Matteusevangeliet 3:13-17 

Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. Men Johannes ville hindra honom och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.” Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Då lät han det ske. När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom. Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” 

När Jesus kom till Johannes för att bli döpt blev Johannes förvånad. Det var Johannes fasta övertygelse att det var han själv som behövde det Jesus hade att ge, inte tvärtom. Han hade ju nyss sagt till de religiösa ledarna att ”…han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler.” (3:11) Johannes dop signalerade bot och omvändelse, men om Jesus var den som han sade sig vara behövde han varken omvändelse eller förlåtelse från Gud.  

Men det fanns skäl till varför Jesus lät döpa sig, och det tycks ha att göra med hans “re-konstruktion” av Guds folk, eller ”himmelriket” som han oftast kallar det.  Judarna på den här tiden kände till och använde dopet, men bara för hedniska proselyter som konverterade till judendomen från någon annan tro. Att vara jude var (och är) dock inte i första hand ett anammande av en uppsättning trossatser, utan innebar ytterst och djupast att bli del av ett folk. Det var naturligt att den syndige och orene proselyten skulle döpas, men ingen jude tänkte att han själv – redan ättling till Abraham – skulle behöva låta döpa sig som om att han vore en hedning. Men nu insåg mängder av Jesu landsmän sin egen synd och sitt behov av omvändelse (jfr. 3:5–6). Gud hade inte övergivit sitt förbund med Israel, men det gick inte lägre leva på andras meriter. Nej, för att fortsätta vara, eller för att bli del (jfr 28:18–20), av det förnyade gudsfolket krävdes det personlig omvändelse och dop. 

Med Jesu dop målar Matteus samtidigt upp en kontrast mot de religiösa ledarna. B2000 översätter med ”många fariseer och saddukeer kom för att bli döpta” (3:7), men grundtextens poäng är snarast att de enbart kommit för att bevittna det som höll på att ske (jfr 21:32). Men med Jesus är det annorlunda. Som folkets sanne herde är han villig att gå före och gå tillsamman med sitt folk hela vägen. Han – som själv var fri från synd – var villig att döpa sig. ”Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” förklarar han (3:15). 

I sitt dop identifierade sig Jesus med de han kommit för att rädda. I vårt dop identifierar vi oss med honom. Detta innebär i förlängningen att orden som ljuder i samband med Jesu dop  ” Detta är min älskade son, han är min utvalde.” – också gäller oss; du och jag är också Guds älskade barn. 

Himmelske Fader. Du sände din Son till världen för att försona oss med dig och ge oss det eviga livet. Låt din Ande fylla oss med tro på din frälsning. Hjälp oss att bekänna den tro som vi är döpta till. Hör oss för Jesu Kristi skull. Amen 

Matteusevangeliet 2:1–12 

När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: »Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.« När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: »I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.« Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. »Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet«, sade han, »och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.« Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land. 

I samband med vintersolståndet den 21:e december 2020 bjöd himlen på ett litet ”julmirakel”, när de två största planeterna i vårt solsystem – Jupiter och Saturnus – möttes i det som kallas för en stor konjunktion. Trots att planeterna egentligen befann sig hundratals miljoner kilometer ifrån varandra stod de, från jorden sett, så nära varandra att det blev svårt att skilja dem åt och framträdde som en enda stjärna. Trots att de två planeterna är i konjunktion med ungefär tjugo års mellanrum, när Jupiter hämtar in och går förbi den långsammare Saturnus, har de inte sedan gryningen den 4:e mars 1226 radat upp sig så tätt och tydligt på himlen. På årets mörkaste dag, under det mörkaste året på länge,fick natthimlen sin egen ”julstjärna”.  

         Om det var samma astronomiska fenomen som de österländska stjärntydarna bevittnade och som kallade dem att söka judarnas nyfödde konung är inte säkert. Det kan ha rört sig om en komet eller en supernova, men vi vet också att Jupiter som sågs som den kungliga planeten, och Saturnus som representerade judarna, var i konjunktion med varandra vid tre tillfällen under år 7 före vår tideräkning. En mycket ovanligt astronomisk företeelse som kan ha lockat astronomer från österlandet att bege sig ut på en lång och mödosam resa för att finna judarnas nyfödde kung.  

Oavsett hur det faktiskt förhöll sig med astronomin – och det tycks inte vara författarens ärende att förklara detta – så berättar Matteus om hur stjärntydare från österlandet kom till Jerusalem för att söka efter judarnas nyfödde kung, Messias. Vi är förmodligen så vana vid berättelsen att vi inte reagerar, men detta är slående. För trots att Jesus senare kommer att inta ett initialt avvisande förhållningssätt till hedningar, och säga till sina lärjungar att »Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå i stället till de förlorade fåren i Israels folk. « (10:5–6), och till den kananeiska kvinnan som ber honom om hjälp att han »…inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.« (15:24), så är de första – utanför den omedelbara familjen – att förstå att Jesus är Messias icke-judar. Matteus föregriper på så sätt slutet av sin berättelse, och med episoden om de österländska stjärntydarna antyder han hur det messianska folket till slut skall utvidgas, nämligen genom att hedningarna bjuds in. För judarnas kung – Messias – är hela världens, även vår, Herre. Låt oss därför, likt de österländska stjärntydarna, falla ned och hylla honom, och i enlighet med missionsbefallningen bli hans lärjungar. 

Gud, som i Kristus uppenbarar dig för världen, låt oss alla få se din härlighet. Led oss med ditt ljus till platser där vi kan möta dig och för oss på vägar där vi kan tjäna dig. I Jesu namn. Amen. 

