närmast: »Vilken belöning får den som slår ihjäl den där filistén och befriar Israel från vanäran? Och hur kan en oomskuren filisté få skymfa den levande Gudens här?« 27Man talade då om för honom vad som hade sagts om belöningen för den som slog ihjäl filistén. 28När Davids äldste bror Eliav fick höra hur han pratade med de andra blev han arg och sade: »Vad har du här att göra? Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag känner dig nog, din fräcka slyngel! Du har bara kommit för att titta på striden.« – 29»Vad har jag nu gjort?« sade David. »Jag frågade ju bara.« 30Han lämnade Eliav och frågade andra, och alla gav honom samma svar. 31Ryktet om vad David hade sagt spred sig, och även Saul hörde det och kallade honom till sig. 32Och David sade till Saul: »Låt dig inte skrämmas av honom, herre. Jag, din tjänare, skall gå ut och strida mot den där filistén.« – 33»Inte duger du till att slåss mot filistén«, svarade Saul, »du är ju bara en pojke, och han har varit krigare i hela sitt liv.« 34Men David sade: »Jag har vallat får åt min far. När det kom ett lejon och tog ett får ur hjorden 35sprang jag efter det, slog ner det och ryckte bytet ur käftarna på det. När det anföll mig grep jag det i manen och slog ihjäl det. 36Också en björn har jag fällt, och det skall gå likadant för den där oomskurne filistén som det gick för dem, eftersom han har skymfat den levande Gudens här.« 37Och han tillade: »Herren som har räddat mig från både lejon och björn, han skall rädda mig från den där filistén.« Då sade Saul till honom: »Gå. Herren är med dig.« 38Så klädde han David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. 39Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen – det hade han aldrig tidigare prövat. »Nej, med allt det här kan jag inte gå«, sade han till Saul, »jag har aldrig gjort det förr.« Och så lade han av sig rustningen. 40Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel. Med slungan i handen gick han emot filistén. 41Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. 42När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom – det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. 43»Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?« frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. 44»Kom hit«, ropade han, »så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.« 45David svarade: »Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat. 46I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de filisteiska soldaternas lik åt himlens fåglar och markens vilda djur. Så skall hela världen förstå att Israel har en Gud, 47och alla här skall inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger. Han råder över kriget, och han har gett er i vårt våld.«1748När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. 49Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. 50Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd. 51Nu sprang David fram och ställde sig över filistén, grep hans svärd och drog det ur skidan. Han gav honom dödsstöten och högg av huvudet med svärdet. När filisteerna såg att deras hjälte var död tog de till flykten. 52Då höjde Israels och Judas styrkor ett härskri och förföljde filisteerna ända bort mot Gat och fram till Ekrons portar. Ja, det låg fallna filisteer längs Shaarajimvägen ända till Gat och Ekron. 53Efter att ha jagat filisteerna vände israeliterna tillbaka och plundrade deras läger. 54David tog filisténs huvud och förde det till Jerusalem, men hans vapen lade han i sitt tält.

Det finns strider som man inte kan vinna. Ibland är motståndaren överlägsen; ibland innebär en vinst samtidigt en förlust, som när man vinner en argumentation men förlorar en människa. Men det finns också strider som egentligen inte går att vinna, för att kampen håller oss borta från den verkliga strid vi är kallade att utkämpa.

I denna söndags gammaltestamentliga text – som alla som gått i söndagsskolan känner igen – är den unge herden David på väg att strida mot den fruktade jätten Goliat. David är själv bara en ung pojke. Långt från någon soldat. Egentligen har han inte ens kommit till slagfältet för att slåss, utanför att ta med mat sina äldre bröder. Men väl där upprörs David av Goliats provokationer och skändande av Israels Gud. David undrar: ”hur kan en oomskuren filisté få skymfa den levande Gudens här?” (17:26). Han tycker att någon måste göra något åt Goliat, och han är beredd att vara den personen. 

