Gud – Fader, Son och Ande 

Idag är det heliga trefaldighets dag och temat för denna söndag är Gud – Fader, Son och Ande. Således är det på sin plats att vi påminner oss om en av den kristna trons mest centrala läror och mysterier, nämligen att Gud är treenig.  

Låt oss börja med att notera att själva begreppet ”treenighet” inte hittas i Bibeln. Det är istället resultatet av kyrkans försök att filosofiskt/teologiskt försöka förklara Bibelns samlade vittnesbörd om Fadern, Sonen och Anden, vilka alla framhålls som Gud, men ändå som olika personer. HERREN är en (5 Mos 6:4), och han är Fadern, Sonen och den helige Ande (Matt. 28:19). Som kristna tror och bekänner vi alltså att det bara finns en enda Gud, men att denna Gud är tre personer – eller som kyrkofadern Tertullianus uttryckte det, Gud är ”Ett väsen, tre personer.” Normalt sett reciterar vi under våra gudstjänster, tillsammans med den världsvida kyrkan, varje söndag den Apostoliska trosbekännelsen, enligt vilken vi tror på:

Gud Fader allsmäktig,
himmelens och jordens skapare. 

Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den Helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda. 

Vi tror ock på den helige Ande,
en helig, allmännelig kyrka,
de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv. 

Denna trosbekännelse har sitt ursprung i den fornkristna församlingen på tidigt 200-tal, men sitt kanske tydligaste uttryck fick dock läran om treenigheten i den s.k. Nicenska trosbekännelsen, som formulerades av konciliet i Nicea år 325 och sedan fick sin slutgiltiga utformning vid kyrkomötet i Konstantinopel år 381, och lyder: 

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;  

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna; 

och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka. 

Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. 

Lägg märke till bekännelsernas grundläggande tre-delade/ledade struktur, och hur de olika delarna fokuserar på gudomens tre personer och deras respektive gärning, men också hur det förtydligas att Jesus är ”av samma väsen som Fadern” och hur Anden inte bara ”utgår av Fadern och Sonen” utan också ”tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras”. Vi tror alltså att Gud – Fadern, Sonen och den heliga Anden – är i fullständig gemenskap, och samtidigt verkar de var för sig.  

Det är alltså avgörande att både enheten och åtskillnaden hålls samman. Men eftersom treenighetensläran framhåller att Gud på ett sätt är en enda, och samtidigt tre, är det inte alltför förvånande att de flesta villoläror vad det gäller treenigheten tenderat betona antingen Guds enhet på bekostnad av hans trefaldighet, eller hans trefalidghet på bekostnad av hans enhet. Men vi tror inte på tre gudar, som må vara förenade i attityd och vilja, men som ändå inte är ”ett” i djupare bemärkelse (triteism), eller att Gud är en person som successivt spelar tre olika roller, eller bär tre olika masker (modalism), utan på en enda Gud, som är tre personer. Fader är Gud, Sonen är Gud, Anden är Gud, men Fadern är inte Sonen och Anden, Sonen är inte Fader och Anden, Anden är inte Fader och Sonen. 

Treenigheten är ett mysterium, och vi måste både inse och acceptera att alla våra försök att förstå och förklara Guds innersta väsen kommer till korta. Vårt språk räcker inte till och vi saknar ord som adekvat uttrycker både åtskillnaden och enheten på en och samma gång. Därmed bör vi också vara försiktiga med förklaringar som liknar treenigheten exempelvis vid vatten i dess tre former, eller vid en treklöver med tre blad som representerar gudomens tre personer, för en vattenmolekyl existerar egentligen inte i tre olika tillstånd samtidigt och jämförelsen leder därmed till modalism, medan treklöverns blad är allt för distinkta och liknelsen leder till triteism. Nej, Gud är ett väsen/tre personer. Treenigheten är alltså ett mysterium. Den är inte en motsägelse, utan en paradox. Gud är mycket större och mycket större än vi kan förstå. 

Samtidigt anar vi att Gud som treenig inte är oändlig ensamhet, utan oändlig kärlek och gemenskap; en gemenskap som öppnas för oss genom Kristus och kommer oss till del i sakramenten. Alltmer indragna i Guds liv, och handlande i världen, kallas vi som Jesu efterföljare och kyrka att förkroppsliga denna kärlek i världen. 

Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla.(2 Kor 13:13) 

Tema: Hjälparen kommer

Johannesevangeliet kapitel 15, vers 26–27 och kapitel 16, vers 1–4  

När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början. Detta har jag sagt er för att ni inte skall komma på fall. De skall utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. Och detta skall de göra därför att de inte har lärt känna Fadern och inte heller mig. Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det. 