När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande. (Luk 2:21)

Till sommaren är det tolv år sedan vårt äldste son föddes och vi ställdes inför beslutet om vad han skulle heta. Vi hade två förslag, ”Henry” eller ”Alvin”, och bestämde oss efter lite betänketid för det senare. Vi valde inte ”Alvin” pga dess betydelse – vilket kom att visa sig vara ”vit” och därmed passade rätt bra på vår lille lintott – utan för att vi helt enkelt tyckte att det lät fint.
Annat var det under nytestamentlig tid. Man tänkte sig då att det fanns en intim koppling mellan namn och identitet, och att namnet sa något om individen och dess uppgift, syfte, karaktär och liv. Exempelvis betyder Adam ”jord”, och Eva ”livgivare”. Så var det även med namnet Yeshua, som via grekiska i latin kommit att översättas med ”Jesus” i svenska biblar. Namnet – som är en förkortning av Yehoshua, vilket i Gamla Testamentet översätts med ”Josua” – är som så många andra namn teoforiskt och innehåller ett gudsnamn, nämligen ”Ye” som i ”YHWH” (Herren). Den exakta etymologin är något omdiskuterad, men den första delen av namnet har alltså med YHWH att göra medan den andra delen har med verben ”frälsa, hjälpa, befria” att göra (jfr ”hosianna”, Ps 118:25). Namnet betyder alltså ”Gud räddar/frälser”, vilket  förklarar ängelns ord till Maria: ”…du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” (Matt 1:21)
Det känns onekligen gott att få börja det nya året i Jesu namn. Vi lämnar nu 2020 och allt elände det fört med sig och vi får se med tro och tillförsikt fram emot en ljusare framtid. Inte bara pga av ett vaccin och det ljus i tunneln det innebär, utan framförallt för att vårt hopp djupast och ytterst står till den Gud som räddar och som kommit till oss i Jesus.

O Gud, du som lät din ende Son bli människors frälsare, hjälp oss att upphöja hans namn på jorden, så att vi får se hans härlighet i ditt himmelska rike. Genom samme din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen

Jesaja 52:7-12

Härligt är att höra budbärarens steg när han kommer över bergen, han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter, bär bud om räddning och säger till Sion: »Din Gud är konung!« Hör, dina väktare ropar och jublar. Med egna ögon ser de hur Herren vänder åter till Sion. Brist ut i jubel, Jerusalems ruiner, Herren tröstar sitt folk och friköper Jerusalem. Herren visar sin makt och helighet inför alla folk, hela jorden skall se hur vår Gud räddar oss. Bort, bort! Dra ut därifrån, rör inte vid något orent! Håll er rena när ni drar ut,ni som bär Herrens kärl. Ni drar ju inte ut i hast, ni är inte på flykt, ty Herren går framför er, Israels Gud går sist i ert tåg.

2 Kor 1:17-22

Det var min tanke. Var det ett lättsinnigt infall? Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång? Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej. Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära. Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss; han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.

Luk 1:39-45

Marias besök hos Elisabet

Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: »Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.«

Dagens gudstjänst är hämtad från Centrumkyrkan där ekumenisk gudstjänst firades

https://www.facebook.com/kalleredsforsamling/videos/1225356501198856

Alla som tror på Gud och vill följa Jesus får kämpa med tvivel. Det är i sig inte nödvändigtvis ett tecken på att något är fel, eller att man är avfällig. Tvivel är en del av tron och ett tecken på att vi tänker kritiskt. Tvivel kan dock leda till allvarliga problem. I dagens evangelietext berättar Matteus om Johannes Döparens tvivel och hur Jesu mötte dessa. I denna skildring får vi hjälp med och riktlinjer för hur vi kan hantera våra egna tvivel. 

²Johannes Döparen, som blivit satt i fängelse för att han kritiserat kung Herodes som gift sig med sin bror fru (jfr 4:12; 14:3) fick i sitt fängelse höra om allt det Jesus gjorde, det som författaren här kallar Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar till Jesus ³för att fråga honom: ”Är du den som skall komma dvs Messias, eller skall vi vänta på någon annan?” Det kan tyckas vara en märklig fråga. Johannes får i fängelset höra om alla de fantastiska gärningar Jesus gör – hans förkunnelse, helanden, under, exorcismer, människor som får sina liv förvandlade, syndare som omvänder sig – men ändå är han osäker på om Jesus är ”den som skall komma”, dvs. Messias? Borde inte dessa gärningar vara tecken nog? Men den som läst Matteus berättelse från början vet att detta inte var vad Johannes själv förkunnat: Istället hade han predikat att: 

¹⁰Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden. ¹¹Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. ¹²Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.” 

ohannes förväntade sig att när Jesus inledde sin verksamhet så skulle han träda fram som en mäktig domare för att döma all orättfärdighet i Israel och upprätta det messianska styret. Detta borde med all rimlighet inbegripa att han störtade Herodes från tronen och befriade sin släkting, förelöpare och medarbetare från fängelset. Men han satt kvar i fångenskap, och Herodes var fortfarande kung. Inget av det som Johannes hade förkunnat hade skett, och han var naturligtvis både besviken och förvirrad. Var inte Jesus den han trott att han var? 