Förmodligen blottar Davids mod brödernas svaghet och de kände att deras lillebror fick dem att framstå som fegisar. Så: ”28När Davids äldste bror Eliav fick höra hur han pratade med de andra blev han arg och sade: »Vad har du här att göra? Till vem har du lämnat din lilla fårhjord i öknen? Jag känner dig nog, din fräcka slyngel! Du har bara kommit för att titta på striden.«” Eliav förnedrar och förminskar David, och vi får förmoda att David frestas här att dras in i en strid med sin bror. Det var säkert lockande att börja argumentera med brodern om vem som egentligen var starkast och modigast. Att stå upp för sig själv och markera att han inte tänkte ta nån skit. Men David agerar klokare än så. Han säger bara: 29»Vad har jag nu gjort?… Jag frågade ju bara.«” och så lämnade han Eliav.

Vad hade hänt om David börjat bråka med sin bror? Faran är att det hållit honom borta från den verkliga – långt viktigare – strid mot Goliat som Gud kallat honom att utkämpa.

Så kan det vara för oss också. Som efterföljare till Jesus är vi kallade till kamp mot ondskan i dess många former. Vi har en verklig och viktig strid att utkämpa. Men även vi lockas att ge oss in i strider där det egentligen inte finns något att vinna. Inte sällan för att skydda vår egen heder. Men även om vi skulle vinna den mindre kampen, innebär det att vi förlorar den större. Vi vinner striden, men förlorar kriget. Låt oss därför be Gud om vishet och insikt att förstå vilken strid han verkligen kallat oss till, så att vår tid och energi inte upptas av oväsentligheter, men också om modet och styrkan att kämpa trosvisst i Hans namn.

Gud, som är vår tillflykt när ondska och vanmakt drabbar oss, vi ber om vishet, läkedom, mod och styrka att i ditt namn bekämpa det onda och tro på dina möjligheter. I Jesu namn. Amen

Predikan för Första söndagen i fastan – Tema: I prövningens stund

Matteusevangeliet kapitel 4, vers 1-11  

Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Jesus svarade: Det står skrivet: ‘Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.’ Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: ‘Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.’Jesus sade till honom: Det står också skrivet: ‘Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov. ‘Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: ‘Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.’ Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom. 

Med berättelsen om djävulens prövning av Jesus plockar Matteus upp och utvecklar den s.k. Israel-typologi som han initierat och tillämpat på Jesus i de föregående kapitlen. Matteus har, med andra ord, ansträngt sig för att framställa Jesus som ett nytt Israel, genom att låta sin nya berättelse om Jesus spegla den äldre gammaltestamentliga historien om Israels folk. Ett tydligt exempel på detta är när den heliga familjen lämnar Egypten dit de flytt pga. kung Herodes, och Matteus förklarar att detta skett ”för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas: Från Egypten har jag kallat min son.” (Matt 2:5). I sitt ursprungliga sammanhang i Hosea 1:11 är citat egentligen inte någon messiansk profetia, utan talar om Israels – Guds sons – uttåg ur Egypten. Passande nog, efter sitt eget uttåg, och korsande av Röda havet i form av sitt dop i Jordanfloden, förs Jesus – likt sina förfäder – ut i öknen för att prövas. Som Israeliterna vandrade fyrtio år i öknen är Jesus där i fyrtio dagar. 

Men öknen var mer än bara en geografisk term som länkade till berättelsen om Israeliternas ökenvandring. I antiken tänkte man sig i allmänhet att vildmarksområden hemsöktes av onda andar. Platsen för frestelseberättelsen blir på så sätt naturlig, och Matteus antyder att uppgörelsen mellan Jesus och djävulen inte äger rum på neutral mark, utan på djävulens hemmaplan. Djävulen inleder sitt test med att föreslå att ”om”, eller snarare eftersom, Jesus är Guds Son – som den himmelska rösten vid dopet hade proklamerat (jfr 3:17) – bör han förvandla de här stenarna till bröd. Men Jesus svarar att ”det står skrivet”, och citerar från 5 Mosebok 8:3, att”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.” Versen var ursprungligen en del av en passage där Moses påminde Israels folk om hur Gud först lät dem hungra i öknen och sedan matade dem med manna för att lära dem att de var beroende av honom. Att Jesus skulle förvandla stenar till bröd skulle vara liktydigt med att ifrågasätta Guds bestämmelse för sin Son, och därför avstår Jesus från det. 