För snart tio år sedan påbörjade jag mina forskarstudier. Under introduktionsdagarna visade man oss nyantagna (och tillika upprymda) doktorander ett diagram över hur de kommande åren förmodligen skulle se ut. Baserat på tidigare erfarenhet visade diagrammet hur vi skulle komma röra oss från blåögd optimism, via en gryende pessimism, rakt ned i dödsskuggans dal – där allt känns hopp- och meningslöst – för att sedan, sakta men säkert, nå en sorts realistisk hoppfullhet, och till slut, med mycket möda och arbete, nå det efterlängtade målet. Det var betryggande att på förhand få veta att det med största sannolikhet skulle komma en kämpig period. När svårigheterna väl kom kunde jag finna stöd i att det var normalt och väntat, och att det fanns en väg framåt. Motståndet i sig var inte ett tecken på att jag var fel ute och borde ge upp. 

Innan Jesus lämnar jorden för att sätta sig på Faderns högra sida, förklarar han för sina lärjungar att vägen framför dem är allt annat än enkel. De skall vittna om honom, och detta kommer att leda till intensivt motstånd. På grund av sitt vittnesbörd skall lärjungarna komma att bli uteslutna ur synagogorna, ja till och med bli dödade. Men Jesus säger dem detta på förhand för att de inte skall komma på fall när så sker. Motståndet är väntat och inte ett tecken på att de är fel ute eller att de gör bäst i att ge upp.  

Jesus vill att vi skall följa honom, men han vill också att vi skall veta vad vi ger oss in på. Även vi bör förvänta oss motstånd och svårigheter när vi vittnar om Jesus. Det hör till. Men han har sänt oss Anden – Hjälparen – för att stå oss bi och vittna tillsammans med oss. Jesus må ha stigit upp till himmelen, men vi är inte ensamma. 

Gud, som är sanningens Ande, låt din nåd vila över oss och led oss djupare in i livet med dig. Vi ber om lyhördhet och frimodighet. I Jesus namn. Amen. 

Apostlagärningarna kapitel 1, vers 1-11  

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.” De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.”  

Lukas inleder Apostlagärningarna – hans berättelse som om den tidiga kyrkans historia – med en återkoppling till den första delen av hans dubbelverk, och skriver: I min första bok Lukasevangeliet, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Bakom vår översättning ”allt som Jesus gjorde och lärde” står det i grekiskan egentligen ”allt som Jesus började göra och lära”. Detta antyder att han ämnar fortsätta sin verksamhet. Men hur skall det gå till om han tas upp till himlen? En ledtråd hittar vi redan i omnämnandet av ”apostlar”, dvs, sändebud/representanter. Jesus avser fortsätta sin egen verksamhet genom sina apostlar efter sin himmelsfärd. Inte bara i bemärkelsen att de skall göra samma saker som han gjort, utan – på ett djupare plan – att han skall fortsätta sin gärning i och genom dem.  

Lukas ger sedan några glimtar från tiden mellan uppståndelsen och himmelsfärden och berättar att Han Jesus framträdde för dem lärjungarna efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Av det Lukas berättar förstår vi att de fyrtio dagarna inte var ett utdraget farväl, utan snarare starten på något nytt. Lärjungarna behövde tydligen bli än mer förvissade om att Jesus verkligen levde, och det fanns uppenbarligen ytterligare undervisning som de behövde ta till sig. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.” Lukas har i sitt evangelium berättat om hur Jesus blev döpt i Anden precis innan han påbörjar sin verksamhet att undervisa och göra under. Nu lovar Jesus att hans apostlar, som skall fortsätta hans arbete, skall ta emot och uppfyllas av samme Ande som han själv tog emot när han trädde fram. Men De lärjungar som hade samlats verkar inte ha förstått vad Jesus talade om, utan frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Men Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” Lärjungarna skulle inte fundera över tider och stunder för Guds plan. Det har Gud full koll på själv. Det är viktigare att de lägger sin tid, energi och fokus på att utföra det uppdrag som Jesus gett dem, nämligen att vittna om honom för hela världen.  

När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.” Lärjungarna hade givits ett uppdrag och  lika lite som de skulle fundera över tider och stunder för Guds upprättande av Israel, var det nu tid att stå och titta mot himlen efter Jesus. När han kommer tillbaka så kommer de att märka det. Nu hade de viktigare saker att göra. Evangeliet skulle ju spridas från Jerusalem till jordens yttersta gräns.  

Berättelsen som sedan följer i Apostlagärningarna är just en skildring av evangeliets spridning, från Jerusalem till jordens yttersta gräns (representerat av Rom). Men som många läsare har noterat så slutar berättelsen lite märkligt, med att Paulus sitter fängslad i Rom. Det känns nästan som att historien inte fått ett riktigt slut. Trots att det finns både historiska och litterära förklaringar till detta, så ligger det även en teologisk poäng i det hela, nämligen att historien fortsätter. Jesus fortsätter verka i världen genom sin kyrka.  

På så vis dras också du och jag in i berättelsen. Jesus ger oss samma uppdrag som han gav apostlarna, att vittna om honom för hela världen; och han ger oss samma kraft för att klara av det, den Helige Ande. Du behöver inte åka till andra sidan jorden för att bli missionär. Det går bra att – likt de första lärjungarna – börja precis där du är. Vi sänds att vittna om honom i Kållered och i hela Mölndal och Göteborg, ända till jordens yttersta gräns. Idag kan du skriva kyrkohistoria!  