Men ⁴Jesus ger inte Johannes lärjungar direkt besked, utan han svarade dem: ”Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: ⁵att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. Om Johannes fråga var märklig kan man tycka att Jesu svar är det likaså. Upprepar han inte bara det Johannes redan fått höra, dvs. det som tidigare kallats ”Kristi gärningar”? Men svaret är knutet till profeten Jesajas bok i Gamla Testamentet. På punkt efter punkt uppfyllde Jesu predikan, undervisning och maktgärningar Jesajas profetior om den yttersta tiden. Omkring första århundradet tycks det visserligen inte ha varit någon vanlig föreställning bland judar att Messias skulle agera på detta vis, men en av de s.k. Dödahavsrullarna – som speglar hur åtminstone en grupp av judar tolkade Jesaja – kommer samma idé till uttryck: genom sin Messias skall Gud bota de slagna, ge liv åt de döda och frambära ett glädjebud till de betryckta. Jesus svarar därmed – om än indirekt – ja på Johannes fråga. Ja, han är den som skall komma. De skall inte vänta på någon annan. Hans gärningar bekräftar detta när de förstås i sitt rätta ljus. Men ⁶Salig är den som inte kommer på fall för min skull.” Eftersom Jesu och hans uppdrag inte passade in i Johannes – och andras förväntningar – fanns det en överhängande risk att han och andra skulle komma på fall genom att förneka och förkasta Jesus. Men salig är den som inte gör det. 

⁷När de lärjungar Johannes skickat till Jesus hade gått tillbaka sin mästare började Jesus tala till folket om Johannes och haninleder med ett par retoriska frågor:”Vad gick ni ut i öknen för att se? Något så alldagligt som Ett strå som vajar för vinden? ⁸Nej. Vad gick ni då ut för att se? En man i fina kläder? Men de som bär fina kläder finns i kungapalatsen inte i öknen. ⁹Vad gick ni då ut för att se? En profet? Ja, bekräftar Jesus, Johannes var en profet och jag säger er: en som är mer än profet. Johannes var inte bara en profet som förkunnade Guds ord, utan till och med någon som Guds ord förkunnade, för ¹⁰Det är om honom det står skrivet: Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig. Här väver Jesus samman två gammaltestamentliga passager; dels Mal 3:1, dels 2 Mos 23:20. Sammansmältning blir ett påstående om att Gud skulle sända Johannes som den ”Elia” som skulle bereda väg för Messias. Därefter säger Jesus något mycket underligt. ¹¹Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han. Innebär detta att Johannes, som visat vägen till himmelriket, inte är en del av det; och är inte alla de människor som är del av himmelriket födda av kvinnor? Men Jesus tycks ha i åtanke den skillnad mellan att vara del av en naturlig, biologisk, familj (vilket Israel, som Abrahams, Isak och Jakobs ättlingar, ursprungligen var), och att vara del i Guds familj genom tro och rättfärdighet (jfr. 3:7–9; 8:10–12; 12:46–50). Poängen är att inte ens Johannes, som var den störste av alla människor enligt det första perspektivet, kunde räknas som stor i himmelriket eftersom det råder andra förutsättningar där. Det handlar alltså ytterst sett inte om en kontrast mellan Johannes och andra människor, utan mellan två olika synsätt. 

Det är lätt att känna igen sig i Johannes och hans tvivel. Jesus gör inte alltid det vi förväntar oss heller. Vi har alla vår egen bild av vem Jesus är och en idé om hur han skall agera. Dessa förväntningar formas av en rad faktorer, bland annat –kanske till och med mest – av våra omständigheter. Så var det tydligen för Johannes. Den omständighet att han satt i fängelse fick honom att tvivla. Men Jesus uppmanar honom att, med sitt inre öga så att säga, se bortom sina egen omedelbara situation och ta fasta på det som Jesus likväl höll på att göra. Det fanns gott om tecken som visade på Guds trofasthet och att Jesus var den han väntade på. 

       Vilka omständigheter påverkar din tro just nu, och hur? Finns det något samband mellan eventuella tvivel du bär på och det du står i eller går igenom för tillfället? Det är lätt att förväxla omständigheter med vad Gud egentligen känner för oss. Försök se bortom din egen situation. Fundera på vad Guds har gjort för dig tidigare i livet, och vad du ser honom göra i världen i stort. Gud är fortfarande god och han älskar dig, oavsett vad. 

O Gud, du som genom Johannes Döparen banade väg för din Son Jesus Kristus, upplys våra sinnen och gör våra hjärtan brinnande, så att vi alltid ser dina vägar. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen. 

Söndagens evangelietext utgör del av det längre tal om Jerusalems förstörelse och tidens slut som Jesus håller i Templet. Talet föranleds av en till synes oskyldig observation av Templets imponerande arkitektur (jfr. 21:5), varpå Jesus förklarar att »Allt detta som ni ser – det skall komma en tid då det inte lämnas sten på sten utan allt bryts ner.« De som hörde detta påstående ville naturligtvis veta när det skulle ske och vilka tecken på att katastrofen närmade sig de skall vara vaksamma på. Jesu tal svarar på dessa frågor. Den första halvan av talet (vv. 5–24) behandlar det som skall föregå Jerusalems fall. Dagens text tar vid där Jesus vänder fokus mot tidens slut och sin egen återkomst. 

Jesus säger att det skall komma två slags tecken. För det första himmelska: ²⁵Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och för det andra jordiska: på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. ²⁶Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Det är inte helt tydligt vad Jesus syftar på – andemakter eller himlakroppar – men kosmiska fenomen vid världsordningens slut hörde till de allmänna förväntningarna vid den här tiden. ²⁷Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. Jesus anspelar här på Dan 7:13–14, där det berättas om hur en ”människoson” blir medregent i Guds rike: 

“Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under.”