Efter att ha stått emot den första frestelsen för djävulen Jesus från öknen till en plats högt upp på tempelmuren. Än en menar han att eftersom Jesus är Guds Son bör han göra något spektakulärt. Den här gången skall han kasta sig till marken nedanför och bevittna hur Gud kommer att rädda honom i enlighet med löftena i Ps 91:11–12, ”Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” Det verkar som att djävulen nu försöker använda Skriften själv i försök att få Jesus att synda eftersom Jesus hade citerat Skriften för att motstå det föregående testet. När allt kommer omkring, om – som Jesus hävdat – man skulle leva efter varje ord som kommer från Guds mun, varför inte detta ord om förvissning? Men Jesus svarar än en gång med att citera från 5 Mosebok, denna gång från 6:16, ”Det står också skrivet: ‘Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.” I sitt ursprungliga sammanhang var versen en referens till 2 Mos 17:1–17 och incidenten i Refidim, när Israel krävde vatten av Gud och Moses slog på berget och därmed prövade Herren. Som dessa skriftställen antyder gällde det andra testet Guds närvaro och beskydd. Löftet om gudomligt skydd var en del av förbundet mellan Gud och Israel och i den gammaltestamentliga skildringen av frestelsen vid Massah och Meribah ville den första ”förbundssonen”, Israels folk, att Gud skulle ge bevis på att han var med dem och på så sätt uppfylla sina förbundsförpliktelser. Nu: uppmanar djävulen Jesus, den nye förbundssonen, att utsätta sig själv för fara genom sin egen handling, för att utmana Gud att rädda hans liv i enlighet med förbundslöftena. Men Jesus vägrar. 

Efter att ha avvärjt också den andra frestelsen i Jerusalem, för djävulen Jesus till ett namnlöst, högt berg. Denna nya miljö är passande för frestelsen. Inte bara för att berg var allmänt förknippade med gudomlig närvaro och därför var platser för dyrkan och uppenbarelse, utan också för att de bildade den typiska platsen för avgudadyrkan i Gamla Testamentet (jfr 5 Mos 12:1–2). Från berget visade djävulen Jesus alla världens riken och deras prakt och lovade att han skulle ge allt detta till Jesus, under förutsättning att han faller ner och dyrkar honom. Hade inte Gud, trots allt, sagt till sin utvalde: ”Be mig, så ger jag dig folken som arv och hela jorden som egendom.” (Ps 2:8) Djävulen verkar anta en ny strategi här. De tidigare frestelsernas subtilitet är nu som bortblåst. Medan djävulen tidigare framträtt som en jämlik men motsatt motståndare till Jesus, framställer han sig nu som en blivande beskyddare som kan ge Jesus kunglig makt och ära, och utmanar Jesus att bryta det första av de tio budorden: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.” (2 Mos 20:3). Även om slutmålet inte är fel i sig, och världsdherravälde kommer i slutändan att skänkas Jesus (jfr 28:18–20), är genvägen för att förvärva det helt missriktad. Men Jesus sväljer inte betet. I stället förvisar han djävulen och påpekar att det står skrivet: ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Orden är hämtade från 5 Mosebok 6:13, där det större textsammanhanget kopplar samman både land, härlighet och avgudadyrkan precis som Matt 4:8 verkar göra. Jesus frestas att hänge sig åt avgudadyrkan/Satansdyrkan för världens rikedomars skull, men minns förbundssonens skyldighet att inte glömma Herren, och vägrar att falla ned för att dyrka någon avgud. 

Efter Jesu avvisning låter djävulen honom vara, åtminstone för en tid, för att återvända först i 16:23, och änglar kommer nu fram och betjänar Jesus. 