Allsmäktige Gud, som sprängt tidens och rummets gränser och upphöjt Kristus till din högra sida, tack för att han alltid ber för oss. Ge oss genom din helige Ande kraft att vittna om honom, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.  

Lukasevangeliet 18:1–8 

¹Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: ²”I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. ³I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ ⁴Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, ⁵men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’” ⁶Och Herren sade: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. ⁷Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? ⁸Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” 

Jesu liknelse berättar om två karaktärer. Å ena sidan hör vi om en domare. Han var sannolikt inte en judisk domare, utan en av de betalda domare som utsetts antingen av Herodes eller av romarna. Sådana var ökända. Om kärande inte hade inflytande och pengar nog för att muta sig till en dom hade hen inget hopp om att någonsin få sitt fall avgjort. Formellt sett kallades dessa domare för dayyaneh gezeroth, vilket betyder ”domare av förbud och straff”, men i folkmun kallades de dayyaneh gezeloth, ”rånardomare”.  

Å andra sidan, möter vi en änka. Hon fungerar som symbolen för alla som var fattiga och försvarslösa. Det var uppenbart att hon, utan resurser av något slag, inte hade något hopp om att någonsin få rätt från en sådan domare. Men hon hade ett vapen… uthållighet. 

Liknelsen jämför inte Gud med en orättfärdig domare, utan kontrasterar honom med en sådan person. Jesus använder sig av ett s.k. qal vachomer-argument, där han argumenterar från ett ”lättare” exempel till ett ”tyngre”. På ett annat ställe (Luk 11:13) använder sig Jesus av samma typ av resonemang när han säger: ”Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?” Jesus poäng är att om en orättvis och rovlysten domare, som varken fruktar Gud eller bryr sig om människor, i slutändan kan tröttas ut och ge en socialt utsatt och maktlös änka rättvisa, hur mycket mer kan vi då inte vara säkra på att Gud – som är en kärleksfull och rättfärdig Fader – kommer att ge sina barn vad de behöver? Även om Jesus lär oss att vara uthålliga i bönen och ropa till Gud dag och natt, är denna liknelse alltså inte en uppmaning att försöka trötta ut Gud genom att tjata sig till det en vill ha, utan en påminnelse om vem vi möter när vi ber, nämligen vår himmelske Fader. Han hör när vi ber och han kommer snart ge oss, kanske inte just det vi ber om, men det han vet att vi behöver. 

Gud, vår tillflykt och vår starkhet, tack för bönens gåva och möjlighet. Hör vår bön, svara oss i din kärlek, handla med oss efter din vilja. Låt vår bön bli en kamp för det god och en vila i dig. I Jesu namn. Amen. 

Tryck på länken nedan för att komma till söndagens predikan, inspelad i Apelgårdens kyrka

https://www.facebook.com/svenskakyrkanimolndal/videos/980808729340021

Ekumenisk gudstjänst i Apelgårdens kyrka 2021-04-25. Predikan Anna H Johannesson

En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.« Då sade några av lärjungarna till varandra: »Vad menar han när han säger: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’, och när han säger: ’Jag går till Fadern’?« De sade: »Vad menar han med ’en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.« Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: »Ni undrar varför jag sade: ’En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er. Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. (Johannesevangeliet 16:16-24)

Om jag håller för mina ögon (så här)… Vad tänker ni på då? Ja, just det ”tittutleken”. Det flesta av oss har väl någon gång haft en ett litet barn framför oss. Täckt ansiktet med händerna (så här) och sagt: -Var är …? Barnet ser lite förvirrad, förvånad, kanske lite rädd och undrar vad som händer. Vart tog ”…” vägen. Du tar sakta ner händerna och ropar ”TITTTTTUT” barnet gurglar och tjuter av skratt och glädje. ”…” kom tillbaka. Ni leker leken om och om igen, lika skräckblandad förtjusning varje gång.

Det är ett sätt att lära sig att personen kommer tillbaka efter en ”kort” tid. Man lär sig samspel, trygghet och tillit. Personen finns, fast den inte syns och hen kommer tillbaka efter en ”kort tid”.

När vi kommer in i evangelietexten som kommer från Jesus avskedstal så hör vi hur lärjungarna står och småpratar med varandra och funderar på orden ”En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och nu ska ni se mig igen…” De fattar inte, vad betyder det? Jesus berättar för dem att det kommer bli tufft, det kommer bli jobbigt men småningom kommer allt att vändas till ljus och glädje. Lärjungarna förstår inte men vi vet ju hur vägen ser ut att det finns ångest, mörker, smärta och död framför Jesus på vägen. 

Jesus går på livets väg, uppför backen mot korset, över krönet mot döden. Men så händer det nåt, nåt fantastiskt, han vänder sig om och han kommer tillbaka. Han berättar för dig och för mig att vägen slutar inte där bakom krönet. Den fortsätter och den är ljus och god…

Barnsången från scout, tänkte jag på: ”Jag går på livets väg, jag går på livets väg. Där kan allting hända men jag kan va trygg för Gud finns över mig å under mig, framför mig å bakom mig. Han omsluter mig på alla sidor och håller mig i sin hand!”