För hedningarna innebär detta katastrof, men Jesus säger till sina efterföljare att ²⁸När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” När allt detta sker är det vår i luften. ²⁹Han gav dem en liknelse: ”Se på fikonträdet och alla andra träd.  ³⁰När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära.  ³¹På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära. Liksom det finns naturliga fenomen som visar på sommarens ankomst, avslöjar andra fenomen att Guds befrielse är i antåg. Perspektivet är kort: ³²Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. ³³Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.  

³⁴Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen då Människosonen kommer ³⁵som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. ³⁶Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen.” 

Temat för denna söndag är Guds rike är nära. För oss som lever dryga tvåtusen år efter att Jesus yttrade dessa ord och att Lukas författade sitt evangelium, utan att de händelser som beskrivs har gått i uppfyllelse, kan beskrivningen ”nära” framstå som märklig. Vad är det för tidsperspektiv som ligger bakom ett sådant påstående? Hur kan något som ligger åtminstone två tusen år bort, kanske mer betraktas som nära?  

Vi gör dock väl i att notera, för det första, att rubriken ”Guds rike är nära” inte är hämtad från denna söndags evangelietext, utan från Markus 1:14–15; och för det andra, att Guds rike är något som består av flera delar: kungen, hans majestät, styret han utöver sitt folk och landet de bor i. När Markus talar om att ”Guds rike är nära” – eller egentligen att ”Guds rike har kommit” – så är det kungens första ankomst han åsyftar. Vad Lukas talar om i sin text är fullkomnandet av riket i sin helhet vid Människosonens återkomst. Två sammanhängande, men olika saker. 

Vi lever i tiden mellan dessa poler. Så gjorde även evangelisten Lukas. Som noterats tidigare handlar den första delen av Jesu tal om det som föregår Jerusalems fall, och Lukas skriver efter dessa händelser blivit verklighet. Men Människosonens återkomst väntade fortfarande. Att han kombinerar det som redan hänt med det som skall hända tjänar så som stöd för läsarens att vara förvissad om att allt som Jesus säger skall komma att ske. De tecken Jesus talar om hjälper oss veta att vi är på rätt väg, och att Guds rike närmar sig. 

Det rike Kristus kom med ska fullbordas vid hans återkomst. Det kan anas redan nu och för den som har ögon att se visar det sig oftare än väntat. Guds folk väntar på dagen då det skall komma i sin fullhet. I den väntan gäller det att bevara hoppet och inte hemfalla åt trötthet och att låta livets bekymmer ta överhanden. Kraften vi behöver får vi hämta i bönen och ordet. 

O Gud, du som i Jesus Kristus upprättar ditt rike, gör oss starka i tron, uthålliga i bönen och frimodiga i kärleken intill den dag då han kommer åter i härlighet. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
…

Det börjat närma sig jul och kanske har du fått frågan om vad du önskar dig i julklapp. Jag lägger märke till att ju äldre jag blir desto svårare blir det för mig att svara på den frågan. Jag har redan allt jag behöver. Det enda jag kan önska mig är sådan jag möjligtvis begär. (I den händelse någon närstående råkar läsa detta ber jag denne/a notera att detta begär inte omfattar årets julklapp, ett stormkök. Om det råkar vara storm samtidigt som det är dags att äta middag kommer jag att tillaga maten inomhus. El-scootrar däremot framstår som både festliga och användbara.) 

I dagens evangelietext möter vi spänningen mellan det vi önskar och vill ha, och det som Gud vet att vi djupast sett behöver. Där vi kommer in i Matteus berättelse är det vår. Jesus och lärjungarna vallfärdade, tillsammans med mängder av andra judar, till Jerusalem för att fira påskhögtiden till minne av hur Gud befriat deras förfäder från slaveriet i Egypten. De hade vandrat till fots och nu tagit sig upp för den sista branta sträckan mellan Jeriko upp mot Jerusalem, men ¹När de närmade sig Jerusalem och kom till den lilla byn Betfage som låg vid Olivberget längs med vägen till Jerusalem skickade Jesus i väg två lärjungar ²och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. ³Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.”

Detta kan verka trivialt, men här sker något avgörande i texten. Matteus vill inte att läsaren skall missförstå innebörden i de händelser han berättar om, så han lägger in en egen teologisk kommentar till det som händer och förklarar att ⁴Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: ⁵Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Matteus korta, men betydelsefulla anmärkning är en sammansättning av två profetiska uttalanden från Gamla Testamentet. De inledande orden,”Säg till dotter Sion…”, dvs, ”Säg till Jerusalems invånare…”, hämtar han från profeten Jesaja (62:11) där det står: Herren förkunnar över hela jorden: Säg till dotter Sion: Se, din räddare kommer. Sin segerlön har han med sig, de han vunnit går framför honom. Och så sätter Matteus ihop dessa ord med ett uttalande från profeten Sakarjas bok (9:9-10): ”Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.” I den ena texten talas det om kungen som kommer, medan den andra texten talar om räddaren eller räddningen. Det är egentligen ingen större skillnad, eftersom det är konungen som kommer med räddningen. Betoningen f ligger snarast på det sätt som konungen kommer på, dvs. ödmjukt ridande på en åsna, ett lastdjurs föl. En kontrast mot vad man kunde vänta sig. En kung red normalt inte in i sin huvudstad på en åsna. Han red in på en stridshäst, eller marscherade framför sina armé. Att Jesus rider in i Jerusalem på en åsna, är alltså ett påstående om vilken typ av kung han är. Han är inte är en krigare, inte en politisk/nationalistisk Messias, utan en ödmjuk fredsfurste. Han har inte kommit för att besegra romarna med våld, utan för att ta itu med och besegra all världens ondska på ett mycket djupare plan! Så ⁶Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. ⁷De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp.
När Jesus rider in i Jerusalem på en åsna dramatiserar han alltså en gammaltestamentlig profetia om hur Israels kung anländer till Jerusalem. Anledningen till att det var viktigt för Matteus att lägga in sin kommentar och förtydliga att det var Sakarjas profetia som gick i uppfyllelse var – och här sammanflyter  Matteus historiens och berättelsens dimensioner – att även om folkskarorna (och de ursprungliga läsarna) uppfattade det konungsliga anspråket i Jesus agerande, så gick deras tankar i första hand inte till Sakarja, utan till andra berättelser ur Israels Skrifter och historia. Bland annat så tänkte de på berättelsen om hur Salomo blev kung. Det berättas  i 1 Kungaboken att: 