Som vi sett har Matteus berättelse om Jesu frestelse många kopplingar bakåt till den gammaltestamentliga redogörelsen för hur Israels folk prövades i öknen. Men skildringen har också kopplingar framåt till oss själva. För även om ingen av oss är Guds son på samma sätt som Jesus, och ingen av oss prövas i öknen av djävulen, har vi genom vår omvändelse och pånyttfödelse blivit Guds barn, och som sådana går vi alla genom perioder av prövningar. Kanske låter det konstigt att man skulle prövas av djävulen. Men Matteus kommer också längre fram att berätta om hur Jesus konfronterar djävulen i form av både hans demoner (12:20–30), men också i andra människor. I Matt 16:1 (jfr 19:3; 22:18, 35) står det exempelvis att ”Fariseerna och saddukeerna kom fram till honom, och för att sätta honom på prov…”, precis som djävulen gjort i dagens evangelietext. Likaså möter Jesus på djävulen i Petrus när denne försöker hindra honom från att bege sig till Jerusalem och för att korsfästas (16:21–23), och Jesus säger: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” Av detta förstår vi att frestaren och frestelserna kan komma i många skepnader. Det gäller att vara på sin vakt.  

Det är också värt att notera att prövningen följer omedelbart på dopet, dvs. på en andlig höjdpunkt; och att djävulen gör entré först efter fyrtio dagar, när Jesus var som svagast. Den kristna erfarenhet bekräftar att det ofta är just efter starka andliga upplevelser, och/eller när vi redan är trötta, hungriga, ledsna, uppgivna, som prövningarna följer  Det kan vara bra att vara beredd på detta.

Det är också klokt att anamma Jesu strategi och möta frestelser med Skriften. Det gäller att vara fylld av Guds ord och veta vad Gud har sagt och inte sagt, för att kunna luta sig mot detta när man prövas.  

Till sist får vi – när prövningarna kommer – ta vår tillflykt till Gud, och vi kan be med psalmistens ord:  

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, ditt namn till ära. Du skall lösa mig ur snaran de gillrat, du är min tillflykt. Jag överlämnar mig i dina händer. Du befriar mig, Herre, du sanne Gud. (Psalm 31:2–6) 

FASTLAGSSÖNDAGEN – SÖNDAGEN FÖRE FASTAN Tema: Kärlekens väg

Första korinthierbrevet kapitel 13, vers 1-13Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit. Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå. När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

I dagens episteltext talar aposteln Paulus om kärlek. Han gör sitt bästa för att förklara vad kärlek är för sina läsare, men istället för att ge en definition ger han en beskrivning.

Dessa ord – kärlekens lov, som stycket brukar kallas – är bland de vackraste som skrivits om kärleken, och det mesta Paulus säger framstår som omedelbart självklart och rimligt. Men mitt i detta stycke skriver han något om kärleken som får en att hoppa till: ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” Är detta verkligen sunt? Förespråkar inte Paulus precis den naiva och godtrogna inställning som man kan se i osunda relationer, där den ena parten systematiskt utnyttjar den andre? Är inte detta en grogrund för medberoende? Jo, visst kan det Paulus skriver – som det mesta här i livet – ta sig förvridna och osunda uttryck, men det förtar inte det faktum att det ligger en stor och viktig lärdom i dessa ord.

I alla relationer finns det förväntningar; oavsett om det är på jobbet, hemma, eller i kyrkan. Sedan finns det vad vi faktiskt upplever. Här är vad du sa att du skulle göra, här är vad jag upplevde att du gjorde. Detta är tiden du sa att du skulle vara hemma, men detta är då du faktiskt kom hem. Här är listan vi kom överens om, här är den del av listan du gjorde eller inte gjorde. Det finns alltså ofta ett glapp mellan vad vi förväntar oss och det vi upplever. Glappen finns alltid där, frågan är vad vi gör med dem?

Det är här Paulus ord kommer in och blir så viktiga: allt bär kärleken, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. För när det finns ett glapp mellan förväntan och verklighet väljer vi vad som placeras i glappet. Antingen tror vi det bästa, eller så antar vi det värsta. Den sanna kärleken väljer alltid det första. Det kanske låter konstigt, och vi tänker nog att det snarast är den andres beteende som avgör vad som placeras i glappet, men vi har mycket mer makt att bestämma över detta än vi vanligtvis tänker oss.