Jesus försöker förklara för lärjungarna hur det kommer att se ut för dem framöver genom att använda bilden av en födande kvinna. Först är det smärtsamt man tror inte att man ska orka sig igenom plågorna men så fort man får det där lilla livet i sin famn, då är alla smärtor borta. Det enda som finns och man minns är glädjen över det nya barnet.  

En gång träffade jag en person som sa till mig, är det så att troende personer är lyckligare? Då tänkte jag att det tror jag nog inte. För tänker man på att tro skulle göra en ”lycklig” då känns det som att troende människors liv skulle vara eller kanske upplevas lättare, färre sorger, fler positiva händelser, mindre smärta, fler glada händelser…. För mig är det väldigt svårt att tänka att det är så. Jag tänker att vi alla är människor, vi vandrar alla samma väg troende eller icke troende, samma livsväg och då har vi också samma livsvillkor.

Men jag tänker att det som möjligen skulle kunna vara skillnad för en troende person är kanske att enligt vår tro har en person gått före oss på vägen, kommit över krönet gått tillbaka och sagt: -Du, det är lugnt, du behöver inte oroa dig, du behöver inte vara rädd…

Det är inte slut, vägen tar inte slut, den fortsätter, för den människan som vågar lita på det, kan det ge trygghet och hopp. Jag tror inte att en troende människa är mer lycklig än en icke troende, men jag tror att hen kan vara lite mera hoppfull…

Vi vandrar alla på samma väg, på livets väg. Vi är bara på olika delar av vägen, några har redan kommit över krönet och mött Jesus, vi andra fortsätter vår resa mot hoppet…

Jag tänker att vi får leka ”Tittutleken” med Jesus. Ropa: – ”TITTTTTUT” var är du? -Jesus svarar: HÄR! Jesus svarar och finns fast han inte syns ALLTID!

”Jesus, du vet vad som är bäst för mig i denna situation. Låt din kärleksfulla plan för mitt liv bli förverkligad. Själv är jag osäker på vad som är rätt eller fel, vad som är din vilja i mitt liv. Men du vet allt och kan allt. Därför ber jag dig: Öppna den dörr som jag ska gå in genom och stäng alla andra dörrar som skulle leda mig fel. Tack att du vill mitt allra bästa. Jag litar på din ledning! Visa mig, Herre, din väg och gör mig villig att vandra den. Amen” (Bön av Heliga Birgitta)

Du kan också uppleva hela dagens gudstjänst via den här länken! https://www.facebook.com/kalleredsforsamling/videos/184924413360584

Johannesevangeliet kapitel 10, vers 1-10  

”Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade. Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd. 

Herde-metaforen är mycket vanlig i Bibeln. Detta är inte förvånande, då större delen av Judéen var en central platå, som sträckte sig från Bethel till Hebron. Marken där var till största delen grov och stenig, och området fungerade därför mycket bättre som betesmark än som jordbruksland. Därmed var det oundvikligt att en vanligt förekommande figur just var herden, och denna verklighet satte sitt avtryck på de heliga texterna. 

Herden förde inget enkelt liv. Ingen flock betade utan en herde, och han var aldrig ledig. Fåren fordrade konstant övervakning. Inte bara för de farliga ravinerna och fårens benägenhet för att gå vilse, utan också för att herden var tvungen att skydda flocken mot både vilda djur – särskilt vargar – och tjuvar. Ständig vaksamhet, mod och tålmodig kärlek till flocken, var herdens nödvändiga egenskaper.  

Förhållandet mellan får och herde i Israel/Palestina skiljer sig också en hel del från Sverige. Hos oss hålls får till stor del för deras kött; men i Israel/Palestina till stor del för deras ull. Detta får till följd att fåren ofta är med sin herde under många år och att de utvecklar en mer ”personlig” relation.  

I Gamla Testamentet är både Gud och hans Messias ofta avbildade som en herde, och folket som en flock. Mest bekant är kanske den 23:e Psalmen, ”Herren är min herde, mig skall inget fattas…”  (jfr. Ps 77:20; 79:13); men även folkets ledare beskrivs som herdar (jfr. Jer 23:1–4; Hes 34). Bilden förs sedermera över även till Nya Testamentet, där Jesus beskrivs som ”den gode herden”: han är herden som riskerar sitt liv för att söka och rädda det enda förlorade fåret; han har medlidande med folket eftersom de är som får utan herde; hans lärjungar är hans lilla flock; när han – herden – blir tagen skingras fåren. Ordet och metaforen ”herde” bör alltså måla en bild för oss av Gud kärleks ständiga vaksamhet och tålamod. 

Mer specifikt säger Jesus att han kommit för att människor ”skall ha liv, och liv i överflöd.” Att vara en efterföljare till Jesus – att veta vem han är och vad han menar – är att ha ett överflöd av liv. När vi försöker leva våra egna liv blir det tråkigt och nedslående. När vi vandrar med Jesus följer en ny vitalitet – ett överflöd av liv. Det är först när vi lever med Kristus som livet verkligen blir värt att leva, och vi lever i ordets verkliga bemärkelse. 