Då sade kung David: ”Kalla hit prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son.” De kom till honom, och han sade: ”Ta mina män med er och låt min son Salomo sitta upp på min mula och följ honom ner till Gichon.” Där skall prästen Sadok och profeten Natan smörja honom till kung över Israel, och ni skall stöta i horn och ropa: Leve kung Salomo! Därefter skall ni följa honom tillbaka, och han skall komma hit och sätta sig på min tron. Han skall bli kung i mitt ställe, honom har jag förordnat till furste över Israel och Juda.” – ”Må Herren, din Gud, stadfästa detta”, sade Benaja, Jojadas son. ”Liksom Herren har varit med dig, konung, så må han vara med Salomo och göra hans välde ännu mäktigare än ditt, konung David!” Prästen Sadok, profeten Natan och Benaja, Jojadas son, gick därifrån tillsammans med kereteerna och peleteerna. De lät Salomo sitta upp på kungens mula och förde honom till Gichon. Prästen Sadok hade hämtat oljehornet från Herrens tält och smorde Salomo till kung. Hornstötarna skallade och folkmassan ropade: ”Leve kung Salomo!” Alla slöt upp kring Salomo och följde honom tillbaka under flöjtspel och jubelrop, så starka att marken skalv. (1 Kon 1:32–40)

När Jesus sätter sig på åsnan och rider in i Jerusalem måste det ha varit svårt för folket att inte tänka på Jesus som en efterträdare till Salomo – Davids son – vilket de ju alldeles strax också uttryckligen kommer att kalla honom. De kunde de heliga skrifterna och de visste att Israel som nation hade nått sin höjdpunkt under Salomos dagar, och nu var det på väg att ske igen. Jesus från Nasaret, som hade gjort så många märkliga ting och som uppenbarligen ägde Guds kraft gjorde nu det Salomo en gång hade gjort. Så ⁸Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. ⁹Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” På liknande sätt som Jesus dramatiserar Sakarajas profetia, iscensätter folkskarorna en rad händelser från Israels skrifter och historia. De tre handlingarna som nämns – utbredande av mantlar och kvistar och hosiannaropen – säger något om hur folket uppfattade det som höll på att hända. I 2 Konungaboken berättas det om Jehu som besegrade den onde kung Ahab som sedan smörjs till kung. Notera hur officerarna agerar. 

När Jehu kom ut till de andra officerarna som var i tjänst hos hans herre frågade de honom: ”Är allt väl? Vad ville den där galningen dig?” Jehu svarade: ”Ni vet ju själva hur en sån där människa pratar.” – ”Slingra dig inte”, sade de andra, ”säg som det är!” Då upprepade Jehu vad den unge mannen sagt: ”Så säger Herren: Jag smörjer dig till konung över Israel.” Titta vad de gör därefter. Genast tog alla sina mantlar och bredde ut framför honom på trappan, och de stötte i horn och ropade: ”Jehu är konung!” (2 Kungaboken 9:1-13). 

När folket breder ut sina mantlar framför Jesus är detta alltså en anspelning tillbaka på berättelsen om Jehu som med våld hade besegrat den onde kung Ahab. Folkets förhoppning var att Jesus skulle göra det samma med romarna.

Det andra folkskaran gjorde var att de skar kvistar från träden och strödde på vägen. Lite mindre än 200 år tidigare hade Israel ockuperat av de s.k. seleukiderna, vilket var en en rest av Alexander den Stores gamla rike, och den seleukidiske kungen Antiochus IV Epiphanes hade i ett försök att utrota den judiska religionen vanhelgat Templet i Jerusalem. Men i 2 Mackabéerboken berättas det om hur en man vid namn Judas Mackabeus lyckas besegra seleukiderna och rena Templet och så står det att, de höll en glad högtid i åtta dagar liksom vid lövhyddefesten, och de mindes hur de nyss hade tillbringat den högtiden i bergen och grottorna som vilda djur. Notera vad som sägs sedan: 

De tog alltså lövprydda stavar, grönskande grenar och palmkvistar i händerna och frambar lovsånger till honom som hade fört tempelreningen till dess lyckliga fullbordan. (2 Mack 10:7).

Att breda ut palmkvistar var alltså en anspelning på berättelsen om Judas Mackabeus och hur han med våld besegrat seleukiderna. Folkets förhoppning var att Jesus skulle göra det samma med romarna.
Men det slutar inte där. Folkskaran sätter också ord på sina förhoppningar och det tredje de gör är att de ropar: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”. Detta är ett citat från den 188:e psalmen: 

”Herre, hjälp oss! Herre, ge framgång! Välsignad den som kommer i Herrens namn! Vi välsignar er från Herrens hus.” 