Det handlar om ett aktivt val att leta efter, eller till och med hitta på, en positiv förklaring. När det finns en skillnad mellan vad som lovats och vad som faktiskt händer, väljer kärleken – om vi skall tro Paulus ord – alltid att lita på den andra personen. Kärleken letar efter den mest generösa förklaringen till den andras beteende. Kärleken väljer alltid förtroende framför misstanke. Kärleken letar alltid, – letar efter en möjlighet att tro det bästa, snarare än att anta det värsta. Detta skapar marginal, luft, frihet, och utrymme i relationen.

Vi vet, av egen erfarenhet, att när vi vet att vi gjort bort oss (och vi brukar vara medvetna om detta själva, utan att någon förklarar det för oss), men ändå möts av förståelse, dras vi närmare den personen, gruppen eller sammanhanget. Gud har ju skapat oss som magneter efter acceptans. Dessutom känner vi av oss själva att vi vill göra bättre ifrån oss nästa gång. Men det motsatta är också sant.

Varje gång – även när det är berättigat – som vi väljer att anta det värsta försämrar vi relationen. När vi väljer att anta det värsta – även om vi har rätt – har vi tagit ett steg för att stänga relationen. Vi skyddar det inte längre till varje pris. Vi tål inte längre till varje pris. Vi böjer oss inte längre i kärlekens namn. Oavsett hur illa det här är, oavsett hur stort och återkommande glappet är, väljer vi vad vi fyller det med. Det ligger i vår makt att välja vad som placeras i glappet. Vår bästa chans att återställa och läka och skapa ett starkare förhållande är alltid att tro det bästa. Detta innebär inte att det inte finns stunder då man måste ha svåra samtal, men även i dessa stunder väljer kärleken att utgå från att det finns en bra förklaring.

Så nästa gång du upplever ett glapp, gör då mot andra vad du vill att de ska göra mot dig, anta det bästa, tro det bästa, för kärleken bär allt, tror allt, hoppas allt, och uthärdar allt.


O Gud, du som för vår skull lät din Son gå offrets väg, ingjut din kärlek i våra hjärtan, så att vi följer  honom och frälsta från syndens nöd får leva i dig för evigt. Genom din Son, Jesus Kristus vår Herre. Amen.

Kyndelsmässodagen

Tema: Uppenbarelsens ljus

Den verkliga upptäcktsresan består inte i att söka efter nya vyer, utan att se med nya ögon. (Marcel Proust)

När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag på den 31:a dagen efter att Jesus fötts tog de Josef och Maria honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag närmare bestämt i 4 Mosebok 18:15, att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren. Tanken var alltså att det första som kommer ur moderlivet skulle offras åt Gud, vilket var en ständig påminnelse om att allt tillhör Herren och att varje god gåva kommer från honom. Men en förstfödd människa offrade man naturligtvis inte, utan den förstfödde sonen friköptes till ett fastställt symboliskt värde. I denna ceremoni överlämnade pappan sin son till en präst i Templet och fick sedan honom tillbaka mot att han betalade en summa om fem silvermynt. — och tillägger Lukas, de hade också kommit till Templet för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. i 3 Mos 12:2-8, att en kvinna skulle göra efter att hon fött barn och hennes reningstid på 40 dagar kommit till ända. Lukas anger alltså två olika ritualer som båda skedde i Templet i Jerusalem, men inte på samma dag. Om Josef och Maria följde traditionen tog Josef först med sig Jesus den 31:a dagen för för at bära fram honom inför Herren, och tio dagar senare, på den 40 dagen, gick familjen tillsammans till Templet för att offra de två duvorna för Marias rening. Det är vid det första tillfället som följande äger rum:

     Lukas fortsätter att berätta att det I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst Messias. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, gjorde Anden på något sätt klart för Symeon att det är den där pojken som är Messias. Så Symeon gick fram till den lilla familjen, och så tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har nu i detta barn skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse både åt hedningarna icke-judarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem hela familjen.