Barmhärtige Gud, som lät din Son ge sitt liv för oss för att sedan uppstå, låt honom vara vår herde, och leda oss genom kamp och fara, till vila, glädje och evigt liv. I Kristi, den uppståndnes namn. Amen 

Johannesevangeliet 21:1–23

Söndagen evangelietext hämtas ur vad de flesta forskare menar är ett tillägg till Johannes-evangeliet – en sorts epilog. Avsnittet inleds med en sorts överskrift som sammanfattar vad den följande skildringen kommer att handla om: Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön.

Det gick till så: Enligt Johannes utspelar sig händelserna i texten vid Tiberiassjön, eller Galileiska sjön som den också kallades. Nu säger inte Johannes det uttryckligen, men enligt den kyrkliga traditionen så var lärjungarna mer specifikt vid en plats som kallas Tabgha, som låg vid den nordvästra delen av sjön, inte långt från Kafarnaum där några av Jesus lärjungar, bl.a. Petrus, bodde. Tabgha är enligt traditionen – och det här är viktigt – platsen där Jesus en gång kallade sina första lärjungar att följa honom.

Efter den inledande notisen fortsätter evangelisten Johannes att berätta vilka lärjungar det var som var där. Han skriver att Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner dvs. Jakob och Johannes och två andra lärjungar som han inte namnger. Dessa lärjungar, sju allt som allt var tillsammans. Och Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” Det kan verka som att detta bara är en notering om vad Petrus och de andra lärjungarna gjorde för stunden, men evangelisten vill samtidigt säga något mer. Att fiska var ju det som de här männen hade gjort innan de blev lärjungar till Jesus (jfr. Matt 4:18–22). Att Petrus och de andra nu gått och fiskat innebar alltså att han hade gått tillbaka sitt gamla liv. Det äventyr som Petrus upplevt med Jesus under de senaste åren verkade vara över. Visst, Jesus var uppstånden, han hade önskat dem sin frid, utgjutit sin Ande över Petrus och de andra, och sänt dem liksom Fadern sänt honom själv. Men Petrus verkar ändå ha varit förvirrad över vad som skulle hända, vad de skulle göra. Kanske var det så att han mest av allt var inte klar över var han och Jesus hade varandra.

Det var inte så konstigt. Strax innan korsfästelsen hade Jesus berättat för sina lärjungar att han skulle bli förråd av en av dem, och lite kryptiskt men med hänvisning till sin död, hade han sagt: ”Dit jag går kan ni inte komma.” (Joh 13:33). Som svar på detta hade Petrus sagt: ”Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Jag skall ge mitt liv för dig.” Men Jesus hade svarat honom: ”Du skall ge ditt liv för mig? Sannerligen, jag säger dig: tuppen skall inte gala förrän du tre gånger har förnekat mig.” (Joh 13) Och mycket riktigt, inte långt efter detta blev det precis som Jesus hade sagt:

Simon Petrus och en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen, och han följde med Jesus in på översteprästens gård, men Petrus stod kvar utanför porten. Den andre lärjungen, han som var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med tjänsteflickan som vaktade porten och tog med sig Petrus in. Men flickan vid porten sade till Petrus: ”Hör inte du också till den där mannens lärjungar?” Han svarade: ”Nej, det gör jag inte.” Tjänarna och vakterna stod och värmde sig vid en koleld som de hade tänt, eftersom det var kallt. Petrus stod där också och värmde sig tillsammans med dem… […] De sade till honom: ”Hör inte du också till hans lärjungar?” Petrus förnekade det: ”Nej, det gör jag inte.” Då sade en av översteprästens tjänare, en släkting till honom som Petrus hade huggit örat av: ”Såg jag dig inte tillsammans med honom i trädgården?” Petrus förnekade det än en gång. Och just då gol en tupp. (Joh 18:15-18, 25-27)

Petrus hade alltså – trots sin egen sturska försäkran om att det aldrig skulle ske, och att han skulle backa upp Jesus om det så kostar honom livet – förnekat sin Herre. Inte en gång, inte två gånger, utan tre gånger. Han hade inga ursäkter för vad han gjort. Detta plågade honom. Han visste att han hade svikit Jesus, sin vän och sin Herre, när han behövde honom som mest. Och visst, de hade träffats sedan detta hänt, men det var ändå något som var ouppklarat mellan honom och Jesus. Som mycket av det andra som Petrus föreslår i evangeliet framstår förslaget om att gå tillbaka till det gamla vanliga och börja fiska som ännu ett exempel på rätt motivation men fel beslut. Han visste inte hur han skulle gå vidare, så han valde att gå tillbaka. Familjen behövde mat på bordet, hyran skulle betalas, barnen behövde kläder, och det här med att fiska det kunde han ju. Så nu var han tillbaka på samma plats som där allting hade börjat, platsen där Jesus en gång kallat honom att följa honom när han stod där och fiskade. Cirkeln var sluten. Men planen fungerade inte.