Det låter kanske som ett from hyllningsrop, men det hebreiska ordet hoshianna är inte (ursprungligen) ett hyllningsrop, utan ett rop på hjälp och räddning. Det betyder ”rädda och fräls oss nu”. Folket ropar alltså att Jesus, Davids Son, dvs kungen, skall rädda dem, underförstått från Romarna.

¹⁰När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: ”Vem är han?” ¹¹Och folket svarade: ”Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.” Än en gång ligger det en gammaltestamentlig text och förhoppning bakom det som händer. I 5 Mosebok säger Moses att: 

Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till. Det var om detta du bad Herren, din Gud, när ni var församlade vid Horeb. Du sade: ”Jag vill inte höra Herrens, min Guds, röst igen, och denna väldiga eld vill jag inte mera se, ty då kommer jag att dö.” Då sade Herren till mig: ”Vad de säger är riktigt. Jag skall låta en profet lik dig träda fram ur deras bröders led. Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom. Men om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag utkräva vedergällning av den mannen. Och den profet som är så förmäten att han i mitt namn förkunnar något som jag inte har befallt honom att säga, eller som talar i andra gudars namn, den profeten skall dö.” (5 Mos 18:15–20) 

En profet likt Moses, som befriat folket ur slaveriet i Egypten, skulle träda fram, och det var nu minnet av denna händelse Jesus och lärjungarna färdades till Jereusalem för att fira. Folket uttrycker än en gång sin förhoppning om att Jesus skall befria Israel ur hennes slaveri under de ogudaktiga hedningarna. 

Men Jesus vet, och Matteus har redan berättat att saker och ting inte är så enkla. Jesus är påväg till Jerusalem, inte för att driva ut romarna, för att krönas som kung och sätta sig på Davids tron, utan för att korsfästas. Folket ville bli räddade från romarnas förtryck, att Israel skulle bli en stormakt igen som det hade varit under Davids, Salomos och Judas Mackabeus dagar, men Jesu hade en annan plan och en annan agenda: han skulle rädda hela världen från den djupare ondska som stod bakom Rom.

Jesu intåg i Jerusalem är på många sätt en lektion i hur krocken mellan våra önskningar och Guds svar kan se ut. Vi vänder oss så ofta till Gud när det är något vi vill ha. Ge mig ett jobb! Rädda mitt barn! Betala mina räkningar! Jesus vill svara på alla dessa böner. Men samtidigt måste han svara på sitt sätt. Kanske är det just eftersom Jesus säger ”ja” till våra djupaste behov – de som vi inte själva vet om eller bryr oss så mycket om – som han också ibland är tvungen att säga ”nej” till våra kortsiktiga och mer ytliga önskningar. Drågan är om vi ändå är villiga att följa honom. 

Följer du Jesu för att han skall infria dina förhoppningar och dina önskningar. Sjunger du med i lovsången till honom, så länge han gör som du förväntar mig och vill, eller följer Jesus du för den han är och för det han gjort och vill göra. Jesus väg gick inte till tronen i Jerusalem utan genom svårigheter, strid och prövningar till döden på ett kors. Det var och det är Jesu väg; att mista sitt liv för att finna det. Hur långt du och jag är villiga att följa.

Nådens Gud, du som kommer till oss i Jesus Kristus, vapenlös men starkare än världens makter, hjälp oss att under detta nya kyrkoår ta emot dig i våra liv och i vår församling. Låt ditt Ord och dina sakrament ge oss ny kraft och glädje. I Jesu namn. Amen.

Denna söndags – Domsöndagens – evangelietext hämtas ur Matteusevangeliets trettonde kapitel, dvs. det s.k. Liknelsetalet. Vi tänker ofta att liknelser var ett pedagogiskt verktyg som Jesus använde sig av för att göra sin förkunnelse mer begriplig och lättillgänglig för sina åhörare, men i Matteus framställning är liknelsernas syfte det direkt motsatta. Jesus talar till folket i liknelser för att de inte skall förstå (se Matt 13:10–17). Detta kan i våra öron låta både märkligt och sorgligt, men liknelsetalet följer i Matteusevangeliet som ett svar på folkskarornas tröghet att erkänna Jesus som kung och deras brist på omvändelse (kap 11–12).  

Den sista liknelsen i liknelsetalet hämtar sin bild från fiskenäringen vid Galileiska sjön och Jesus förklarar att: ⁴⁷Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. ⁴⁸När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga.  

Liknelsen talar om det stora fiskenät, som flera av Jesu lärjungar var bekanta med (jfr 4:18–22), som lades ut till sjöss men sedan drogs upp från land. Nätet – som är flera hundra meter långt, 3–4 m. högt i dess kanter och ca 8 m. högt på mitten och därmed bildade en halvt cirkulär flytande vägg – hade flöten av kork längst upp och sänken av bly eller sten lägst ned. Nätet lades på båtens akter, och medan halva fiskelaget seglade ut väntade andra hälften kvar på stranden med de två långa rep som var fästa i nätets ena sida. När man kommit till slutet av repet seglade man parallellt med stranden tills hela nätet lagts ut. Sedan återvände båten till stranden; de resterande fiskarna hoppade i land med de två andra repen, och nätet drogs slutligen in.  