     Symeon har tagit barnet i sin famn. Han har förkunnat att detta barn är frälsningen för alla folk, men så ser han på Maria, och vi kan ana hur hans ansikte blir mörkt av smärta. Han ser på den unga flickan och undrar om hon förstår vilken vattendelare hennes lille pojk kommer att bli. och han sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.” Många kommer att bli upprättade, hitta en ny mening, ett nytt liv; men andra kommer att förargas, kommer att gå ännu djupare i sitt fall. Detta barn kommer att åstadkomma två effekter på människor: fall eller upprättelse. Något svenskt ”lagom” eller ”mittemellan” finns inte.

     Där i Jerusalems Tempel fanns också en kvinna med profetisk gåva, hon hette Hanna, var Fanuels dotter, och av Ashers stam. Hon var till åren kommen; och Lukas förklarar att som ung hade hon först varit gift i sju år, sedan hade hennes man dött och hon hade därefter levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Hanna tillbringade alltså sin tid i bön och fasta i kvinnornas förgård. Hon var alltid med på de dagliga bönerna i Templet klockan nio, tolv och tre, och på kvällsbönen. Just i den stunden som Symeon välsignade den heliga familjen kom hon fram även hon ledd av Anden, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla andra som väntade på Jerusalems befrielse.

     Så avslutar Lukas sin skildring och berättar att När de hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de inte till Betlehem där Jesus hade fötts, och som de kommit från, utan till sin hemstad Nasaret i Galileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag var med honom.

     Man kan undra över vad Symeon väntade sig att få se när han, på Andens maning, gick till Templet. Förväntade han sig en ljusgestalt i skinande kläder? Skulle där vara en änglakör? Skulle barnet ha en gloria över sitt huvud? Vi vet inte, men Symeon går i alla fall till Templet, och mitt i folkvimlet ser han ett ungt par. Han ser en ung flicka med ett bebis i famnen, och han ser en pappa stå där bredvid med ett par duvor i handen. De var knappast de enda som uppfyllde en sådan beskrivning. Det var en vanlig alldaglig familj. Men Symeon hör Andens röst: Där är han! Och Symeons ögon öppnas. Med sina vanliga ögon ser han en ung mamma med en bebis i sin famn, men med sina inre ögon – med Andens ögon – ser han Guds Messias, Israels tröst.

Hur ofta letar vi int efter Gud i det ovanliga, det extraordinära, det övernaturliga, det speciella; men glömmer bort att han än närvarande även mitt i det vardagliga, alldagliga och vanliga. Om vi ändå hade ögon att se det.

Gud vår Fader, vi tackar dig för Jesus Kristus, som återspeglar din härlighet. Öppna våra ögon så att vi med Symeon och Hanna ser ljuset och prisar ditt namn. För Jesu Kristi skull. Amen

TREDJE SÖNDAGEN EFTER TRETTONDEDAGEN – Tema: Jesus skapar tro

När han efter han kommit ned från berget där han håll sin s.k. Bergspredikan (kap. 5–7) gick in i Kafarnaum där han nu bodde (4:13) kom det en romersk officer fram till honom och bad om hjälp: ”Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.” Nu skulle man kunna tänka sig att den godhjärtade och omtänksamme Jesus skulle skynda till undsättning, men Jesus är måttligt intresserad av att hjälpa officeren och hans tjänare. Han hade ju – som han skall förtydliga lite längre fram i evangeliet ”inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” (15:24) – och det är först efter uppståndelsen som alla folk skall göras till lärjungar. Så Jesus sade: ”Skall då jag komma och bota honom?” Frågan uttrycker tveksamhet och reservation. Men Officeren som förmodligen kände till de problem det innebar för en jude att komma hem till en hedning som han själv, och respekterade Jesu tveksamhet svarade: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.” Officeren trodde alltså – utifrån sig egen personliga erfarenhet av hur militär ordergivning fungerar – att Jesus hade sådan auktoritet över sjukdomar att det skulle räcka med ett enda ord från hans sida. Hans tjänare låg förlamad, men om Jesus bara sa ”gå” eller ”kom” – precis som han själv kommenderade sina soldater – skulle tjänarens förlamning släppa sitt grepp och han skulle kunna gå igen.