Evangelisten berättar att De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. Märkligt. De var vana fiskare. De kände den här sjön utan och innan och visste precis var fisken fanns. Men denna natt fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna som fortfarande befinner sig ute på sjön, bara några hundra meter från land, förklarar Johannes lite längre fram förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” Detta måste ju framstått som rätt märkligt. Vad visste egentligen mannen på land om var fisken var i sjön. Men det ringde förmodligen en klocka för lärjungarna. Detta var bekant på något sätt. Samma sak hade ju hänt en gång tidigare. De hade fiskat hela natten utan att få något och så hade Jesus kommit och satt sig i båten och sagt att de skulle lägga ut näten på djupt vatten, och helt plötsligt var näten fulla av så mycket fisk att de höll på att gå sönder (jfr. Luk 5:1-11). Så De kastade ut nätet, och mycket riktigt nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade förstod vem det var som stod och pratade med dem från stranden och han sade då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet och simmade och/eller vadade in till stranden medan De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter.

Då de steg i land fick de se och notera nästa ord en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Återigen verkar det kanske som att Johannes bara noggrant beskriver vad som hände, men notisen om glödhögen har en djupare innebörd och påminner om Petrus förnekelse av Jesus. Det grekiska ordet för ”glödhög” förekommer nämligen bara två gånger i hela Bibeln; här i kap 21 och tidigare i kap 18, när Petrus står vid kolelden inne på översteprästens gård och förnekar Jesus. Detta är ingen slump. Jesus försöker skapa samma atmosfär som när Petrus förnekade honom.

Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som tydligen fortfarande låg kvar i vattnet som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder. Jesus sade till lärjungarna: ”Kom och ät.” Ingen av dem vågade fråga honom vem han var; de förstod att det var Herren. Jesus gick fram och tog brödet och gav dem, och likaså fisken. Detta var tredje gången som Jesus visade sig för sina lärjungar sedan han uppstått från de döda.

När de hade ätit tog Jesus Petrus med sig och gick lite avsides, vi förstår detta av att det sägs lite längre fram att en av de andra lärjungarna ”följde efter” dem (jfr. v20). Petrus var säkert nervös för vad Jesus skulle säga. Detta var första gången de var ensamma sedan han hade förnekat Jesus och han väntade nog på att Jesus skulle ta upp detta och konfrontera honom. Men då sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär”. Lägg märke till skillnaden mellan de ord Jesus och Petrus använder. Det är en skillnad, både på svenska och på grekiska, mellan att älska respektive att ha någon kär. Att älska är något djupare och starkare. Man kan ha många människor kär, men det är bara några som man älskar. Jesus undrar om Petrus älskar honom mer än de andra. Han sätter fingret på en öm punkt för Petrus med denna fråga – nämligen hans självsäkerhet. ”Petrus, är det verkligen så att du älskar mig mer än alla de andra killarna som sitter där borta, och som varit med de senaste åren?” Och Petrus verkar nu ha kommit till någon typ av självinsikt, om att han inte nödvändigtvis var den ”bäste lärjungen” och svarar Jesus att han vet att han har honom kär. Han är lite försiktigare i sitt ordval, inte lika stursk som han brukar vara. Jesus sade då: ”För mina lamm på bete.”

Jesus har själv beskrivit sig som en herde tidigare i evangeliet och nu ger han samma uppgift till Petrus. Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Jesus ställer frågan än en gång, men nu frågar han inte om Petrus älskar honom ”mer än de andra”, utan bara om han älskar honom. Simon svarade: precis som han gjort tidigare: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” och nu använder Jesus inte ordet ”älskar” utan ”kär”, dvs samma ord som Petrus använt i sina svar, och Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” även om han hade gjort bort sig så borde Jesus veta att det inte hade med hans kärlek till honom att göra och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete.

Jesus är en skicklig själavårdare. Petrus hade förnekat honom tre gånger och nu ger Jesus honom chansen att bekräfta sin kärlek och överlåtelse till honom lika många gånger och på så sätt återgälda den skuld han kände. Men det stannar inte där, Jesus visar fortsatt och förnyat förtroende för Petrus och ger honom ett uppdrag. Petrus får inte bara en klapp på axeln, utan han behövde få höra att Jesus litade på honom. Han behövde ett uppdrag, och det är vad Jesus ger honom.

Samtidigt kan man tänka sig att Petrus var orolig för hur det skulle gå. Hans tidigare misslyckande kastade säkert sin skugga över honom fortfarande. Men så säger Jesus: Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.” Så lägger evangelisten in sin egen förklaring av dessa ord:(Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ”Följ mig!”

De var tillbaka där allting hade börjat. Petrus egen idé hade varit att gå tillbaka till sitt gamla liv, ni minns inledningens ”Jag ger mig ut och fiskar”, men Jesus ville att Petrus skulle gå vidare och han kallar honom på nytt att följa. Jesus har till och med blicken så mycket fäst på framtiden att han talar om Petrus död. Detta kan verka nedslående, men för Petrus måste det ha varit uppmuntrande. Han hade ju proklamerat att han var villig att dö för Jesus, men hade sedan förnekat honom tre gånger. Att nu få höra att han en dag faktiskt skall dö martyrdöden innebar ju att han då skulle hålla fast vid sin tro och vara Jesus trogen trots att det skulle kosta honom livet.