         Galileiska sjön där Jesus berättade denna liknelse (jfr. 13:1) är hem för ett antal typer av fisk, och nätet förde urskillningslöst med sig alla de sorters fisk som kom i dess väg, såväl eftertraktade som icke-önskvärda. Uppskattningen av exakt hur många arter som finns i sjön varierar beroende på vem man frågar och hur man räknar, men det är bara omkring tio sorter som är av (kommersiellt) intresse för fiskare. Till dessa ”goda fiskar” hör den s.k. Petrusfisken som turister ofta äter när de besöker sjön; olika typer av karp vilka är vanliga vid judiska sabbats- och högtidsmåltider; samt sardiner vilka lades in och tillsammans med bröd utgjorde stapelföda för de människor som bodde i trakten runt sjön (jfr. Matt 14:13–21). Men i Galileiska sjön lever också ”kattfisk”, som är en fisksort som saknar fjäll, och enligt de gammaltestamentliga lagarna därför inte var tillåten som föda. I 3 Mosebok 11:9–10 står det: 

⁹Detta är vad ni får äta av allt som lever i vatten: allt som har fenor och fjäll och lever i havens och flodernas vatten får ni äta. ¹⁰Men allt i hav och floder som inte har fenor och fjäll – vare sig smådjur eller andra vattendjur – det skall gälla som något avskyvärt för er. ¹¹Avskyvärda skall de vara för er; av deras kött får ni inte äta, och deras döda kroppar skall ni betrakta med avsky. ¹²Alla vattendjur som saknar fenor och fjäll skall gälla som något avskyvärt för er. (3 Mosebok 11:9–10) 

Men kattfisken var inte bara otillåten föda, utan till och med hatad. Eftersom den saknade fjäll menade man att den liknade en orm, och kattfisken kan vara den ”orm” som Jesus talar om när han retoriskt frågar sina lärjungar: ”⁹Finns det någon bland er som ger sin son… ¹⁰en orm när han ber om en fisk?” (Matt 7:9–10). Kattfisken är förmodligen den, eller en av de, ”dåliga fiskar” som sorteras ut och kastas bort. För efter att nätet dragits iland satta man sig ned på stranden och sorterade fångsten. Den fisk man ville behålla placerades i ”korgar”, vilket kunde inkludera kärl fyllda med vatten så att fisken skulle hålla sig färsk under transport, medan den fisk som inte kunde säljas eller tas hem slängdes bort.  

⁴⁹Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga ⁵⁰och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.  

Det är intressant att notera hur liknelsen – som säger något om ”himmelriket” – använder sig av terminologi från liknelsetalets inledning: ”¹Den dagen gick Jesus hemifrån och satte sig vid sjön. ²Det samlades mycket folk omkring honom, och därför steg han i en båt och satt i den medan allt folket stod på stranden.” (13:1–2). Denna spegling är med största sannolikhet avsiktlig och antyder att det är dessa människor – som inte vill omvända sig och/eller erkänna Jesus som Messias – som utgör ”himmelriket” och jämförs med en fiskfångst i liknelsen. De är det nya gudsfolk som Jesus är i färd att samla omkring sig. Himmelriket är för Matteus i denna passage alltså inte en plats, utan ett kollektiv av människor. Men det är inte alla som i nuet tillhör himmelriket – Guds folk – som kommer göra det evinnerligen. Guds folk är nu en blandning av både rättfärdiga och orättfärdiga, men vid tidens slut skall Guds änglar rensa bort den ”dåliga fisken”. Jesus går inte in på detaljerna för urvalet här, men termerna ”rättfärdiga” och ”orättfärdiga” antyder åtminstone grunden för vilka som sorteras bort och slängs i den brinnande ugnen respektive förblir del av det nya gudsfolket. Den som följer Matteus berättelse från dess början till dess slut vet att rättfärdighet handlar om att göra Guds vilja så som den kommer till utryck i Skriften och som den tolkas och utläggs av Jesus (jfr. ex. 5:17–20; 7:21; 13:41–43). Liknelsen blir på så sätt en uppmaning till var och en av oss om att inte ta medlemskapet i Guds folk för givet. Vi måste göra vårt allt för att leva i enlighet med Guds vilja. 

Men samtidigt som domsöndagen – den sista söndagen på kyrkoåret – manar till eftertanke genom texter som understryker vårt ansvar för hur vi lever våra liv, för våra gärningar och ogärningar, ger dessa texter också hopp. Liksom Jesus vann över ondskan och döden ger Gud nytt liv åt sin värld. Gud har sista ordet. Vi inte är utlämnade åt våra egna bedömningar, för-domar och domar. Domen ligger ytterst sett hos Gud, som har skapat oss och visat oss sitt ansikte i Jesus Kristus. Gud har sista ordet när det gäller världen och våra liv. På domens dag får vi därför tryggt förlita oss på Guds nåd, Kristi uppståndelse och hans seger över döden. Dyster hopplöshet ersätts av glädjefull väntan. Trots det allvarliga temat är domsöndagen alltså inte en ångestfull och skrämmande dag utan segerns dag. Vårt hopp vilar inte på vår egen rättfärdighet utan på Kristus. 
Amen

Predikan på ekumenisk gudstjänst i Apelgårdens kyrka 2020 av och med Diakon Anna Johannesson

Luk 17:20-30

20 Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem: “Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. 21 Inte heller skall man kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Ty se, Guds rike är mitt ibland er.”mitt ibland er I det följande talar Jesus om sig själv (jfr Matt 12:28). 22 Till sina lärjungar sade han: “Det skall komma en tid, då ni längtar efter att få se en enda av Människosonens dagar, men ni kommer inte att få det. 23 Man skall säga till er: Se, där är han, eller: Här är han. Men gå inte dit, och följ inte med. 24 Ty liksom blixten flammar till och lyser från himlens ena ända till den andra, så skall Människosonen vara på sin dag. 25 Men först måste han lida mycket och bli förkastad av detta släkte.26Som det var på Noas tid, så skall det vara under Människosonens dagar. 27 Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom och gjorde slut på dem alla. 28 På samma sätt var det på Lots tid: de åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, 29 men den dag då Lot gick ut från Sodom lät Gud eld och svavel regna från himlen och gjorde slut på dem alla. 30 På samma sätt skall det vara den dag då Människosonen uppenbarar sig.