Jesus blev mycket förvånad över officerens svar och starka tro och sade till dem som följde honomlärjungarna och folkskarorna: ”Sannerligen, inte hos någon jude i Israel har jag funnit en så stark tro. Och så blickar han framåt: Jag säger er att många hedningar skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Uttrycket ”himmelriket”, som används med en rad olika betydelser i Matteusevangeliet i stort, syftar här – som de geografiska referenserna antyder – på det heliga Landet, där det messianska styret en dag skall upprättas och där den messianska banketten skall hållas. Men rikets egna barn dvs. de nuvarande invånarna i Landet skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” Orden svider, men det är viktigt att notera att detta inte innebär någon ersättningsteologi, där frälsningen tas ifrån judarna och ges till hedningarna. Jesus själv var jude, hans lärjungar var judar, patriarkerna var judar, och de skulle alla vara med i himmelriket. Jesus ord är istället ett påpekande om att inte alla som berömmer sig av och förlitar sig på sin judiska identitet (jfr 3:7–12) skall komma utgöra del av det förnyade gudsfolk – i vilket även de hedningar som konverterat skulle ingå (jfr 28:18–20) – som han var i färd att samla runt sig själv, på basis av personlig rättfärdighet snarare än släktskap med Abraham. Detta var en skarp varning att förkunnelsen omvändelse (3:2, 4:17; 10:7) på största allvar. 

Och till officeren sade Jesus: ”Gå. Du trodde och det skall ske.” Och i det ögonblicket blev pojken frisk. 

Skildringen berättar om hur en hedning i förväg får del av de välsignelser som följde med Messias ankomst och rikets upprättande. Som hedningarna idag får även vi sätta vår tro och tillit till den judiske Messias. Vi får be om hjälp med både våra egna och andras problem, sjukdomar inkluderat. Men den stora utmaningen för oss är att ställa oss frågan vad det innebär att erkänna och underordna sig Jesu makt och auktoritet. Vad innebär det att – som den romerske officeren – kalla honom ”Herre”? Detta handlar knappast om en allmän medvetenhet om att det finns en övernaturlig dimension bortom den ordinarie tillvaron, eller att ha en allmän tillit till en avlägsen gud. Kristen tro handlar om tillit, förtröstan, övertygelse om att den ende Guden gett sin makt till Jesus och att han nu utövar den för att rädda världen och att därför hålla alla de bud han har gett. 

Barmhärtighetens och tröstens Gud, förbarma dig över vår svaghet, så att vi kan få kraft att tro på dina löften och kan leva tryggs under ditt mäktiga beskydd. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen. 