Kanske känner du att du också har misslyckats i din vandring tillsammans med Jesus. Kanske har du också haft goda intentioner, precis som Petrus, men när det väl blev allvar så kunde du inte leva upp ens till dina egna förväntningar, än mindre Guds. Jag tror att Jesus ord till Petrus också är hans ord till de av oss som känner så här. Jesus vill inte att du skall gå tillbaka utan han vill att du skall gå vidare och att du skall följa honom in i den uppgift han har för dig.

Livets Gud, du som skänker oss påskens glädje, låt oss bevara korsets och uppståndelsens evangelium i våra hjärtan så att vi dagligen dör från synden och uppstår till att leva i dig för evigt. Genom Jesus Kristus, vår Herre, som lever och verkar med dig, och den heliga Anden, från evighet till evighet. Amen.

Markusevangeliet kapitel 16, vers 1-14  

När sabbaten var över i och med solnedgången på lördagskvällen, och affärerna öppnade igen köpte Maria från Magdala och Maria, Jesu lärjunge Jakobs mor, och Salome som var mor till lärjungarna Jakob och Johannes välluktande kryddor och/eller oljor och salvor för att gå och smörja honom. Seden var att man före gravläggningen smorde den döda kroppen med olja och salvor och strödde välluktande kryddor i svepningen. Enligt Markus berättelse hade detta inte hunnit utföras innan sabbatens inbrytande på fredagens kväll. Så efter att ha tillbringat sabbaten i stillhet gick nu de nämnda kvinnorna för att göra arbetet färdigt. Tidigt på söndagsmorgonen efter sabbaten kom de till graven när solen gick upp. Och de sade till varandra: ”Vem skall rulla undan stenen från gravens öppning åt oss?” Gravar hade inga dörrar, utan framför öppningen fanns ett spår, och i spåret rullade en cirkulär sten stor som ett vagnshjul. Kvinnorna visste att det var helt bortom deras egen styrka att flytta en så stor sten, men hoppades få hjälp på plats. Det är dock värt att notera vad kvinnorna inte säger; de säger inte ett ord om att de skall gå för att se den tomma graven eller den uppståndne Jesus. En sådan tanke var omöjlig för dem. De gick för att slutföra begravningen, och de oroade sig för eventuella praktiska problem med detta. Men så fick de se att stenen var bortrullad, den var mycket stor. De gick in i graven och såg vad som sannolikt var en ängel i skepnad av en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger inne i graven, och de blev förskräckta. Men han sade till dem: ”Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ’Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.’” Då lämnade de graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda. Det kan tyckas som ett antiklimax, ”de sade ingenting till någon, för de var rädda”, men vid denna punkt slutar egentligen Markus evangelium så som det bevarats – hur abrupt det än må verka. Ingen nytestamentlig text har bevarats i sitt original för eftervärlden, utan vad vi har är kopior på kopior på kopior, osv., och våra bästa manuskript slutar just här, medan andra handskrifter exemplifierar olika förslag på hur man tyckte berättelser borde slutat. Avsnittet som följer i vår översättning – När Jesus hade uppstått på morgonen efter sabbaten visade han sig först för Maria från Magdala, från vilken han hade drivit ut sju demoner. Hon gav sig i väg och berättade det för dem som varit tillsammans med honom och som nu sörjde och grät. När de fick höra att han levde och att hon hade sett honom trodde de inte på det. Därefter visade han sig i annan skepnad för två av dem medan de var på väg ut på landet. Också de gick bort och berättade det för de andra, men inte heller de blev trodda. Sedan visade han sig också för de elva medan de låg till bords, och han förebrådde dem deras otro och halstarrighet, då de inte hade trott på dem som sett honom uppstånden. – hör, med största sannolikhet, inte till Markus ursprungliga skildring.  

Men, som teologen N. T. Wright skriver så kan vi göra en teologisk dygd av nödvändighet. Kanske är det så att Gud – i sin märkliga försyn – genom det sätt som Markus evangelium nu avslutas, uppmuntrar oss att utforska, inte bara den tidiga kyrkans tro, att Jesus verkligen hade uppstått från de döda, utan också vår egen tro. Det finns, så att säga, ett tomrum i slutet av historien som vi bjuds in att fylla i. Frågan är om vi tar påsken för given, eller om vi förbluffas över Guds märkliga nya verk? Vad vet vi om den uppstigne Herren? Vart är han nu på väg? Vilka uppgifter har han för oss att åta oss i dag, för att föra det glada budskapet om gudsriket till jordens yttersta gräns? 

Helige, starke Gud, vi gläds och jublar inför dig som har uppväckt Kristus från de döda. Tack för att du förnyar världen och ger oss del av det liv som aldrig dör. Fyll oss med uppståndelsens kraft genom Jesus Kristus, som lever och verkar med dig och de helige Anden i en gudom, från evighet till evighet. Amen. 