Ett jordiskt rike är geografiskt utbrett, väl avdelat med landsgränser åt alla olika håll. Det finns regler för att försöka upprätthålla ordning i riket. För att kunna hålla dessa regler finns lagar och poliser till hjälp. Man måste ha pass och/el tillstånd för att kunna ta sig in och ut, eller få stanna i riket. 

Hur är det då med Guds rike?

Fariséerna undrade över detta och ställde frågan till Jesus. Egentligen var frågan “när Guds rike skulle komma” De verkade redan ha det andra klart för sig hur eller vad Guds rike är.

Enligt den judiska uppfattning skulle Messias komma och bygga upp Guds rike på jorden. Messias skulle vara härskare, en mäktig härskare som skulle komma och befria Israel från romarna och till slut ta över världen. Så enligt denna uppfattning var Guds rike en bättre variant av våra jordiska länder. Så hur, var de helt klara över, frågan var nu när detta skulle ske?

Så Jesus var tvungen och få bort denna uppfattning som de hade om Guds rike. “Det är inte något man kan se med sina egna ögon, säger han, man kan inte peka ut det och säga; där är det.” Vi kan inte jämföra det med våra kungariken, som vi alldeles tydligt kan se, Guds rike är osynligt! Det går inte att realisera, sätta en gräns runt eller försvara med tvång/våld.  

Guds rike är en relation, det är ingen plats. Den som har en relation med Jesus är med i Guds rike och det får plats hur många som helst, det finns inget stopp. Vi behöver aldrig avslå några asylansökningar eller stänga några gränser. 

När vi nu inte kan se Guds rike med våra ögon och vi kan inte känna på Guds rike med våra händer. Utan istället har det med relationer att göra, då kan ju inte Guds rike finnas utan människor! Om vi tänker att vi tar bort alla människor från Sverige, så finns ju landet ändå kvar. Den geografiska gränsen som visar var Sverige ligger försvinner ju inte, utan den finns ju ändå kvar. Men om vi tänker på Guds rike så finns det inga gränser utan det är de som är medborgare som gör så riket finns. 

Guds rike började med en enda människa, den människan var Jesus Kristus, sen kom de lärjungar som Jesus kallade. De har fört det vidare från människa till människa, det har spridits från generation till generation över hela världen… Alla människor som tillhör Jesus är med i Guds rike! Det börjar i dopet för oss som enskilda människor, vi föds på nytt och iklär oss Kristus. 

Jesus säger “Guds rike bär vi inom oss.” Det finns till av oss människor och är inte beroende av en särskild geografisk plats.” Jag tror också att det betyder att Guds rike är en kraft inom oss som inte är uppfylld, ännu. Guds rike är osynligt men du och jag är kallade att göra det synligt. För att Guds rike ska uppfyllas måste våra hjärtan förvandlas. Om världen ska få möjlighet att förvandlas måste vi göra det, det måste börja hos dig och mig. 

Så då åter till ursprungsfrågan: “När kommer Guds rike?” Vad är då svaret? Jesus ger inget riktigt svar. Men jag tänker att ett svar kan vara; det beror på dig och på mig! Vi är kallade att göra det synligt, det finns redan osynligt inuti oss. När det sker är upp till dig och mig!

Samtidigt säger Jesus också att Guds rike är något synligt. “Lika synlig som blixten som flammar till och lyser upp hela himlen från horisont till horisont.” Det finns någon sorts dubbelhet som brukar beskrivas som redan nu – men ännu inte! Redan finns Guds rike inom oss, ännu är det osynligt, men tiden närmar sig när det kommer att bli synligt. Du och jag är kallade att vara med i denna process, men i slutändan är det Gud det beror på.

En aktiv tid av väntan då vi får vara med och förverkliga detta, att göra Guds rike synligt. Om vi inte lever med Guds rike för våra ögon blir vi så vana vid tillvaron här och nu att vi tror att det är så det ska vara. Risken är att det då kan bli som på “Noas dagar: man åt och drack och levde sitt liv utan en tanke på att det skulle bli ett slut.”

Kan det bli så med oss också, vi blir så upptagna med vårt eget att vi glömmer det vi väntar på. Guds rike får kanske inte plats i tanken. Man kanske måste se över sitt liv, pröva sig själv och sättet man lever på. Prioriteter; var ligger ditt fokus? 

Jag tror att en större andlig vaksamhet börjar i beslutet. Att ge tid och rum för honom som kommer. Skapa en plats inne i ditt inre och säg: “Kom Herre Jesus”. Komma ihåg att Guds rike finns inuti dig. Öva upp vår längtan som annars kanske försvinner med all vårt materiella överflöd. Nu i en tid av oro med det amerikanska valet, Covid-19 som länge funnits med oss som ett orosmoln och som nu blivit intensivare igen. Vi behöver hålla fast vid hoppet, Jesus!

Redan nu – men ännu inte. I nattvarden ser vi detta som allra tydligast. Å ena sidan färdkost, som ger styrka, som behövs på den fortsatta vandringen. Å andra sidan himmelrikets måltid som redan är färdig.  En försmak av vad som väntar oss vid människosonens dagar. Det är paradoxen för oss kristna: När vi går fram till nattvardsbordet är vi redan framme, samtidigt som vi är på väg.

Amen