Andra söndagen efter Trettondedagen Tema – Livets källa

Johannesevangeliet 2:1–11 

På tredje dagen i veckan, dvs. tisdag hölls ett bröllop i byn Kana som låg ungefär en och halv mil norr om Nasaret där Jesus vuxit upp i Galileen, och Jesu mor Maria – som kan ha varit släkt eller vän till brudgummen eller bruden (ett icke-kanoniskt evangelium påstår att hon var moster till brudgummen; och det finns till och med uppgifter om att brudgummen i fallet var Johannes själv och att hans mor, Salome, var Marias syster) – var där och hjälpte till med det praktiska. Jesus och hans lärjungar som vid det här laget bestod av Simon Petrus, hans bror Andreas, deras vän Filippos, och Natanael som själv var från Kana (21:2) var också bjudna till bröllopet. Bröllop var – då som idag – högtidliga tillfällen och festligheterna varade i regel flera dagar. Ett nygift par reste inte bort för sin smekmånad utan stannade hemma, och under en vecka höll de öppet hus och festade med släkt, vänner och grannar. I ett liv där det fanns mycket fattigdom och ständigt hårt arbete var denna vecka av fest och glädje ett mycket speciellt tillfälle. Men då händer något katastrofalt. Vinet tog slut. Om vinet tog slut innebar detta en stor skam för brudens familj. Det finns till och med indikationer på att de kunde dras inför rätta, med tanke på att det kontrakt som upptecknades i samband med trolovningen specificerade såväl åtaganden vid bröllopsfesten som konsekvenserna om de inte uppfylldes. Flera centrala moment under vigselakten bestod, trots allt, i att en bägare med vin lyftes upp och välsignelser uttalades. Om vinet tog slut skulle inte bröllopsceremonin kunna genomföras. Katastrof! och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.” Maria kommer aldrig med någon uttryckliga önskan eller begäran, men det är underförstått i hennes ord att hon vill att Jesus skall använda sina förmågor för att åtgärda problemet. Men Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.” Svaret låter bryskt, men ”låt mig vara”, eller bokstavligen ”vad för mig och dig/vad har jag med dig att göra?”, var ett vardagligt uttryck. När det yttrades i ilska och med skärpa uttryckte de oenighet och förebråelse, men när det talades försiktigt angav det snarare missförstånd. Här i Johannes betyder det snarast: ”Oroa dig inte, du förstår inte riktigt vad som pågår, lämna det hela åt mig mig så skall jag ordna det på mitt eget sätt.” Likaså låter tilltalet ”kvinna” värre på svenska, än det gjorde på grekiska och/eller hebreiska där det var ett artigt tilltal (jfr. 19:26). Talet om hans ”stund”, som inte kommit, syftar dessutom i Johannesevangeliet på hans död och förhärligande, inte hans framträdande. Jesus säger alltså till Maria att helt enkelt lämna saker till honom. Så Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.” Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier i samband med att gästerna anlände till festen och tvättade sina fötter, och tvagningen av händerna innan måltiden och mellan rätterna; vart och ett av stenkärlen rymde omkring hundra liter. Jesus sade till tjänarna: gå bort till brunnen och ”Fyll kärlen med vatten”, och de gjorde som han sa och fyllde dem till brädden så att det sammanlagt blev omkring sexhundra liter. Sedan de kommit tillbaka sade han: ”Ös upp i ett mindre kärl av något ospecificerat slag och bär det till bröllopsvärden” som hade hedersuppdraget att ordna med bordsplacering, övervaka serveringen, och läsa de förskrivna välsignelserna, och det gjorde de. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin. Eftersom han inte visste varifrån det kom eller att ett under hade utförts — men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet — ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade och inte längre är så noga med smaken. Men du har gjort tvärtom och sparat det goda vinet ända till nu.”  

Så gjorde Jesus det första av sina sammanlagt sju tecken som Johannes kommer att berätta om (jfr. 2:1–11; 4:46–54; 5:1–15; 6:1–15; 6:16–21; 9:1–7; 11:14–44) och Johannes påminner om att; det var i Kana i Galileen som det gjordes. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom. 

Mot slutet av sitt evangelium kommer Johannes att berätta ”Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.” (20:30–31). Syftet med Johannes berättelse är alltså att väcka tro på Jesus hos läsaren. De ”tecken” (grek. semeion) som omtalas hos Johannes är inte det samma som ”kraftgärningar (grek. dynamis) i de andra evangelierna. Bortsett från tjänarna och lärjungarna visste ingen ens att ett under hade skett. Det viktiga var inte undret i sig, utan vad det kommunicerade och pekade mot. Som Johannes förtydligar pekade detta första tecken på Jesus själv, som genom det ”uppenbarade sin härlighet”, och det gjorde så att ”hans lärjungar trodde på honom”. Genom att berätta om denna händelse vill Johannes väcka tro hos oss och visa på vem Jesus var och varför han kommit. Vin var ju en vanlig gammaltestamentlig metafor för den messianska tidsåldern. Exempelvis talade profeten Amos om Israels återupprättelse ”då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över” (Amos 9:13), och likaså profeterade Jesaja om hur Herren Sebaot skall ”hålla gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin.” (Jes 25:6). Allt detta, säger Johannes, håller på att bli verklighet här och nu, på ett bröllop i en liten by på landsbygden.

O Gud, du som råder över himmel och jord, och som i din Son har uppenbarat din härlighet, öppna våra ögon och hjärtan, så att vi i hans ord och gärningar ser din kärlek. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.