Markusevangeliet kapitel 15, vers 21-41  

En man som just kom förbi på väg in mot Jerusalem från landet, Simon från staden Kyrene i dagen Lybien, som var far till Alexandros och Rufus som Markus läsare uppenbarligen kände till (jfr Rom 6:13), tvingade de enligt Romersk lag att bära tvärslån till hans kors. De förde Jesus till det ställe som på Arameiska kallas Golgota (det betyder Skallen) och förmodligen var belägen där Gravkyrkan står idag. Där gav de honom vin med myrra vilket var ett vinbaserat bedövningsmedel som förmögna judiska kvinnor i Jerusalem bekostade utifrån Ords 31:6 – ” Ge vin åt dem som har det svårt, ge de bedrövade att dricka…” – för att lindra de dödsdömdas plågor, men han tog inte emot det. De korsfäste honom, och de delade hans kläder – skjortan, manteln, sandalerna, gördeln och huvudbonaden – mellan sig genom att kasta lott om dem. Den som skulle avrättas kläddes nämligen av, och kläderna ansågs tillhöra bödlarna. Det var vid tredje timmen (omkring kl. nio på morgonen) som de korsfäste honom. På anslaget med anklagelsen mot honom som enligt romersk sed anbragtes på avrättningsredskapet stod det: Judarnas konung vilket innebar att Jesus dömdes som upprorsman. Tillsammans med honom korsfäste de två rövare eller snarare upprorsmän, den ene till höger och den andre till vänster om honom.  Avrättningar genomfördes normalt sett på väl synliga platser, och traditionens Golgota låg på Jesu tid strax utanför stadsmuren, intill en av stadens utfartsvägar och De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar —hjälp dig själv nu och stig ner från korset.” Likaså gjorde översteprästerna och de skriftlärda narr av honom sinsemellan och sade: ”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han som är Messias, Israels konung, nu får han stiga ner från korset, så att vi kan se det och tro på honom.” Också de som var korsfästa tillsammans med honom skymfade honom. Vid sjätte timmen (omkring kl. 12) föll ett mörker kanske orsakat av de stoftmoln som kan följa av sandstormar i öknen och driva in och förmörka solen över hela jorden och varade till nionde timmen (omkring kl. 15). Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst på Arameiska, med de inledande order från Psalm 22: ‘Eloi, Eloi, lema sabachtani?’ (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod intill hörde det och sade: ”Han ropar på Elia.” Det var en vanlig uppfattning bland judarna att profeten Elia kunde komma och rädda en rättfärdig man i nöd. En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin dvs.den enkla dryck som soldater och arbetare släckte törsten med, satte den på en käpp och gav honom att dricka och sade: ”Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom.” Med ett högt rop slutade Jesus att andas. Och då brast förhänget ett tio meter högt draperi som i templet avskilde det allra heligaste i två delar, uppifrån och ända ner. När officeren som stod vänd mot honom såg honom ge upp andan på det sättet sade han: ”Den mannen måste ha varit Guds son.” Längre bort stod också några kvinnor och såg på, och bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor och Salome.  De hade följt med honom och tjänat honom när han var i Galileen. Och där var många andra kvinnor, de som hade gått med honom upp till Jerusalem. 

Från korset ropar Jesus: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Han hade tagit vårt liv på sig själv. Han hade gjort vårt arbete, mött våra frestelser, och burit våra prövningar. Han hade lidit allt som livet kunde ge. Han hade upplevt både vänners svek och fienders hat. Han hade känt den mest brännande smärta som livet hade att erbjuda. Fram till detta ögonblick hade Jesus gått igenom alla erfarenheter av livet utom en – han hade aldrig känt av följden av synden. Om det är något synd gör, så skiljer det oss från Gud. Det sätter en barriär mellan oss och Gud. Det var den enda mänskliga erfarenhet vilken Jesus aldrig hade gått igenom tidigare. Men nu kom det över honom – inte för att han hade syndat, utan för att för att identifiera sig så fullständigt med vår mänsklighet var han tvungen att gå igenom det. I detta fruktansvärda, dystra, ögonblick identifierade sig Jesus verkligen med människans synd. Denna erfarenhet måste ha varit dubbelt plågsam för Jesus, eftersom han aldrig hade vetat hur det var att vara skild från Gud. Men det är också därför som han kan förstå vår situation så väl och vi aldrig behöver frukta för att komma till honom när synden skiljer oss från Gud. Eftersom han själv har gått igenom det, kan han hjälpa andra som går igenom det. Det finns inget djup av mänsklig erfarenhet som Kristus inte har rört. 

När Jesus dör rämnar förlåten i Templet. Vägen till Gud är nu vidöppen. In i det allra heligaste fick endast översteprästen gå en gång om året, på försoningsdagen, men nu är ridån sönderriven och vägen till Gud ligger vidöppen för varje människa. 

Helige Gud, tack för att din Sons död på korset har räddat oss från den eviga döden. När ångest drabbar och vi frågar varför du har övergivit oss, bär oss genom mörkret till ljuset i ditt rike. I Jesu namn. Amen.